Min son har nyligen gift sig. Självklart hade han presenterat sin flickvän för oss flera gånger tidigare, och vi blev mycket förtjusta i henne. Artig, ödmjuk, vacker och klok vi var verkligen glada för vår sons skull och förberedde oss med stor förväntan inför deras bröllop.
På bröllopsdagen hade min nya svärdotter satt upp sitt hår, så att hennes öron syntes tydligt. Hon såg fantastisk ut, och till en början reagerade jag inte på något särskilt. Men plötsligt såg jag ett födelsemärke på hennes högra öra exakt på samma plats som min försvunna dotter hade haft ett. Jag blev skärrad och kunde inte släppa tanken, så jag bestämde mig för att ta reda på sanningen.
Älskling, förlåt för att jag frågar rakt ut, men… blev du möjligen adopterad?
Nej, varför undrar du det? svarade hon och gick upp för att dansa.
Hennes mamma, som satt intill, hörde vår konversation och nickade tyst åt mig. Det fanns inte längre någon anledning att dölja något. Flickans föräldrar erkände till slut att de adopterat henne när hon var väldigt liten.
Det visade sig att de för många år sedan reste genom Sverige när de såg ett litet barn sitta vid vägkanten, alldeles ensam och gråtandes. Efter många år av försök att få egna barn bestämde de sig där och då för att ta hand om henne. För att dämpa sin egen sorg över barnlösheten adopterade de henne och berättade aldrig för någon vad som egentligen hade hänt.
Samma år försvann min egen dotter. Vi var på väg till Hötorget i Stockholm, och när jag vände mig bort i bara ett ögonblick, var hon plötsligt borta, försvunnen i folkmassan i den stora staden. Jag letade förgäves i flera år och till slut försvann mitt hopp.
Och nu har min son gift sig med henne. Med mitt eget efterlängtade barn. Tänk dig! Han valde henne bland tio miljoner svenskar.
Efteråt kändes allting plötsligt overkligt. Flickans adoptivföräldrar var förstås oroliga och trodde att ungdomarna aldrig skulle kunna ha ett lyckligt liv tillsammans. Men jag försäkrade dem att allt skulle bli bra. Efter att ha förlorat min dotter ville jag mildra min sorg och göra något gott för världen. Jag besökte ett barnhem i Göteborg och adopterade därifrån en liten pojke det var faktiskt han som valde mig, utifrån flera alternativ. På så sätt fick vi båda ge och ta emot kärlek igen.
På en enda kväll avslöjades två mödrars innersta hemligheter, kvinnor som båda älskade sina barn i smyg och i tysthet.
När gästerna hörde berättelsen gick samtalen varma långt in på natten. Ett riktigt mirakel hade inträffat!
Vad tror du, var det en slump eller var det ödet?
