Min son gifte sig för inte så länge sedan. Naturligtvis hade han tidigare tagit med sig sin flickvän på middag hos oss vid några tillfällen, och vi tyckte mycket om henne. Hon var artig, ödmjuk, vacker och klok vi var lyckliga för vår sons skull och såg fram emot deras bröllopsdag med stor förväntan.
På bröllopet hade min svärdotter håret uppsatt så att hennes öron syntes väl. Hon såg sagolikt vacker ut, och jag lade inte märke till något särskilt inte förrän mitt öga föll på ett födelsemärke på hennes högra öra. Det var precis likadant som det min förlorade dotter haft, den som försvann för länge sedan. En våg av skräck svepte genom mig, och jag kunde inte låta bli att pröva min magkänsla.
Kära du, förlåt mig för den här raka frågan, men har du någonsin blivit adopterad? frågade jag henne försiktigt.
Nej, varför undrar du det? svarade flickan, reste sig sedan och började dansa med de andra.
Hennes mamma, som satt bredvid mig, hade hört vårt samtal. Med en blick som bar på många års hemlighållna känslor, nickade hon tyst som ett erkännande. Det fanns inte längre någon poäng att dölja det. De berättade att de hade adopterat henne när hon var väldigt liten.
Sant att säga så hade de, en regnig dag för många år sedan, kört på landsbygden utanför Uppsala när de såg en liten flicka sittande ensam vid vägkanten och gråta tyst. De tvekade inte en sekund utan tog henne till sig. Efter femton års längtan efter ett eget barn, men utan framgång, valde de att göra detta i hemlighet för att fylla sitt tomrum.
Samma år förlorade jag min dotter. Vi var på väg till salutorget i Stockholm, och jag vände mig bort bara för en sekund. I storstadens folkvimmel var mitt barn som ett sandkorn i havet. Jag letade och letade, men efter otaliga försök lämnade hoppet mig till slut.
Och nu min egen son hade gift sig med henne. Med min efterlängtade flicka. Tänk dig! Bland alla dessa människor i hela Sverige hade han valt just henne.
Allt kändes plötsligt overkligt, nästan skrämmande. Flickans föräldrar var bedrövade och grämde sig över att de unga kanske inte skulle kunna bygga en lycklig framtid tillsammans efter denna upptäckt. Men jag lugnade dem. Efter att ha förlorat min dotter fanns det bara en sak som kunde trösta mitt hjärta att själv adoptera. Jag gick till barnhemmet och träffade en pojke, och ärligt talat var det han som valde mig bland alla andra som kom dit. På så vis försökte jag laga livet lite grann.
Så skedde det alltså, under en och samma kväll, att två kvinnors djupaste hemligheter uppdagades två kvinnor som älskade sina barn över allt annat.
Den kvällen pratade gästerna länge om det som hänt. Många sa att det var ett mirakel.
Var det bara tillfällighet, eller var det ödet som ledde samman våra vägar?
