Marek kom hem. Ingenstans syntes hans fru. Strax därefter hittade han sin son hemma hos grannfrun…

Söndag, 17 mars
När jag klev in genom dörren idag efter jobbet la jag genast märke till den ovanliga tystnaden i lägenheten. Elsa var inte där, och inte heller vår lilla son Algot. Det var märkligt – det brukar alltid höras småbarnsskrik eller Elsas bekanta steg från köket. Det kröp en oro genom kroppen på mig, och jag släppte ner väskan på hallmattan utan att ens ta av skorna.
Förvånad och lite stressad sprang jag över till grannen, Birgitta, som bor en trappa upp. Innan jag ens hann ringa på öppnades dörren och där stod Birgitta, hållandes Algot på armen. Pulsen sjönk lite; åtminstone var vår pojke trygg. Hon berättade lugnt att Elsa lämnat honom hos henne då något akut inträffat och Elsa var tvungen att ge sig av.
Jag har ju tagit hand om Algot många gånger förr, men ändå kunde jag inte låta bli att fundera över vad som kunde ha hänt som fick Elsa att bara lämna allt så plötsligt. Samtidigt var jag tacksam; Elsa hade till och med lämnat en tallrik pyttipanna till mig i mikron. Jag värmde maten och försökte skingra tankarna.
Tiden gick sakta. En halvtimme blev till en timme, två timmar, fem timmar. Oron kröp längre och längre upp i min nacke. Jag ringde Elsa gång på gång, men hon svarade inte. Ju längre tiden gick, desto mer snörde ångesten åt min bröstkorg. När Algot till slut somnade i sin lilla spjälsäng, satt jag kvar bredvid och väntade på ett livstecken.
Någon gång sent på kvällen ringde mobilen. Med hjärtat i halsgropen svarade jag. Det var Elsa. Jag frågade, snubblande på orden, var hon var och vad som hänt. Men hon svarade undvikande, vägrade ge några detaljer. Istället sa hon kort att hon inte tänker komma hem igen. Hon sa att Algot nu är mitt ansvar, från och med nu och för alltid.
Jag kunde knappt ta in det hon sa. Telefonluren kändes tung i min hand och rummet snurrade. Skulle jag nu ensam ta hand om vår son? I ett ögonblick förändrades allt. Nu måste jag vara både mamma och pappa åt Algot. Jag vet inte hur det här kommer att gå, men jag har inget val. Det enda jag vet säkert är att Algot behöver mig. Och jag kommer göra allt för honom.