Pappa, ta inte med henne! snyftade min yngsta dotter, Tindra, sju år och med näsan rödgråten. Du kan inte ge bort Sessan, hon är ju vår!
Din Sessan, svarade jag och vred ratten irriterat, gör sina behov överallt. I hallen, vid kaminen, och till och med i skorna igår. Men där hon ska gå, vägrar hon. Vad ska jag göra då?
Men pappa…
Tyst nu! fräste jag, nästan argare än jag ville.
Jag startade upp den gamla Volvo 240:n, vit och sliten med bruna rostfläckar vid skärmarna. På baksätet, i en snäv kartonglåda, mjauade Sessan gällt och klagande.
Tindra stod kvar vid grinden, hårt omklamrad om de kalla, blöta plankorna. Hennes blick följde den knaggliga Volvon över gårdsplanen, tills den försvann bakom kurvan.
Det var rått och mörkt ute, en typisk höst i Småland. Grå moln tryckte ner luften, vinden ryckte i Tindras flätor och fåll på den tunna bomullsklänningen.
Tindra, kom in! Du blir ju förkyld! ropade min fru, Birgitta, från köksfönstret. Varför står du där som en staty?
Men Tindra rörde sig inte, tårarna rann tysta och heta nedför kinderna.
Sessan… vår lilla Sessan… Orange, med vita tassar och fluffig mage. Hon brukade spinna i Tindras knä om kvällarna, kura ihop sig vid kaminen i köket. Och nu…
Inomhus luktade det stekt kålpudding och jäst deg Birgitta höll på med bullar. De äldre barnen Viktor (tretton år), Märta (elva) och Isak (nio) satt vid köksbordet med skolböckerna.
Eller, snarare, låtsades plugga. Viktor släppte pennan i bordet och muttrade:
Så är det alltid. Farsan bestämmer, allt ska bli som han vill. Han frågar aldrig oss andra.
Var tyst nu! väste Birgitta och knådade degen frustrerat. Din far vet vad han gör. Vi har redan tre katter. Snövit och Gustav går ju på lådan. Men den här eran Sessan
Hon behövde bara vänja sig! utbrast Märta, med rösten drucken av gråt.
Vänja sig? Birgittas leende var trött. Vem skulle lära henne? Jag? Jag har fullt upp med jobbet, ladugården, er och en kattdrottning också
Vi hade själva kunnat träna henne! protesterade Märta.
För sent nu. svarade Birgitta torrt.
Tindra gled in, satte sig tyst vid fönstret och såg ut över regnridån. Byvägen var blöt och de grå trähusen såg tomma ut, trädgårdarna förkolnade av frost och regn.
Mamma tror du hon kommer hem? viskade Tindra.
Birgitta suckade och skakade på huvudet:
Jag vet inte, mitt barn. Jag vet inte
En halvtimme senare kom jag hem. Tog av mig regnvåta jackan, hängde den på spiken och gick direkt till köket utan att möta barnens blick.
Var har du varit? frågade Birgitta.
Lämnade henne i grannbyn. Hos Rogströms. De skulle ta hand om henne.
Hur långt är det dit? undrade Isak.
Fem kilometer, minst. mumlade jag.
Hon kommer aldrig hitta hit viskade Märta.
Jag ryckte på axlarna. Det spelar ingen roll. Nu räcker det. Häll upp lite te, jag fryser.
Birgitta serverade te ur glas och varma makaroner direkt på tallriken. Jag åt tyst, irriterat. Barnen satt samlade, men ingen åt. De bara stirrade ner i sina tallrikar som om de låg stenar däri.
På kvällen låg Tindra vaken i den breda sängen hon delade med Märta. Hon hörde regnet piska, väggarna knaka och tysta byhundar skälla långt borta.
Märta, sover du? viskade Tindra.
Nej, svarade Märta, lika lågmält.
