Jag orkar inte mer
Allt hänger redan på mig! Hur mycket mer ska jag orka? Johanna var upprörd.
Min fru sa inget mer. Som vanligt valde hon att blunda och hoppas att allt på något vis skulle lösa sig av sig självt. Oftast gjorde det inte det problemen blev alltid mina att lösa. Jag jobbade hemifrån på datorn, med ett flexibelt schema. I början var lönen inte särskilt hög, men när jag vidareutbildade mig ökade den och jag tjänade snart betydligt mer än min fru. Med mina inkomster betalades billånet, semestrar, hushållsapparater och kläder. Sedan blev det barnledighet. Jag ville knappt sakta ned för jag ville inte förlora min goda inkomst.
När sonen började på förskolan blev livet lite enklare och jag tog på mig ännu mer arbete, glad över att få mer gjort. Dessutom behövde vi nu betala förskoleavgiften också. Det var inte vilken förskola som helst; jag hade noggrant valt ut den bästa för mitt barn. Min fru, Mikael, lät mig som alltid sköta sånt i princip allt annat också.
Vi bodde under hela denna tid i en egen lägenhet jag fått ärva av min mormor. Mikael hade ingen egen bostad. Före vårt giftermål bodde han hemma hos sin mamma Barbro och sin systerdotter, Frida, dotter till hans äldre syster. Systern hade gått bort tre år tidigare. Det tog hårt på Barbro som fick allt sämre hälsa, med högt blodtryck och problem som följde av det.
När Mikael flyttade in hos mig hade Frida redan börjat på universitetet och var vuxen nog att sköta sig själv. Men hon levde sitt eget liv umgicks med kompisar, reste och träffade killar. Hemma var hon knappt.
Barbro började vända sig till vår familj med alla sina problem. Rättare sagt: till mig, för ingen annan hjälpte till. Men till sitt älskade barnbarn Frida glömde hon aldrig att bidra, hon betalade för allt hon önskade sig. Det var synd om Frida, som blev föräldralös och vars pappa aldrig fanns med i bilden en historia Barbro inte gärna diskuterade.
Så där rullade livet på, tills Barbro en dag hamnade på sjukhus efter en allvarlig blodtryckstopp som gjorde henne sängbunden. Efter tre veckor på sjukhus var hon fortfarande dålig och läkarna kunde inget lova.
Som vanligt drog sig Mikael undan och lät mig lösa situationen.
Kvinnor är bättre på sådana saker, sa han med en axelryckning.
Vilka saker menar du? svarade jag förvånat.
Ja, du vet… vård av sjuka och sånt… rehabilitering och allt sånt där, mumlade Mikael och kliade sig i nacken.
Jag är designer, inte sjuksköterska. Jag kan lika lite om sånt som du, suckade jag. Men okej, jag får prata med läkaren.
Jag och min svärmor hade aldrig varit särskilt nära. I början bråkade vi öppet, men därefter höll vi mest ett artigt, diplomatiskt avstånd särskilt eftersom vi inte bodde ihop. Både jag och Barbro var missnöjda med saker, men vi höll tyst om det. Jag stod ut av respekt och hövlighet. Hon stod ut för att jag var en ovanligt bra fru till Mikael sådana växer inte på träd och förstod dessutom att det var mina inkomster som höll oss flytande.
Barnbarnet såg hon knappt. Hennes hälsa gav ingen möjlighet att hjälpa till när vi behövde barnvakt. Så jag räknade aldrig med svärmors hjälp.
Men nu, när Barbro blev sjuk, räknade plötsligt alla med min hjälp. Jag hämtade Barbro från sjukhuset (jag jobbar ju ändå hemifrån, kan ta ledigt när jag vill, medan Mikael minsann inte får ledigt från sitt jobb hur som helst) och tog henne hem till henne. Det bestämdes att vi alla skulle bo där en tid för att kunna hjälpa till.
Flyttlasset gick och på tre veckor rasade jag i vikt och kände mig som en klädhängare. På något sätt lyckades jag ändå jobba samtidigt som jag skötte om Barbro: kokade buljonger, mosade grönsaker och matade henne med sked, tvättade och vände på henne.
Frida, den älskade barnbarnsdottern, smet diskret in på sitt rum och syntes inte förrän det var dags att gå på universitetet eller ut på stan. Livet fortsatte för henne farmor var farmor, men mer än så var det inte.
Mikael hjälpte knappt till. Jag försökte tala till hans samvete:
Det är din mamma! Hjälp mig lite. Jag orkar inte ensam!
Jag… men jag kan inte… det här är kvinnosysslor, mumlade Mikael. Jag har handlat mat. Räcker inte det?
Det var mycket allvarliga “kvinnosysslor”. Barbro blev inte bättre, var ofta grinig och lät sin irritation gå ut över mig, Mikael och alla andra. Hon släppte ur sig saker jag aldrig trott hon skulle säga om min utbildning, att jag bara haft osannolika tur som fått både bra jobb och lön, och att Mikael minsann varit ett olycksbarn som aldrig haft rätta förutsättningar.
