Jörgen, hör du dig själv? Menar du att jag ska gå omkring gravid vid fyrtio, bara för att rätta till dina gamla misstag?
Varför ska jag plötsligt betala för att du tyckte det var roligare i garaget än med din egen son? frågade jag med ärlig förvåning i rösten.
Men snälla Agnes, nu pratar du igen! envisades Jörgen. Jag var väl omogen! Jag förstod inte vad jag gick miste om. Nu har jag förlorat allt, Oskar ser mig inte ens som pappa längre!
Och har han egentligen fel? svarade jag och log bittert. I sjutton år har han bott med en rumskamrat, inte en pappa. Trodde du att man kunde sätta på och stänga av sitt barn som en teve när man plötsligt får lust att leka familj?
Jörgen såg bister ut och hans välbekanta irritation tändes i hans blick. Samma irritation jag sett varje gång vi pratade om ansvar.
Agnes, nu räcker det! Det där är historia. Ge mig en chans till, snälla, bad han envist.
För att du ska leka färdigt och sen lämna allt till mig igen, så ännu ett barn växer upp utan pappa? korsade jag armarna. Nej tack, Jörgen. En gång räckte. Det finns inget att diskutera.
Hans ansikte förvreds i en grimas av sårad stolthet och ilska. Istället för svar lät han ett missnöjt frustande och begravde sig i mobilen.
Bråket var slut för stunden, men löst var det knappast. Samtalet lämnade tungt efter sig. Och det handlade inte ens om Jörgens orimliga krav, utan mest om att jag kände så mycket för min son, Oskar.
Jag var tjugotre när Oskar kom till världen. Fortfarande minns jag hur jag stod utanför Karolinska, utmattad men lycklig, med en liten, vitlindad pojke i famnen.
Jörgen stod som en hök bredvid oss, nästan inte loss från min sida. Han lyste av lycka, rättade filten, kysste mig i pannan, och ibland tog han vördnadsfullt sin son i famnen.
Han är ju precis som jag! Ser du hakgropen? sa han entusiastiskt. Nu är jag pappa, Agnes!
Jag börjar just nu fatta det, svarade jag. Jag ska göra allt för honom, vara med honom, gå promenader, byta blöjor, spela fotboll Jag ska bli världens bästa pappa!
Jag såg på honom med samma tindrande blick. Jag trodde på varje ord. Jag tänkte att vi skulle bli en sån där perfekt familj, full av kärlek och delad glädje.
Men som så ofta blev verkligheten brutalt vardaglig
Mitt i natten. Med mörka ringar under ögonen gick jag runt i rummet, vaggandes en skrikande bebis. Redan tredje gången den natten. Jörgen vände sig irriterat i sängen och drog täcket över huvudet.
Kan du tysta honom nån gång! väste han. Jag måste upp tidigt och jobba imorgon!
Sådana nätter drog jag mig undan till vardagsrummet, tårarna brännande under ögonlocken. Oskar skrek ännu högre, men jag hade inget val, jag ville ge Jörgen ro att sova. Jag stängde dörren och gungade vår son i timmar.
På helgerna, när veckans sömnbrist tog ut sin rätt, vädjade jag försiktigt:
Jörgen, kan du ta honom två timmar? Jag orkar inte mer, jag måste sova
Snälla Agnes, kan vi ta det senare? Jag har planer nu, grabbarna kommer hit med bilen jag lovat laga.
Men jag orkar faktiskt inte
Du är ju stark, Agnes! Du klarar det här. Jag hjälper dig sen.
Dörren slog igen bakom honom, och jag blev ensam kvar med min styrka och allt ansvar som mamma. Sen kom aldrig.
Tiden gick. Oskar växte. Jag försökte skapa någon kontakt mellan honom och Jörgen. Jag räckte fram en rödrosig pojke som sträckte armarna efter sin far, där Jörgen satt i fåtöljen och såg på allsvenskan.
Lek lite med honom, bad jag, inte ens för vila utan för att bygga upp vår familj.
Jörgen tog motvilligt emot, som om pojken var ett misstänkt paket. Höll honom på utsträckta armar, släppte snart ner honom på mattan och återgick till fotbollsmatchen.
När Oskar blev fem satt han på mattan och byggde torn av klossar. Jörgen gick förbi honom till soffan utan att ens titta. Oskar mötte inte heller sin pappas blick. Han hade vant sig vid frånvaron.
Jörgen var ingen dålig man. Han drog in pengar, hjälpte ibland till med disk och dammsugning.
Men sonens barndom gick honom förbi. Var det då konstigt om Oskar, nu äldre, inte längre såg honom som pappa?
Oskar, hur är det i skolan? försökte Jörgen till slut.
