Ja, hundar är otroligt lojala! Men deras lojalitet tillhör bara den som älskar dem förrädare förlåter de aldrig
Lovis sprang efter bilen, vägrade bli kvar ensam på en främmande plats. Hon vägrade att överges och glömmas bort.
Hon sprang efter den hon älskade, den hon litade på till sista stund. Efter den människa hon aldrig kunnat svika, för hon visste inte hur man sviker
Maja, det här är Lovis! Erik log brett när han presenterade sin hund för den unga kvinnan. Maja, i glänsande klackar som gjorde henne nästan ett huvud längre än honom, stod i dörröppningen.
Hon är snäll och otroligt lydig, så jag tror ni kommer funka fint ihop. Nej, jag är säker!
Lovis svansade glatt kring Eriks ben, men kikade tveksamt på Maja.
Det var inte ovanligt att hundar var vaksamma mot nya människor. Men här låg något annat. Lovis kände hela tiden att den där kvinnan doftade av något obehagligt och främmande.
Det hade inget att göra med den stickande, kvalmiga doften av hennes parfym, som närmast bröt mot konventionerna om kemisk krigföring. Hundar har bara den där förmågan de kan känna av dåliga människor.
Och för Lovis var den förmågan skärpt till det yttersta. Det sinnet svek henne aldrig.
Mötte hon sådana typer på stan, försökte hon instinktivt dra Erik åt ett annat håll, hålla avstånd. Ibland mot hans vilja. Hon älskade honom det var hennes sätt att skydda honom.
Men vad skulle hon göra i en liten tvåa? Särskilt när Erik var så kärleksfull mot Maja.
Han höll om henne, kysste henne
När Maja såg Lovis sneda blick tog hon Erik i handen och ledde honom ut i köket. Där, med dörren stängd och halvt viskande, sa hon:
Varför har du inte sagt att du har hund?
Det har inte varit aktuellt, viskade Erik. Du har något emot det?
Ja! Jag gillar inte hundar, Erik. Jag vill inte bo ihop med en Vad sa du att hon hette?
Lovis
Lovis. Ja, nej. Antingen flyttar jag in och vi kan prata bröllop, eller så bor du kvar med hunden. Välj vad som är viktigast för dig mig eller hunden.
Regnet vräkte ner. Torkarbladen gick frenetiskt över vindrutan, som om de hatade regndropparna lika mycket som Erik, där han hetsigt körde genom det nattmörka Stockholm. Hans ansikte var mörkt av oro.
Det kändes som någon tömt en hink smutsvatten rakt över hans själ. Som om han tvingats göra något motbjudande, något han verkligen inte ville.
Men han älskade Maja och planerade att gifta sig. Eller gjorde han det? Det spelade ingen roll.
Det viktiga var att Majas pappa hade lovat att rädda Eriks lilla byggfirma som gick på knäna. Pappan var mäktig och höll alltid sitt ord; han hade sagt att han skulle lösa allt, och det trodde Erik på.
Det här var chansen att resa sig upp, till och med expandera. Att lyckas, äntligen. Det vore fullkomligt dumt att säga nej.
Han tryckte gasen i botten och lämnade stadens lampor bakom sig. Regnet tilltog, så också vinden. Dropparna slog mot rutorna och plåten, som om de försökte stoppa honom. Tänk om! skrek de mot metallen.
Lovis låg stilla i baksätet och följde regndropparna på rutan. Hennes känsla svek henne inte Erik hade förändrats sedan den främmande kvinnan dök upp. Han var kall som höstregn, tyst, rörde henne knappt. Hon blev allt mer ensam.
Erik bromsade in vid vägkanten, tände en cigarett. Röken ringlade sig långsamt genom bilen.
Han drog huvan över huvudet, klev ut i natten. Lovis väntade med bultande hjärta på vad som skulle ske.
Allt gick som efter ett färdigt manus: bakdörren rycktes upp, röken flydde ut i det blöta mörkret. Erik grep Lovis i halsbandet och drog ut henne på vägen. Hon pep lågt.
Två höga ljud dörrar som smällde igen, först bak, sedan fram.
Bilen rusade iväg mot stan, regnet fortsatte piska mot plåten.
Lovis stod kvar, ensam mitt på landsvägen, oförstående, blickade efter honom. Regnet formligen kastade sig över hennes päls, dränkte varje strå så att inget var torrt.
Då rusade hon. Lovis sprang så fort benen bar inte villig att överges eller förlora sitt hem. Hon sprang efter den hon älskade, till sista andetag. Efter någon hon vägrade svika.
