Varför skulle en snygg och framgångsrik kille som jag gifta sig? tänkte han. När ska vi få barnbarn? funderade hans föräldrar.
Erik skjutsade hem sin väninna och återvände till sin lägenhet i Vasastan.
Han stekte några ägg med skinka. När han satt sig vid bordet slog han på mobilen, som varit avstängd hela natten, och började gå igenom missade samtal.
Mamma har ringt, muttrade Erik. Nu blir det väl tjat igen om att jag är så hopplös…
Men hopplös var Erik förstås inte. Ett bra jobb, en tvåa inne i stan och en Volvo på parkeringen sa något helt annat. Men ändå: han var tjugofem, och fortfarande ogift.
Varför ska en sån som jag gifta sig? tänkte han.
När kommer barnbarnen? undrade föräldrarna.
Erik slog numret till mamma:
Hej, mamma! Hur mår du? frågade han.
Jo då, hälsan är god, svarade hon.
Och pappa då?
Han med. Du borde komma ut till oss och kolla själv. Med bilen tar det inte ens trettio minuter, men vi ser dig knappt en gång i halvåret. Pappa ska plöja marken och det är snart dags att sätta potatis.
Mamma, jag kan inte idag, men nästa helg kommer jag.
Du har lovat förr att ta med din tjej ut till oss.
Jo men, mamma, jag lovar nästa helg kommer jag med en tjej. På riktigt! Men varför han sa så visste han inte själv.
Din fästmö?
Inte än, mamma.
Hon skrattade till. Jag blir så glad, Erik! Vi väntar på er då, jag ska laga all din favoritmat!
När han lagt på satt Erik tyst länge.
Varför drog jag till med det där? Vem ska jag ens ta med? Märta? Nåja. Jag får väl vila lite och ringa henne sen. Fast hon gillar ju knappast att hänga ute på landet… Men på besök kan hon väl följa med. Nå, nu går jag och lägger mig…
Han lämnade stekpannan kvar och gick till sovrummet.
När han vilat minns han löftet till mamma och ringde Märta.
Hej på dig, snygging, sa han på skoj när hon svarade.
Hej Erik, sa hon kyligt.
Märta, är du trött? Jag tänkte svänga förbi.
Erik, vi kan inte träffas mer. Mina planer har ändrats.
Vadå för planer? frågade han irriterat.
Jag ska gifta mig.
Jag kommer över och pratar med dig. Och din blivande man…
Samtalet bröts tvärt.
Irriterat slängde Erik mobilen i soffan. Han var van att vara den som gick inte tvärtom.
Han gick och duschade, satte på kaffe i köket och grubblade:
Vem kan jag nu presentera för mina päron? Ska jag fråga någon av de andra gamla dejterna? Men de kanske tror att det är på riktigt…
Han hann knappt dricka sitt kaffe när billarmet gick. Han for upp: han hade ju alltid Volvon parkerad bakom huset. Där var det lugnt, men bilen syntes från fönstret.
Vid bilen stod nu en man runt femtio och stirrade upp mot Eriks fönster.
Vem är det där? muttrade Erik för sig själv.
Han drog på sig sneakers och rusade ut.
Vad håller du på med vid min bil? ropade han.
Du, håll dig borta från Märta! annars är det du som får se upp! sa mannen hotfullt.
Ja, men dra åt helvete då!
I nästa sekund dök en stor kille upp bakom Erik. Han försökte säga något men allt svartnade…
Erik, Erik!
Över honom lutade sig en anspråkslös tjej. Han kände igen henne någonstans ifrån.
Hör du mig? Ska jag ringa ambulans?
Nej, det behövs inte. Jag har förband och plåster i bilen, log han svagt. Klarar du det?
Jag är utbildad undersköterska, sa hon lugnt.
Då först såg Erik att hon bodde i huset bredvid, och brukade hälsa. Han trodde alltid att hon var mycket yngre. Han försökte minnas hennes namn. Hon kände hans osäkerhet:
Jag heter Sigrid. Bor nästa port.
Hoppa in, Sigrid! sa han och öppnade bakdörren. Första hjälpen-lådan ligger där.
Sigrid tog hand om såret.
Det är inget farligt, sa hon.
Tack!
I backspegeln såg Erik hennes blå ögon. Hon såg ut att undra: Ska jag stanna?
Följ med mig och ta en kaffe, jag hann aldrig äta frukost, log han.
Så här, i mjukisbyxor och t-shirt? såg hon ner på sig själv.
Jag är inte heller uppklädd.
Nej, det får bli en annan gång.
Okej, men du kan väl byta om snabbt så tar vi en promenad?
En halvtimme senare kom hon ut i en enkel klänning, billig mascara på ögonfransarna. Plötsligt kände Erik för en promenad, inte bil.
Sigrid, ska vi ta en promenad i parken istället?
Gärna, sa hon och tog honom under armen.
Sigrid pratade hela vägen. De gick till ett litet café, slog sig ner. Han räckte henne menyn:
Ta vad du vill, Sigrid!
Men hon läste mest på priserna, inte på rätterna. Han vinkade åt servitören:
Ta in något riktigt gott och kaffe till tjejen!
Och till dig? frågade servitören.
Bara kaffe.
Vi har en oemotståndlig mazarin.
Kör på det då.
Efter caféet följde han henne hem. De skildes vid hennes port…
Veckan rullade förbi. På fredagen kom Erik hem från jobbet.
Just det! Jag lovade mamma att komma ut till landet imorgon med en tjej. Vad gör jag nu?
Han satte på vattenkokaren, bredde några ostmackor, funderade vidare.
Kommer jag ensam blir mamma besviken Jag måste komma på något…
Då slog det honom.
