Min man hade en farmor. Varje sommar tillbringade han hos henne. Det störde henne aldrig. På den tiden drev hon sitt eget företag, organiserade allting själv och sålde läkeörter till apotek. Min man har ingen aning om hur allt var organiserat, men han kommer ihåg att hon, med dåtidens mått mätt, tjänade ovanligt mycket pengar. Hon var en kvinna med särskild personlighet. Hon älskade min man, snålade aldrig på maten, men gav honom aldrig pengar ens till små nöjen. Alla trodde att hon sparade till något speciellt. Farmor hade stora garderober hemma med massor av fack allt var alltid låst med nyckel.
När min man var barn var han ofta nyfiken på vad som fanns därinne, men farmor svarade alltid att det var saker till jobbet. Sedan förändrades tiderna. Eget företagande blev vanligt i Sverige, och konkurrensen sprang om henne. Då började hon arbeta som helare. Hon tog aldrig betalt för sina tjänster, men mycket förmögna människor kom till henne. Vi brukade hälsa på henne medan hon fortfarande levde. Hennes liv var fattigt då, hon bar slitna kläder och åt väldigt enkelt. Vi brukade ta med mat när vi besökte henne, men hon tackade alltid nej. Hon sa att vi inte skulle skämma bort henne, för hon var van vid ett sådant liv.
När hon gick bort testamenterade hon huset till min man. När vi kom dit för att reda ut arvet hittade vi hennes skafferi proppfullt med mat, men allt hade passerat bäst före-datum. Det visade sig att tacksamma klienter hade tagit med sig mat till henne, men hon åt aldrig av det. Den verkliga chocken kom dock när vi öppnade hennes skåp. Där fanns mängder av dyra saker från 90-talet ett helt litet museum av rariteter. Allt i otroliga mängder. Varför sparade hon pengar i prylar, sådant som förlorar sitt värde med tiden? Jag förstår mig inte på denna kvinna…
