Jag är helt slut. Det här är inte bara någon vag, känslomässig trötthet utan ett utmattande fysiskt, psykiskt och ekonomiskt slitage över att försörja två vuxna människor som vägrar lämna tonåren bakom sig. De är över tjugo, helt friska, har senaste mobilen, märkesskor och fina kläder. Maten beställs hem och huset är mer som ett femstjärnigt hotell, där de vaknar på eftermiddagen, drar sig ner till köket för att undersöka vad som finns i kylskåpet, och om det inte faller dem i smaken himlar de med ögonen. Vad det kostar spelar ingen roll. Något tack? Aldrig. Hjälpa till? Inte en chans. De är bara krävande.
Pluggar gör de inte. De har börjat utbildningar som de sedan hoppat av, för att de inte passade dem. Kurser som aldrig blev klara, projekt som aldrig blev mer än samtal vid middagsbordet. Varje ansträngning slutar likadant med ursäkter, inbillad uttrötthet, och så den självklara vissheten om att någon annan, alltså jag, ska rädda situationen. Jobba vill de inte, då de inte hittar något som passar, men ett vanligt arbete är ändå inte ett alternativ eftersom det vore förnedrande att börja längst ner. Någon skam över att leva helt på någon annans bekostnad finns däremot inte.
De betalar inga räkningar i det här huset, handlar inte mat, köper inte ens egen tvål. El, vatten, internet, mobiler, Spotify allt betalar jag med mina egna kronor. När något går sönder ringer de alltid för att berätta ATT det är trasigt, aldrig för att laga det. Om tvätten är ren har någon annan tvättat. Om maten är lagad har någon annan stått vid spisen. Om hemmet är städat har någon annan plockat upp deras saker de lever som tillfälliga gäster med specialbehandling.
Och ändå kritiserar de. Klandrar min personlighet, min planering, mina beslut, min ton. Klankar ner om jag är trött eller på dåligt humör, protesterar så fort jag sätter gränser. De fnyser hånfullt åt allt vad ansvar heter och retar sig när jag pratar om självständighet. De kallar mig överdrivet dramatisk om jag bara vill att de städar sitt rum eller går ut med soporna. Om jag säger att det inte finns mer pengar möter de mig med förakt. Som om mitt enda syfte i livet är att hålla dem nöjda och bekväma.
Det svåraste är att inse att det här inte handlar om brist på möjligheter, utan om brist på vilja. De är inte vilse de har slått sig till ro. Det har blivit vardag för dem att allt fixar sig utan ansträngning, att allt får sitt värde först när det saknas. För dem är jag en outtömlig resurs, inte en medmänniska. Familjens pengar är inte resultatet av arbete, utan bara något som alltid funnits där. Och jag har varit medskyldig till detta, år efter år, för att jag förväxlat kärlek med tålamod.
Men inte längre. Idag insåg jag att uppfostran inte är att hålla fast för evigt, och att kärlek inte betyder att tillåta sig bli utnyttjad. Jag ville inte bli mamma till vuxna barn utan ansvar, som bara kräver och aldrig ger. Komfort förslappar. Tystnad skickar fel signaler. Vill de fortsätta vara lata får de göra det någon annanstans, långt ifrån mitt slit, mitt hem och min frid. För moderskapet är inget livslångt slaveri jag har också rätt att få vila från barn som vägrar växa upp.
