Det är ditt fel! Med sammanpressade läppar stod svärmor Anna och betraktade hur jag diskade tallrikarna. I rummet bredvid hörde jag lilla treåriga Saga hosta sig hes.
Om du bara hade tagit bättre hand om barnet, om du hade märkt hostan tidigare och inte försökt bota henne med massa trams…
Jag gav henne det barnläkaren ordinerade, försökte jag förklara.
Det där är ju meningslöst! Hon behöver antibiotika, men nu får du väl springa till vårdcentralen med henne, eftersom du är en sådan oansvarig mamma. Hela din generation är hopplös! Kan ingenting och tänker aldrig till en extra gång! Bryr sig inte om sina egna barn. Jag minns minsann hur jag skötte din man när han var liten…
Jag stängde av kranen och skyndade mig därifrån, kvävde gråten. Det hade blivit så att jag i snart fem år skyllts för allt. Dum. Gör alltid fel. Men det största misstaget var att jag litade på Mattias och gick med på att bo hos hans föräldrar tills vi har eget boende.
Det framtida boendet var en grop på en hyrd tomt, där inget mer hände. Mattias påstod envist att det var mitt fel, att jag fött barn tätt och helt utan att fråga honom.
Alla mina förslag om att hyra lägenhet stoppades genast:
Jag tänker inte betala dyra pengar för ingenting till andra människor.
Jag suckade, la fram ett annat förslag:
Vad sägs om att köpa ett litet hus med föräldrapenningen? Man kan ju även använda den regionala ersättningen…
Med de pengarna får vi bara ett fallfärdigt ruckel! Det där räcker bättre till bygget vårt. Nu blir det ju sommar snart, och då…
Sommaren kom och bygget stod fortfarande stilla. Jag höll igen på att investera mer pengar. Vi fortsatte att leva i limbo…
Mattias, kan du stanna med Saga medan jag hämtar Linus på förskolan? frågade jag när han kom hem. Han slet av sig skorna med sur min.
Men tänk om hon skulle få feber nu när du är borta?
Det handlar bara om en halvtimme.
Nej, be mig inte, om det händer något…
Han stod fast. Jag klädde sakta på dottern, tänkte att det var bara en kilometer till förskolan, Saga kunde behöva lite frisk luft…
Jag sa ju att Linus kunde stannat hemma idag. Allt du vill är att lämna bort barnen, muttrade Mattias efter oss i trappan.
Alltid mitt fel, log jag bittert.
På kvällen satt jag vid laptopen medan barnen lekte lugnt i rummet bredvid.
Jobbar du? När blir det middag? frågade Mattias, lutad över min axel.
Jag slog ihop datorn.
Du kollade på lägenheter igen? misstänksamt.
Jag nickade.
Mamma, tornet vill inte byggas! Och… och det är ditt fel! utbrast Saga snyftande när hon kom inrusande i köket.
Och mamma hjälper dig inte heller, latmask som hon är, instämde Mattias och skrattade.
Jag såg på dem och förstod att mitt tålamod nått gränsen. Nu var det till och med dottern som trodde att jag stod i vägen för allt.
Nästa morgon gick jag inte med Linus till förskolan.
Svärmor protesterade inte när jag packade barnens saker efter frukost.
Vi ska till vårdcentralen, sa jag till henne, som vana kräver.
Vi var borta länge, skyllde på läkartid hos öron-näs-halsläkaren. Barnen fnittrade, det pirrade av hemligheter.
Pappa, vet du var vi varit idag? ropade Saga när vi kom hem på kvällen.
Var då?
Säger inte, viskade hon under min blick.
Hon säger inte, det är en överraskning till din födelsedag, förklarade Linus allvarligt.
Nästa dag var vi borta.
De märkte det inte förrän Mattias kom hem från jobbet vid sex.
Mamma, vad blir det till middag?
Fråga din Lena, hon stack med barnen i morse, är fortfarande inte hemma. Jag steker lite ägg, tycker din fru ska sköta dig men…
Kanske de är på vårdcentralen? sa Mattias och kliade sig förvirrat i huvudet, gick in i sovrummet. Allt var välstädat Lena var ordningsam men något saknades. Mattias satte sig framför soffan och insåg direkt vad det var: Sagas jättestora mjuka katt, som alltid låg i vägen på soffan, var borta. Dottern hade aldrig tagit med den ut.
Han for upp, letade, öppnade garderoben och stannade till. Ett enda vinterplagg hängde ensamt kvar. Annars var Lenas och barnens kläder borta.
Mamma! Lena har flyttat, mumlade han till slut till sin mamma. Hon vågade knappt titta men hämtade sig snabbt:
Vart skulle hon ta vägen, hon vet ingenting.
Hon har tagit med sig kläder och saker, hela garderoben är tom.
Och barnen? Ring henne, genast, utbrast mamman, nu förskräckt. Hon kom rusande strax därefter, knäppte händerna och svor över tokiga svärdöttrar som tappar vettet om dagarna.
Mattias ringde men mobilerna var avstängda.
Hur kan du ha missat att hon tog ut alla sakerna? frågade han henne.
Jag var och handlade… Lena har blivit galen. Vi måste hitta henne, ta barnen tillbaka.
Hur då? Ska du passa dem?
Nej, det får barnomsorgen göra.
Och på kvällarna, helgen, om de blir sjuka?
Då får man hitta en barnvakt.
Vet du vad en barnvakt kostar?
Då får det bli akutfamilj så länge.
Mattias slet sitt hår. Äggröran brändes vid. Mörkret sänkte sig utanför medan mor och son satt i köket och diskuterade vad de skulle göra.