För hon kunde inte svika. Men hur skulle en vanlig hund hinna ikapp en bil som for i över hundra? Hon var ju ingen gepard.
Dessutom var hennes rufsiga päls tung av vatten, gjorde benen tunga.
Längesen försvann de röda bakljusen i mörkret. Ändå kunde Lovis inte sluta springa.
Ibland, när det är dags att ge upp men man inte klarar det själv, griper ödet in. Inte av grymhet men för det finns ingen mening att springa efter sitt förflutna.
Ett däckskrik, en dov duns. Föraren kastade sig ur bilen, stelnade med händerna i håret.
På den våta asfalten låg Lovis. Föraren böjde sig långsamt ner, såg henne i ögonen.
Ögon, där det fanns en sista rest av tillförsikt, men där sorgen och hopplösheten redan smög sig in.
Tack och lov att du lever, viskade Olle.
Han öppnade varsamt dörren, lade ut sin jacka på sätet och lyfte försiktigt in Lovis.
Det var mitt i natten. Den enda jouröppna veterinärkliniken i hela Uppsala var dit han for. Han sneglade på Lovis, som ibland ryckte i bakbenen som om hon fortfarande sprang.
Veterinären tog emot Lovis utan att ta betalt för första hjälpen. På hans frågor famlade Olle med orden.
Erfaren som han var, förstod han ändå någon hade övergivit henne. Tyvärr var det inte första eller sista gången här i stan.
Lyckligtvis inga allvarliga skador, bara blåmärken. Läkaren ordinerade en speciell salva och kyla mot svullnaden det närmsta dygnet.
Olle bar henne in i lägenheten, bredde ut jackan på golvet och lät henne vila.
Det är bara för nu, lovade han ursäktande till Lovis.
Tio dagar senare började hon återfå sina krafter, gick fortfarande lite haltande men snart var allt nästan som vanligt.
Någon kastade ut dig? talade Olle lågmält där han satt vid Lovis sida.
Han hade aldrig haft hund förut, inga vänner med hund heller. Knappt några vänner alls längre de han hade hade svikit honom: en stal hans flickvän, en satte dit honom med affärer, den tredje drog in honom i olagligheter och ställde honom inför ekonomisk ruin.
Till sist lämnade han allt, flyttade till en annan stad.
Vid varje hundproblem ringde han veterinären, som gett sitt nummer och sagt att han gärna ställde upp igen.
Tack vare hans råd lyckades Olle tvätta Lovis ren, trots att han väntat krångel gick det förvånansvärt smidigt.
Han fick även hjälp om maten, och åkte in två gånger till för att kolla att det inte fanns några följdproblem.
Men Lovis var slokörad, åt knappt, låg apatisk och vände bort blicken från Olle.
Det är vanligt, förklarade veterinären, Sven Holm.
Ta henne ut ofta, bli inte besviken, bara låt det ta sin tid. En dag vänjer hon sig. Ni kanske blir riktiga vänner, lägger han till.
Så blev det också. Vartefter gamla sår läkte, både yttre och inre, smälte Lovis och Olle samman. Efter någon månad hade de hittat ett band, om än kanske inte bästa vänner, men Lovis litade på honom och blev piggare. Och nu fick hon ett nytt namn Saga.
Nytt liv, nytt namn. Saga vande sig snabbt kanske för att namnet påminde om det gamla, kanske för att det var något nytt och bättre.
Dagligen, året om, promenerade de längs Uppsalas gator. De trivdes ihop, två och två.
Bara när regnet kom kunde Olle se en våt sorg i Sagas ögon. Inte från regnet, utan från minnen.
Att glömma var inte lätt. En hund är ingen människa, men känslor är de inte främmande för. Den som tror annorlunda har aldrig haft hund.
En dag, när de promenerade i Stadsparken, sprang Saga plötsligt efter en katt medan Olle köpte kaffe vid kiosken.
Det var en ruggig november, kaffet värmde kallt.
När han vände sig om var Saga borta.
Han kastade kaffet, rusade ut bland träden.
Samtidigt stod Saga med tassen mot ett träd, skällde på en katt högt däruppe.
En svart Lexus svängde in bredvid parken Erik klev ur.
På väg mot affären, men stannade tvärt när han såg henne.
Lovis!
Saga reagerade först inte, men när hon hörde samma röst kalla på nytt, med en ton hon kände igen, stannade hon till och såg upp mot honom.
Lovis, kom hit! Erik satte sig på huk, lockade med bedjande leende.