Barbro hade tagit lån för Mikaels utbildning, men han latade sig genom studierna och höll på att åka ut några gånger. Allt var lärarnas fel, enligt henne. Och så hade hennes dotter gått bort. Och så Frida, som tack och lov kommit in på universitetet på egen hand (hon var väldigt stolt över det det förklarade bara ännu mer hur viktigt det var med bra lärare, enligt Barbro).
Jag hörde den här historien för hundrade gången och insåg att jag inte orkade längre. Alla var duktiga utom jag, som bara haft tur.
Ja, tur har man verkligen haft särskilt med Mikael, tänkte jag sorgset. Vad såg jag egentligen hos honom? Jag började ofta grubbla över det. Till slut föreslog jag en lösning: att vi skulle anlita en undersköterska för Barbro och flytta hem till min lägenhet.
Undersköterska?! Det är dyrt… jag har inte råd. Gör vad du vill, men får du tag på någon, får du betala själv, svarade Mikael.
Vår gamla deal var att han betalade el och hyra, och de enklaste basvarorna. Jag stod för resten. Naturligtvis skulle det falla på mig att betala för undersköterskan.
Du milde, hur han la fram det! tänkte jag irriterat. Är jag skyldig alla allt? Jag vill också leva nu har jag blivit min egen skugga och ingen bryr sig …
Till slut kände jag att det inte gick mer. En dag, när jag sa att jag skulle handla, flydde jag skamset därifrån, tog sonen Olof från förskolan och stack till min lägenhet.
Vad skönt…, tänkte jag när jag låg på min stora dubbelsäng och stirrade i taket, Jag är hemma. Jag vill inget mer. Bara ligga här. Jag är så trött …
Jag ropade på Olof för att äta middag. Vi åt, och jag tänkte på att hos Barbro skulle de nog snabbt märka att jag var borta. Men jag hade inte lämnat henne i sticket: jag matade, bytte på henne och snart skulle Mikael komma hem, som alltid. Jag hade skrivit en lapp där jag förklarade att jag inte orkade mer och därför stack. Och önskade Barbro god bättring. Bad om att de inte skulle vara arga på mig …
Telefonen stängde jag av.
Mikael kom samma kväll. Jag släppte inte ens in honom. Vi pratade genom dörren. Det fanns inget att säga. Han brydde sig inte om varför jag gick. Inte om mig, inte om Olof. Han undrade bara hur det nu skulle gå för honom själv.
Jag tycker du ska anlita en undersköterska. Proffsvård är faktiskt bättre, sa jag. Förresten: jag kommer ansöka om skilsmässa. Jag vägrar fortsätta vara packåsnan som alla kliver på. Hejdå.
Mikael gick tomhänt därifrån. Senare, när jag slog på telefonen igen, ringde Barbro. Hon bad mig komma tillbaka, att inte överge henne och Mikael. Bad om ursäkt för sina ord, men mellan raderna hördes ett eget högmod: Stryk över det gamla, kom tillbaka och gör din plikt!
Jag sa tydligt att jag inte var skyldig någon något. Barbro hade ju sin son, Mikael, och Frida, som alltid fått hjälp och stöttning nu var det deras tur.
Skilsmässan gick igenom.
Så, på ett oväntat sätt, blev jag ensamstående. Och till min förvåning förändrades ingenting mer än att livet blev lättare. Mindre ansvar, mindre bekymmer. Jag var tacksam för att jag fått upp ögonen för hur mina närmaste verkligen såg på mig.
Och Barbro blev bättre. En duktig undersköterska hjälpte henne inte bara med omsorgen, utan även med speciell rehabilitering och träning. Mikael fixade extrajobb (Jaså, det gick!, fnös jag när Frida berättade det) och betalade för hjälpen. Innan dess när det ännu inte fanns någon undersköterska hjälpte Frida sin farmor: matade, tvättade och gjorde allt som behövdes. Det visade sig att även hon kunde och ville det. Allt ordnade sig.
Det blev till glädje för oss alla, funderade jag, sittande framför datorn och levererade nya designjobb. Att jag äntligen skakade av mig dem från nacken. Och för egen del: klokare har jag blivit …och framför allt: starkare. Nu sitter jag här med Olof, vi bygger klossar och skrattar båda två. Ingen ställer krav på mig längre, ingen ser mig bara som en räddare jag är bara jag, och det räcker. I mitt eget hem återerövrar jag små nöjen, som att läsa en bok, ta tid för mig själv, planera en enkel utflykt till parken med Olof.
Vissa kvällar kommer en oväntad stillhet smygande, och i den känner jag både sorg och lättnad. Sorgen över det som gått förlorat; lättnaden över att slippa bära andras bekymmer. En eftermiddag knackar Olof på min sovrumsdörr med en burk teckningar. Han kryper upp i mitt knä och lutar huvudet mot min axel. Hans närhet säger mer än alla ursäkter och bortförklaringar jag någonsin fått.
Jag andas in den varma doften av hans hår och tänker, för första gången på länge, att framtiden känns öppen och min. Jag kanske inte har alla svar ännu, men jag vet en sak: ingen ska någonsin få göra mig till en skugga av mig själv igen.
Det är min tur nu. Och det räcker långt.