Vad var det som saknades henne? klagade Mattias. Att bara försvinna så där utan att säga något! Kanske har hon hittat någon annan?
Vem skulle vilja ha henne?
Hur ska hon klara sig? Hon har ju inget jobb.
Jag sa ju att du borde låtit föräldrapengen gå till bygget. Nu har hon tagit allt, köper nån kåk och lever där…
Hon kommer nog tillbaka om en vecka, när pengarna tar slut, försökte Mattias.
Och du tar henne tillbaka bara så där? Du ska visa att det är du som bestämmer. Att hon får ångra sig, be om ursäkt. Barnen tar du också. Så hon fattar sin plats. Flickebarn ska inte ha för sig nåt…
Pratet fortsatte, men Mattias gick hungrig och otålig till sängs den kvällen. Han var övertygad om att Lena skulle vara tillbaka inom några dagar, be om ursäkt, och då behövdes inget letande.
Men det kom inget besök utan ett rekommenderat brev. Lena Andersson hade ansökt om skilsmässa.
Mamma… jag måste till tingsrätten enligt det här, visade han brevet.
Skit i det. De kan inte skicka dig på skilsmässa bara sådär, hon måste ju gå med på det. Har du försökt leta upp henne?
Nej.
Då får du väl göra det. Grannarna undrar redan varför Lena är borta, jag sa att hon och barnen åkt på spa. Det måste vi hålla fast vid.
Hon kommer nog själv…
Om hon lämnat in papperen så kommer hon inte själv, sa mamman milt. Du får gå med blommor, be om förlåtelse.
För vadå?
Det kommer du på.
Han hittade henne av en slump. På väg från ICA en vardag efter jobbet, såg han henne och barnen promenera i centrum. Han tänkte först rusa fram men hejdade sig, ville inte skrämma upp dem. Han följde efter, såg hur de skrattade, köpte juice och lekte i parken. Lena såg ut att trivas inga tecken på att vilja svälta eller återvända.
Efter skilsmässan kommer jag behöva betala underhåll för två barn, tänkte Mattias förskräckt.
Han hann ifatt dem vid porten till ett hyreshus. Var tvungen att småspringa för att inte tappa dem ur sikte.
Linus, Saga! Saknat pappa?
Barnen gömde sig genast bakom sin mamma. Linus tittade tyst mot henne:
Vi ska väl inte till farmor?
Nej, gubben, det lovar jag…
Du har vänt barnen mot mig, Lena! väste Mattias. Hur kan du bara gå utan förvarning? Har du någon annan nu? Tror du att du ska leva på någon annans pengar? Otacksam! Jag ska ta barnen!
Lena log svalt:
Vänta här, så hämtar jag deras kläder.
V-va?
Ska du ta barnen så måste de ju ha sina saker. Saga kan inte sova utan katten, du vet.
Ska du håna mig nu också?!
Lena backade undan. Nyfikna grannar började samla sig runt huset.
Ska vi gå in, eller? frågade Mattias. Lena skakade på huvudet.
Vi ses i tingsrätten, Mattias.
Du får inte ett öre av mig, varken lägenhet eller sommarstuga. Huset bygger jag för mina pengar! Där har du inget.
Lena bara såg på honom, undrande över att hon suttit fast så länge. Fem år hade de levt så här. Hon hade hoppats, väntat på förändring…
Ska jag ringa polisen? undrade en granne.
Mattias tystnade, mumlade något och gick därifrån.
Lena skrattade plötsligt, lätt och fri. Hon kramade barnen och gick in. Kanske var det en hyrd tvårumslägenhet ytterst i stan men för första gången på fem år kände hon sig som hemmafru på riktigt. Här bestämde hon när det städades, när de åt middag och när barnen skulle leka. Och oroa sig för ekonomin behövde hon inte. Hon hade haft frilansjobb som webbutvecklare i flera år, och ofta suttit uppe om nätterna för att lära sig mer när barnen sov. Hon förstod redan då att hennes tålamod förr eller senare skulle ta slut.
Sedan blev det skilsmässa. På svärmoderns inrådan dök Mattias aldrig upp till rättegången. Förhandlingen sköts upp flera gånger, men snart fick han brev om att skilsmässan gått igenom.
Han kom inte till sonens födelsedag. Sa bara att underhållet borde räcka.
Några månader senare köpte Lena äntligen en liten tvåa i utkanten av staden och flyttade in med barnen.
Hon hörde via bekanta att Mattias försökte hitta en ny partner men ingen stannade.
Och bara i drömmarna hörde hon ibland hans hånfulla röst: Det är alltid ditt fel…Men nu kunde hon bara le åt ekot från det förflutna. Hon öppnade fönstret en vårmorgon, tittade ut över den lilla innergården där barnen sprang barfota bland maskrosorna. Linus byggde ett torn av kvarglömda plastklossar, Saga skrattade och ramlade bredvid sin katt.
Lena lutade sig ut mot solen. Hon visste att inget längre var hennes feloch ingen annan hade makten att få henne att tro det igen.
Från köket doftade nybakat bröd. Barnen ropade: Mamma, titta! och viftade med blommor de plockat åt henne. Lena kände hur framtiden inte längre var ett mörker av väntan, utan en ljus stig, där varje steg var hennes eget.
Mamma, kom och bygg med oss! ropade Saga. Lena gick ut till dem, släppte alla gamla skuldkänslor och lät skrattet bubbla fram.
Hon visste att livet fortsatt skulle vara stökigt iblandmen det var hennes stök, hennes och barnens. Och det var alldeles, alldeles underbart.