Sessan hittar nog hem. Jag vet det. Hon kommer.
Sluta, Tindra. Hur skulle hon hitta hit? Pappa körde henne jättelångt. Fem kilometer! För en liten katt är det som ett annat land.
Men Sessan är klok, hon vet nog vägen ändå!
Märta vände sig mot väggen. Tindra låg länge vaken med ögonen öppna och mumlade tyst, så som mormor lärt: “Käre Gud, skydda Sessan. Hjälp henne finna hem. Snälla”
Under tiden satt Sessan under Rogströms vedspis, skrämd. De gamla där var vänliga hon fick en skål mjölk och mat, någon smekte henne till och med. Men Sessan varken spann eller strök sig mot någon. Hon låg hopkrupen och främmande.
Var var hemmet? Var fanns barnen Tindra, Märta, Isak, Viktor? Birgitta, som i smyg ibland gav henne ost från bordet? Doften av den egna gården ved, hö, mjölk?
Allt luktade fel, rösterna var okända. En tjock grå hankatt fräste ilsket vid matskålen.
Sessan väntade. Morgonen därpå när hushållerskan öppnade för att släppa ut hönsen kilade Sessan blixtsnabbt ut.
Ojdå! Vart tog du vägen? ropade Rogström.
Men Sessan var redan nere på byvägen, genom gräset, över åkern, och vidare till landsvägen.
Regnet smattrade oavbrutet. Pälsen klibbade mot kroppen, tassarna blev leriga och klorna grep i geggan.
Hon visste inte vart hon skulle. Men det fanns ändå en envis, liten låga inom henne en uråldrig instinkt som viskade: “Hemåt… fortsätt”
En dag gick. Sessan gömde sig under en gammal höstack och huttrade av köld. Magen kurrade, och ett försök att fånga en mus misslyckades. Hon drack regnvatten från en pöl, kall och jordig.
Andra dagen nådde hon landsvägen. Gropig, med trasig asfalt och bilar som slaskade lera. Sessan linkade fram längs vägrenen, föll, reste sig, gick vidare.
Natten tillbringade hon i ett övergivet skjul, bland mögliga brädor och lukten av råttor. En fick hon fatt på slukade den utan att tugga. Lättnaden var tillfällig.
På tredje dagen kom de första snöflingorna, blöta och envisa. Sessan lämnade mörka spår i den ljusa snön, trampdynorna var såriga och ömma. Men hon gav sig inte.
För därborta fanns huset. Barnen. Hörnet vid spisen. Och Birgitta, som ibland kunde fräsa men ändå kunde smyga till en klapp när ingen såg.
På fjärde dagen dök den välbekanta björkdungen upp. Hjärtat bankade, Sessan ökade takten. Ja, där var den platsen där barnen plockade svamp, där Tindra brukade fläta kransar av rölleka och hundkex.
Femte dagen stod hon vid ån. Liten, men iskall. Hon vadade igenom, huttrade, och fortsatte.
Sjätte dagen kom hostan. Snuvan rann, andningen gick i hugg men Sessan fortsatte.
Så, sjunde dagen, i gryningen: Sessan, skitig och snöblöt, satte sig vid grinden till vårt hus. Hon jamade svagt, hes. Ingen hörde. Hon försökte igen, högre.
Dörren for upp, och ut sprang Tindra barfota, i nattlinne.
Seeessan! skrek hon och slängde upp grinden, tog katten i famnen. Mamma! Pappa! Alla kom! Hon kom hem! Hon hittade!
Barnen kom springande, en efter en Märta, Isak, Viktor. Birgitta, med händerna torkade på förklädet, böjde sig ner:
Herregud… hon är helt utmärglad. Och snuvan rinner… Hon verkar riktigt sjuk.
Mamma, vi måste hjälpa henne! bönade Märta.
Hjälpa? Birgitta log snett. Har ni nånsin sett nån som ringer veterinär för kattungar? Nää, veterinären är för kossorna, katterna får klara sig själva
Men mamma!