Om jag frågar Sigrid! Fast jag har inte sett henne sedan i söndags. Jag får skylla på jobbet…
Han åt snabbt, rakade sig, letade fram skjorta och gick mot grannhuset.
Han visste vilken port det var, men där fanns femton lägenheter, och annat än hennes förnamn visste han knappt.
Han stod där en stund, såg på fönstren då öppnades dörren och ut kom Sigrid. Samma mjukisbyxor och tröja. Hon hade sett honom genom fönstret.
Hon stannade och såg lite förlägen ut.
Hej Sigrid!
Hej Erik! log hon stort.
Vill du gå ut en sväng med mig?
Men jag är inte klädd…
Ingen fara, jag väntar, sa han med ett leende. Tar det en halvtimme?
Ja, svarade hon och försvann in.
Sigrid! vart ska du? undrade mamma från köket.
Mamma, jag ska ut och gå.
Så bråttom?
Men Sigrid bara snurrade runt för att välja kläder. Mamma gick till vardagsrumsfönstret, såg ner och ropade:
Ska du ut med Erik nu igen?
Ja.
Vad ska du med honom till?
Jag är tjugo nu, sa Sigrid lite skamset.
Har du sett vilka tjejer han annars är med?
Mamma, snälla, inte nu!
Ja, ja. Gör som du vill!
Sigrid förstod att hela huset nog skulle få veta. Alla visste vem Erik var, och vem hon var den tysta. Nu skulle tanterna på bänken dessutom viska om tjejen som “var med Erik”. Men hon brydde sig inte längre.
Hon gick ut, bestämd, förvissad om att mamma spanade från fönstret. Hon tog Erik under armen och frågade:
Vart ska vi?
En sväng i parken, fika, kanske stå lite under månen…
De strosade, satt länge tätt i skymningen. Men så ringde hennes mamma.
Sigrid, klockan är ett!
Jag kommer! sa hon ursäktande. Erik, jag måste gå hem nu.
Jag följer dig.
Vid porten kramades de länge. Sen sa Erik, som om det inte gick att säga emot:
Imorgon åker du med mig till mina föräldrar…
Kolla, Per! ropade frun när de såg sonens bil ute på gården. Erik kommer!
Han har väl kommit ihåg sina gamla föräldrar till sist?
Och han har tjej med sig! tjöt mamma och sprang ut på trappan.
Mamma Karin hälsade, men släppte inte Sigrid med blicken.
Vad heter du, vännen?
Sigrid, svarade hon blygt.
Jag är tant Karin. Kom in, kom in!
Tack.
Per, pappa, kom ut och räckte Sigrid ett stadigt handslag och sa med värme:
Äntligen har vår son hittat en fin flicka. Vad sa du att du hette?
Sigrid.
Säg farbror Per då.
Sigrid hade väntat sig bistra blickar men här log alla med kärlek.
De gick in Sigrid häpnade. Bordet var dukat som till kalas!
Frågorna haglade snart.
Sigrid var från vanlig familj, och hade trott att Eriks föräldrar skulle vara snobbiga. Men de var enkla, de också.
Och hon såg att de var glada att hon var jordnära.
Efter maten gick Erik och pappa ut för att plöja. Sigrid gick till Karin:
Tante Karin, jag hjälper gärna till med disken.
Gör vi det ihop! log Karin.
Efter plöjning satte alla igång med potatissättningen.
När sista raden var klar tvekade Sigrid:
Jag borde åka hem, mamma blir orolig.
Ska du inte stanna över? sa Karin. Vi äter middag snart och du sover här, så åker ni imorgon.
Jag vet inte… sa Sigrid, men den som ville mest var nog hon.
Ring! uppmanade Karin.
Sigrid tog upp mobilen.
Mamma, får jag sova över här?
Men… du sa att du skulle komma hem!
Vad heter din mamma? frågade Karin och tog telefonen.
Anna.
Hej, Anna! Det här är Karin, mamma till Erik.
Hej…
Sigrid får gärna sova här, under mitt ansvar. Vi ställer dem i separata rum!
Ja… jag vet inte…
Du har en så bra dotter…
De pratade länge. Först mot kvällen nästa dag började de packa för hemfärd. Karin packade på dem en kasse hemgjorda bullar, ägg och nypotatis.
Den här påsen till Erik, de andra två till dig, Sigrid.
Karin, så mycket du ger mig!
Ni ungdomar äter väl bara skräp i stan, och du ser så späd ut.
Karin gick till sonen, som stod och pratade med sin pappa.
Har ni lämnat in hindersprövning än?
Mamma! Vi har inte ens pratat om det!
Då gör du det. Missa inte en sådan bra tjej! Och låt det bli din sista!
När bilen for iväg tog Karin fram mobilen:
Anna, nu är de på väg. Och jag skickade hem godsaker med dem!
Men Karin, du är för mycket.
Lugnt, snart kanske vi blir släkt!
Ja, ja, du är galen. Men jag är glad för din skull.
Min son är tjugofem nu. Har bil, har lägenhet, allt. Vad kan man mer begära? Vet du vad din Sigrid har för sig?
Hon är så förälskad att hon inte tänker klart!
Då får vi väl hjälpa dem lite på traven, haha.
Din Erik är ju en riktig drömkille…
Och din Sigrid så duktig!
Jo, hon sköter både städ och matlagning.
Erik körde mot stan, leendet växte för varje kilometer. Sigrid kunde inte hålla sig:
Varför ler du sådär, Erik?
Mina föräldrar gillade dig.
Jaså? sa hon och rodnade.
Mamma sa att jag inte får släppa någon som du.
Och du då?
Jag tänker inte släppa dig!
De såg på varandra och i deras ögon glittrade kärleken…
Fortsättning följer.
