Jag lärde känna honom på gymnasiet i Uppsala. Vi var båda femton och efter bara några månader blev vi ihop. Näst sista året började en ny tjej i klassen. Mot slutet av det skolåret, efter ett av hans lysande ögonblick av lättja, glömde han mobilen hemma och jag råkade läsa ett sms från henne. Då trillade femöringen ner. Hon sprang ständigt till honom och grät ut när något hänt, och jag hade naivt trott att de bara var vänner.
Jag var så ung och rädd för att förlora den enda person jag trodde älskade mig så jag höll tyst om massa saker. Så nådde vi mitten av sista året. Precis när jag bestämt mig för att göra slut upptäckte jag att jag var gravid. Grät som om SVT gjorde dokumentär om mitt liv. Visste redan då att det skulle bli tuffa tider: plugget fick skjutas upp, mamma och pappa i Sundsvall skulle bli riktigt stränga mot mig Vilket såklart blev helt rätt förutsett.
Vi tog studenten, och vår dotter kom till världen i början av sommaren. Han började plugga direkt på universitetet, och dök bara upp varannan helg hemma, medan jag mest kände mig övergiven och som om mitt liv pausats, utom den lilla rollen som mamma.
Jag trodde (naivt!) att allt med den där tjejen i klassen skulle upplösas efter studenten, men nej dåtio år senare rullade hennes problem över oss som rulltrappan på Gallerian. Hon hörde av sig till honom konstant, och värst av allt, han svarade. När det var fest, examensfirande eller födelsedagar, så var jag alltid den som måste vara hemma med barnet, vilket mystiskt nog sammanföll med när hon också skulle dit. Alltid samma ursäkt barnet, men egentligen ville han vara lite fri och träffa henne. Jag vet att det aldrig var fysisk otrohet; inte av brist på vilja, utan för att hon älskade själva spelet: så fort han blev för intresserad, ignorerade hon honom.
Trött på komische relationstriangeln, alla upptäckta sms, diskussioner, löften om aldrig mer, sa jag tack och adjö till relationen 2021. Jag började terapi, jobbade hemifrån på lön från en svensk arbetsgivare (60 000 SEK i månaden småbarnsförälder deluxe), och ägnade mer tid åt min dotter än någonsin tidigare.
Jag trodde allting var klart. Talade om för honom att cirkeln var sluten. Men han blev plötsligt envis som en dalahäst och försökte vinna tillbaka mig. Efter sex månaders kamp gav jag honom en ny chans och föreslog något rakt ur svensk relationshandbok: att vi skulle flytta ihop på riktigt. Han gick med, vi sparade ihop pengar och köpte smått och gott för vårt nya stockholmshem.
Först var jag glad. Tänk, vi alla tre tillsammans och faktiskt vuxna på riktigt, minus faluröda husdrömmar. Men februari 2025 låg jag där, kunde inte somna hade bara en sån där klassisk magkänsla som svenska deckarförfattare bygger böcker på. Kanske var det för att allt såg så bra ut. Jag blev plötsligt skicklig agent och tog hans mobil.
Det där var nog mitt livs mest smärtsamma ögonblick. Av ren slump hittade jag en dold chatt. Jag sökte egentligen inte ens efter henne, men ändå poppade konversationen upp, och min mage fjällvandrade av tomhet. De hade skrivit i månader. Han bad om att få träffa henne.
Det kom mer. Två månader innan vi flyttade ihop hade han på en återträff dansat hela natten med henne, följt henne hem och bett om en kysshon tackade nej. Han hade sms:at bästa kompisen att hon var önskan och ouppnåelig, medan jag var kärleken och familjen. Men värst: ett brev han skickade henne december 2024. Brev som han aldrig kunnat skriva till mig.
Han skrev att gymnasiet bara var vackert tack vare henne. Av tre tusen nätter hade han tänkt på henne två tusen gånger. Han önskade de hade varit ett par, att de haft “par-grejer” för sig känna hennes nacke, se hennes kläder på golvet, äga världen ihop, göra kärlek. Att inget av det hade hänt, för att han valde rollen som pappa.
Efter att ha läst allt detta blev jag som Frost i Disney, frös inombords, kunde inte sluta skaka, kände mig som en nödutgång den där trygga, men absolut inte åtrådda lösningen. Bredvid brevet låg nästan 15 minuters ljudmeddelanden som jag inte förmådde lyssna på. Det var kallt och natten hade blivit mitt drama. Jag väckte honom och sa att han fick dra. Klockan var väl midnatt.
Nästa dagar funkade jag på autopilot: jobbade, tog hand om vår dotter (hon var då nio och visste redan mer om livet än många vuxna i Örebro). Han gick runt som en robot.
Han bad om ursäkt, började terapi, jag förlät och vi beslöt att försöka tillsammans. Jag redde ut tusen frågor, och trots smärtan förbättrades vissa saker. Men känslomässigt skapade det här skåror i min själ. Mitt självförtroende tog semester till Gotland utan att komma tillbaka. Jag har fortfarande svårt att känna igen mig själv i spegeln som om den riktiga kvinnan är gömd bakom IKEA-glaset.
Nu är vi ute på dejter mer än någonsin förr och det är visst trevligt; men något är fortfarande snett inuti mig. Vet inte om det är försiktighet eller bara gammal hederlig skräck vill inte hoppas på för mycket. Är det typiskt svenskt att inte kunna återfå gnistan? Han verkar åtminstone inte tycka detta är något problem alls. Vi grälar knappt och om det händer, snackar vi direkt. Det är som att köra på motorväg på väg till sommarstugan; det rullar på, men pirret i magen är borta.
Idag är vi ett stabilt, kärleksfullt och omtänksamt par så tryggt att det nästan känns opersonligt. Men ändå bär jag på en tomhet. Elva år brann jag nu är det som ett vedförråd efter vintern. Jag är vilse.
Han jobbar järnet, är ambitiös och har mål. Han är fantastisk med vår dotter, engagerad, lyssnar, leker, tar ut oss på utflykter i naturreservat och skämtar alltid så vi skrattar. Vi delar på utgifterna och kan ibland unna oss lite extra men ibland undrar jag vad vi egentligen unnar oss mest.
