Jag är enda barnet, även om mina föräldrar påstod att de längtat efter mig så har jag nog aldrig känt mig särskilt älskad. När jag var 23 år gammal och fem månader gravid började jag tvivla på om jag verkligen var mina föräldrars biologiska dotter. Mina föräldrar har passerat sjuttioårsstrecket, och vår ekonomiska situation är riktigt dålig. Vi hyr en gammal lägenhet i en förort till Göteborg, och varenda krona vänds på innan den spenderas. Min fru och jag pluggar och jobbar båda två, men det räcker ändå inte för att täcka alla utgifter. Två gånger har vi varit nära att bli vräkta för att vi inte kunnat betala hyran och vi har tvingats låna pengar av vänner. Nu sitter vi med skulder, har knappt råd med mat och ekonomiska bekymmer jagar oss ständigt. Ibland hjälper mina föräldrar till med lite matpengar.
Mina föräldrar var väldigt angelägna om att vi skulle gifta oss, så förra året gick vi utan tvekan till stadshuset och gifte oss borgerligt. Det var efter det som de började prata allt mer om barnbarn. Min mamma underströk vid flera tillfällen att det är dags för mig att skaffa barn, annars kommer jag att bli en gammal förälder precis som hon själv blev. Vi kände oss dock inte redo för föräldraskap, särskilt inte med tanke på det ekonomiska ansvaret, så vi tog det lugnt. Då kom mina föräldrar med ett lockande erbjudande: om vi fick barn skulle de ge oss en rejäl summa pengar, tillräckligt för att vi skulle kunna köpa ett litet hus på landet. Då skulle de själva flytta ut på landet, och vi skulle få överta deras lägenhet i stan. Efter många funderingar kom vi fram till att detta skulle kunna vara en bra lösning vi skulle slippa hyra och resten av pengarna skulle gå till annat som vi behövde. Min mamma lovade dessutom att hjälpa till med barnet så att jag kunde fortsätta mina studier.
Dessutom lovade de stöd och pengar för att täcka kostnaderna för allt vi och barnet behövde. Men inget av det uppfylldes. De köpte inte ens en enda blöja. Under graviditeten ringde mamma ofta för att fråga hur förberedelserna inför förlossningen gick, samtidigt som vi inte hade pengar ens till de nödvändigaste sakerna, som barnkläder. Hon föreslog att min fru borde ta ett tredje jobb för att kunna betala för allt. När jag påminde henne om deras löften förnekade hon att de någonsin gett oss några sådana. Istället kritiserade hon oss och kallade oss oansvariga. När min dotter Linnea väl föddes kom plötsligt pratet om pengarna åter upp från mina föräldrars sida, men då hade vi redan bestämt oss, min fru och jag, att köpa lägenhet själva. Vi insåg att vi inte kunde räkna med dem längre.




