Mina föräldrar kände jag bara från de få foton som låg i ett gammalt album. Min mamma gick bort när jag föddes, och pappa, som inte klarade av sorgen efter sin älskade, vägrade ens se på mig han avsade sig allt ansvar för sitt barn. Det var morfar som kom och hämtade mig på sjukhuset och tog mig under sina vingar.
Eftersom morfar inte hade möjlighet att sluta jobba, anställde han en barnflicka som var hos mig tills han kom hem från jobbet på kvällarna. Senare, när jag började på dagis, blev allt lite lättare för honom. Tiden gick fort, och vi trivdes tillsammans. Vi bråkade aldrig, löste alla små tvister med kompromisser även på de stormiga tonårsdagen. Jag var ständigt tacksam över att han alltid fanns där. Att föreställa mig livet utan honom skrämde mig.
Jag försökte återgälda hans omsorg genom att hjälpa till hemma och verkligen anstränga mig i skolan. Han var stolt, särskilt när hans barnbarn blev uttagen till alla möjliga tävlingar och sportevenemang.
Det var också morfar som hjälpte mig att hitta min väg i livet. Jag hade alltid varit intresserad av biologi, men visste inte riktigt vad jag ville bli. Då presenterade han mig för en vän till honom, en framstående läkare på Södersjukhuset. Det samtalet fick mig att inse vad jag verkligen ville med mitt liv.
Under universitetsåren satte jag all min tid på studierna. Praktiken gjorde jag på Karolinska sjukhuset, ett av de bästa sjukhusen i landet. Det var ofta riktigt tufft, men jag kämpade och till slut blev jag specialist inom neurokirurgi!
Redan strax efter examen blev jag kontaktad av chefen för en välrenommerad privatklinik i Stockholm, som erbjöd mig jobb. Det var självklart omöjligt att tacka nej till ett sådant tillfälle. Så började de tunga dagarna på jobbet, med otaliga operationer och jag är stolt, för inte en enda av dem misslyckades. Efter bara ett år höll jag föreläsningar för andra läkare till och med de mest erfarna ville lyssna. Efter ytterligare tre år hade mitt efternamn blivit känt internationellt. Därför blev varken jag eller morfar överraskade när jag fick ett jobberbjudande från ett av de främsta sjukhusen i USA. Vi funderade noga och beslöt oss för att ta chansen.
Vi flyttade till Amerika tillsammans. Men det dröjde inte länge förrän morfar började längta hem till Sverige och till sitt lilla hus vid sjön. Till slut återvände han. Jag hade velat åka med honom, men jag hade redan träffat min stora kärlek här. Theo och jag möttes under en av mina föreläsningar. Han är kirurg på ett annat sjukhus, och vi blev först goda vänner, sedan ett par och till slut sambo. Vi beslutade oss för att gifta oss hemma i Sverige, jag ville att min morfar skulle få föra mig till altaret. Jag försökte övertala honom att följa med tillbaka, men han vägrade bestämt och sade med vemod i rösten att han ville tillbringa sina sista år hemma i Sverige och bli begravd där.
Den dagen när Theo och jag satt hos morfar och spelade sällskapsspel ringde det plötsligt på min mobil det var pappa. Han började med att gratulera till bröllopet, men jag orkade inte höra fler lögner. Jag frågade honom rakt ut vad han egentligen ville. Då svarade han:
Jag vill ha pengar, lilla vän! Du lever ju ett liv i överflöd nu, har hittat dig en rik karl och badar i svenska kronor! Kan du inte dela med dig lite till din far?
Jag orkade inte lyssna mer. Jag la på, blockade hans nummer direkt.
Jag kan inte förstå modet att ens ringa och kräva någonting efter alla dessa år, när han inte ens velat kalla mig sin dotter.
Jag har två personer i mitt hjärta jag gör allt för: min morfar och Theo. Men min far han är ingenting för mig.