Nåväl, gnäll inte. Värm mjölk åt henne. Och hitta nån gammal trasa att torka henne med.
Vid dörren stod jag och såg på Sessan i Tindras armar.
Så hon hittade hit ändå muttrade jag.
Pappa, förstår du hon gick fem, kanske sex kilometer helt själv! utropade Viktor.
Jag svarade inte. Bara vände och gick in.
Sessan bars in i värmen, lades vid kaminen. Tindra kom med en skål ljummen mjölk katten drack så girigt att det stänkte om morrhåren. Märta torkade försiktigt pälsen med en handduk, för att inte göra ont när hon nuddade tassarna.
Hon har rivit upp tassarna viskade Märta. Mamma, titta!
Birgitta satte sig vid Sessan och synade henne.
Stackars liten … Nu får vi hämta alsolsprit. Isak, spring och hämta. Märta, med, ta bandaget. Vi lägger om det här.
Och snuvan? frågade Tindra.
Snuva Birgitta funderade. Vi gör kamomillte. Jag frågar tant Inga, hon är klurig på sånt. Bara Sessan får värme och mat, så löser det sig säkert.
Från det stunden fick Sessan all vår omsorg. Tindra lämnade henne aldrig, Märta kokade kycklingbuljong och Isak la ut en gammal pläd vid kaminen. Viktor, sur men målmedveten, fixade med snickarbänken.
Vad pysslar du med? frågade Märta.
En kattlåda, muttrade Viktor. Nu ska hon minsann lära sig.
Tror du hon kan?
Vi måste försöka.
Sessan var sjuk nästan en vecka nös, snorade, ögonen rann. Men barnen gav inte upp: droppade kamomill, serverade varm mjölk och bäddade om henne.
Så småningom piggnade hon till. Snuvan försvann, blicken blev mer alert, pälsen glansigare igen.
Då började kattlåde-träningen. Viktor hade gjort en låda av en gammal trälåda fylld med sand. Varje gång Sessan sökte en vrå, sattes hon försiktigt ner där.
Här, Sessan, här ska du vara, upprepade Tindra tålmodigt.
Sessan protesterade, försökte smita, men barnen envisades. En dag hände miraklet Sessan gick själv till lådan och gjorde ifrån sig.
Hon klarade det! jublade Tindra. Mamma, pappa! Hon gick själv!
Birgitta log, för första gången på länge.
Se där… Det gick ju visst att lära.
Jag satt vid köksbordet och låtsades läsa Smålandsposten, men lyfte blicken när Sessan tvättade sina skadade tassar bredvid lådan.
Vilken vilja du har, sa jag tyst. Att du klarade så många kilometer
Pappa, du tar aldrig bort henne igen? viskade Tindra.
Jag tvekade, vägde orden, men svarade:
Nej. Har hon gått hela vägen tillbaka själv då hör hon hemma här hos oss.
Tindra kastade sig om min hals, så hårt att det blev svårt att andas.
Tack, pappa! Tack!
Jaja, muttrade jag, men barnen hörde glädjen som smög sig på.
…
Sessan levde hos oss i många år. Aldrig mer gjorde hon fel, alltid på sin låda. Kvällarna låg hon och spann vid kaminen, och fångade minst lika många möss som Snövit och Gustav till barnens stolthet.
Ibland såg jag på Sessan och log.
Den katten har pannben, brukar jag säga. Hon vet var hon hör hemma. Ingen väg i världen kan stoppa henne.
Barnen höll alltid med, för det var sant: Sessan visste vart hon behövde. Och hon kom hem. Genom regn, köld, hunger och smärta. För där någon väntar där hör man hemma.
Jag har lärt mig att hem handlar inte om plats, utan om gemenskap och väntan. Ingen väg är för lång om man verkligen har någon som väntar på en.
