För många år sedan flyttade min mamma in hos mig, och sedan dess har vårt hem formats efter hennes stillsamma men mycket ordningsamma rytm.
Mitt namn är Elin, och min mamma har redan fyllt 89. När hon kom till mig för två årtionden sedan blev huset på något sätt tystare, men hemligare; det var som att livet började följa hennes takt. Varje morgon, strax före åtta, hörde jag hur hon reste sig från sängen, småpratade vänligt med vår gamla, 23-åriga katt Findus och med en öm omsorg matade honom, som om han vore en liten unge.
Sedan ordnade mamma sin egen frukost, gick ut på verandan och satte sig där med en kopp kaffe, tog det lugnt och fann ro innan dagen tog fart på riktigt. När hon vaknat ordentligt tog hon alltid fram moppen och för att inte rosta ihop, som hon brukade säga torkade hon golven i hela huset (nästan 240 kvadratmeter totalt). Om andan föll på passade hon på att laga något gott, städade köket och gjorde ett par enkla gymnastikrörelser.
Efter lunchen tog hon tid för sig själv: vårdade sitt ansikte, håret, pysslade med små dagliga ritualer varje dag olika. Ibland plockade hon fram sin stora garderob och började sortera kläder: vad jag kunde ta, vad som skulle lämnas till välgörenhet, och vad hon kunde sälja på nätet. Jag brukade skoja och säga:
Mamma, du kunde ha investerat allt det här och bott i någon herrgård nu.
Hon bara skrattade:
Jag älskar mina saker. Dessutom, någon gång blir allt detta ditt din syster har ju inget sinne för stil!
Till vår stora glädje brukade vi ta promenader längs sjön ungefär fem gånger i veckan fem kilometer åt gången. En gång i månaden träffade mamma sina väninnor. Hon älskade böcker och gick långsamt men målmedvetet igenom hela mitt bibliotek. Varje dag ringde hon sin äldre syster, som då redan var 91, och två gånger om året kom systern på besök till oss.
Förutom katten var mammas största kärlek hennes surfplatta, som jag gav henne i julklapp. Hon läste om svenska författare och tonsättare, lyssnade på nyheter, såg baletter, operor och konserter på den. Ibland, långt in på natten, kunde jag höra från hennes rum:
Jag borde väl sova nu… men någon har börjat spela Jussi Björling på YouTube!
Hon och hennes syster hade verkligen vunnit i det genetiska lotteriet. Ett foto som jag sparat togs för två år sedan mamma skulle flyga och var klädd särskilt för resan.
Jag ser hemsk ut på den här bilden, sa hon.
Och jag svarade som alltid:
Mamma, de flesta i din ålder har inte ens möjligheten att se ut så där och leva som du gör.
Att ha fått leva med mamma har fått mig att inse att jag vill bli som hon… Den här kvinnan får mig att vilja fortsätta framåt och värdesätta varje dag.