Ehh det är okej, mumlade Oskar tafatt.
Får du bra betyg hoppas jag? Det är bara att säga till om du vill ha hjälp! Det är viktigt med studierna, sa Jörgen.
Jag vill ju inte att du ska bli någon latmask, du med!
Det är bra pappa, ingen fara, sa Oskar och smet snabbt till sitt rum.
Du, vi kan gå och fiska i helgen om du vill! ropade Jörgen efter honom.
Oskar svarade inte. Det var bara jag som visste att det var disco på skolan ikväll, att Oskar bjudit en tjej från parallellklassen och blivit nobbad, och att fiske inte alls intresserade honom.
Det var tydligt att tåget hade gått. Oskar var inte längre den lille pojke som saknade sin far. Barndomen Jörgen ville återuppleva var över.
När han förstod det, ville han ha ett rent blad ett till barn. Men jag, som mindes varje sömnlös natt, vägrade helt.
Släktingarna fick snart nys om våra bråk.
Agnes, jag har hört allt, Jörgen berättade. Hör på din mamma nu och våga ett till barn. Jörgen har mognat! Ge honom en chans, det är en välsignelse att få ett litet barn igen.
Svärmor ville också lägga sig i.
Agnes, om du inte ger efter kan du förlora honom, påpekade hon. Han drömmer om att få vara pappa igen.
Om inte du vill, så vill någon annan. Och det är ju bara fördel för dig. Tänk på framtiden er första son kommer ju snart flyga ut ur boet. Nummer två kan rädda äktenskapet och du har sällskap när du blir gammal.
Det kändes dubbelt så bittert att höra från en annan kvinna. Som om min kropp och mitt liv reducerats till någon sorts byteshandel.
Jag blev bara sedd som mamma och fru, inte som en trött kvinna som redan gått igenom allt och vetat precis hur det blev.
I min desperation fick jag en idé delvis absurd, men tydlig nog. Jag hittade Oskars gamla babygrejer och där, en gammal, men fungerande tamagotchi.
En liten elektronisk figur som man ska mata och ge omvårdnad på tider, underhålla och städa efter. När Jörgen kom från jobbet räckte jag över den lilla plastägget med pytteskärm.
Vad är det här? sa han förvirrat.
Det här blir ditt prov. Klarar du att ens ge tiondelen omsorg mot vad som krävs som pappa? Den ska matas och passas precis som ett spädbarn, fast med knappar bara. Gör du fel piper den. Om tamagotchin lever om ett år kan vi prata igen.
Jörgen skrattade, trodde det var ett skämt. Men när han såg mitt allvar blev han irriterad.
Är du seriös? Jämför du ett barn med en sån här?
Börja där i alla fall. Klarar du inte den här, ska vi knappast diskutera något större.
Han log, stoppade den i fickan. Första nätterna matade han figurens pixelmat på mobilen, motvilligt men målmedvetet. Femte dygnet började han bli irriterad men fortsatte. Efter en vecka klagade han på sömnbrist och att han inte klarade av jobbet. Åttonde dagen kom han hem och kastade den på bordet. Skärmen visade ett kors.
Glömde mata. Kaos på jobbet, sa han kort och undvek min blick.
Därefter dog diskussionerna. Ilska och oförståelse låg kvar, men Jörgen tjatade inte längre.
Tre år gick. Livet bestämde. Oskar, då student, tog hem sin flickvän. Snart berättade de att de väntade barn.
Jörgen förändrades igen. Hans entusiasm var oändlig. Han ville ha en ny chans som morfar.
Han köpte barnvagn för sparade kronor, overaller i fel storlek och små klossar och byggsatser. Lovade högtidligt att bli världens bästa morfar, att alltid hjälpa till.
Jag såg det hela med viss skepsis.
När barnbarnet kom upprepades mönstret. Första veckorna hjälpte Jörgen, var engagerad, tog massor av bilder. Men när euforin lagt sig tynade engagemanget. Ungdomarna flyttade till egen lägenhet på hans förslag, och hjälpen blev till noggrant planerade helgbesök när barnet redan var ompysslat och glatt.
Så fort det blev gråt blev Jörgen upptagen: ett viktigt samtal, plötsligt ärende, eller hans mamma på landet.
Jag fick rycka in och såg på alla dessa situationer, på min son och hans trötta flickvän och visste att jag valt rätt.
Oskar växte upp varm och ansvarstagande, lämnade aldrig sin partner i sticket. Men Jörgen han blev den han alltid varit: en som älskar tanken på föräldraskap, men aldrig förstått vad det innebär.
Vad tänker ni andra? Gjorde jag rätt? Skriv gärna era tankar i kommentarerna och lämna ett hjärta!