Hon ville kasta sig i hans famn, men något höll henne tillbaka. Vad tänkte hon? Ingen vet, men tänka, det gjorde hon.
Han övergav ju henne! Eller? Kanske hade hon missförstått, kanske hade han letat efter henne hela tiden, och nu funnit henne?
Sagas svans ryckte lätt, om det var glädje eller stress eller något annat var omöjligt att avgöra.
När Erik såg hennes ambivalens hoppade han snabbt över parkstaketet, sträckte ut sin hand mot henne.
Lovis! Älskade Lovis, äntligen har jag hittat dig! Kom hit!
Han började klappa henne, tryckte henne tätt intill sig.
Hon gjorde inget motstånd, men någon riktig glädje fanns inte. Inte som förr, hon snurrade inte runt, svansen var stilla.
Något hindrade henne från att glädjas, något höll tillbaka.
Olle rusade förbi, såg hur en främmande man släpade iväg Saga i halsbandet, mot bilen.
Vad gör du? Det där är min hund!
Han grep tag i Erik och vände honom mot sig.
Vad håller du på med? Det här är MIN hund!
Är det sant?
Vad då, är det sant? Saga, kom hit!
Saga försökte ta ett steg mot Olle, men Erik höll henne hårt.
Vadå Saga? Hon heter Lovis! Jag har haft henne sedan hon var valp! Sedan
Sedan vad? frågade Olle, som började förstå.
Lägg dig inte i! Det är min hund, jag tar henne, punkt slut!
Nej. Hon är min och kvar hos mig! Inga diskussioner. Och du, bråka inte med mig.
Ursäkta?!
Eriks ögon mörknade, ansiktet blossade. Han höjde näven mot Olle. Då plötsligt morrade Saga dovt. Hon slet sig loss, ställde sig framför Erik och blottade tänderna.
Erik frös till.
Av häpnad, snarare än rädsla. Aldrig hade Lovis morrat åt honom, aldrig tagit sån ställning. Aldrig gett honom den där blicken beslutsam att kämpa, att bita om det krävdes.
Han sänkte handen, backade två steg.
Saga det är okej. Kom, nu går vi, viskade Olle.
Saga gick fram till Olle, tryckte nosen mot hans hand och sänkte huvudet, så han kunde sätta på kopplet.
De försvann tillsammans in bland de fallna löven. De vände sig inte om en enda gång.
Erik stod kvar och stirrade efter dem, knöt händerna i maktlös ilska.
Med Maja gick det aldrig vidare, det blev inget bröllop. Hennes far vägrade hjälpa Erik, firman såldes för att betala av skulderna. Det han gjorde den där natten förlät han aldrig sig själv för.
Men vad han än ångrade, gick det inte att ändra på.
Ja, hundar är lojala. Men bara mot dem som älskar dem och förrädare förlåter de aldrigOlle och Saga promenerade hemåt i tyst samförstånd. I deras fotspår försvann dagens oro som spår i nysnö; bara stegen, höstlövens prassel och två hjärtan som delade samma rytm.
Vid porten stannade Saga upp och såg på Olle. Inga ord behövdes hon lyfte nosen, tryckte den mot hans hand. Olle log, lutade sig ner och slöt henne i famnen. För första gången slog hennes svans med den där blyga, tacksamma glädjen som ett löfte om tillit.
Ovanför dem tändes första vinterstjärnorna.
Hemmet var litet, men varmt. Olle tände lampan, fyllde Sagas skål och satte på te till sig själv.
Hon smög genast fram till mattan, lade sig tillrätta som hon alltid gjorde nuförtiden halvt på hans toffel, helst där hon kände hans närhet som mest.
Olle tog en klunk ur sin kopp och såg på henne.
Vi två, Saga, sa han mjukt. Ingen ska ta ifrån oss det här.
Hennes ögon gnistrade till. Där fanns ännu ekon av sorg, men över dem vilade något annat: trygghet, och början på glädje. Inte blind, oförbehållsam lojalitet utan en ny sorts trohet, vunnen ur svåra prövningar.
Så går det för den som sviker och för den som håller fast. Det är så sagor börjar om. Och ibland, när regnet mot rutan påminde om natten då allt förändrades, reste Saga sig bara och kröp närmare, som om hon visste: i det nya hemmet fanns plats för alla gamla spår men ingen övergivenhet, aldrig mer.
Där låg en hund och en människa, sida vid sida, och visste: ibland är det de trasiga hjärtana som hittar varandra till sist och slutar springa.
