Jag passade mina barnbarn i åtta år utan en enda krona… och igår sa de att de föredrog “den andra farmorn”, för hon gnäller aldrig och kommer alltid med surfplattor.
Jag är farmor med värmande soppa.
Farmorn som hämtar på skolan, torkar snoriga näsor, lagar mat, tvättar, stryker, packar skolväska, släcker lampor efter dem och läser godnattsaga när föräldrarna är sena hem.
Den andra farmorn är “den eleganta”.
Hon som dyker upp ibland med blombuketter, god parfym, glittrande presenter och “stora överraskningar”.
Hon vet inte hur det är att sitta uppe hela natten med ett sjukt barn.
Men hon vet precis hur man köper senaste surfplattan.
Igår sa mina barnbarn att de önskar att jag vore som henne.
För första gången i livet insåg jag hur osynligt det egna slitet kan bli.
Jag heter Birgitta. Jag är 62 år.
Jag har en dotter Elin,
och två barnbarn Viktor (8) och Tindra (6).
Elin jobbar. Hennes man Johan också.
Och eftersom “vi har inte råd med barnflicka” och “vi litar inte på fritids”, blev det helt enkelt så att jag, pensionären, skulle tillbringa mina dagar med deras barn.
Så jag tog på mig det.
Medvetet.
Med kärlek.
Med hela mitt hjärta.
Jag stiger upp 05.30.
Redan 06.30 är jag hos dem.
Fixar frukost.
Letar försvunna strumpor, hittar tröjor, klär på, knyter skor, bär skolväskor, lämnar på skolan.
Sedan städning, matlagning, tvätt.
På eftermiddagen hämtar dem från fritids.
Läxläsning, vila, soppa… och lite ordning.
Jag är farmor med regler.
Farmorn med gränser.
Hon som säger:
“Nej, inget godis före middagen”,
“Tvätta händerna nu”,
“Ingen mer surfplatta nu”,
“Gör klart läxorna först”.
Alltså den “tråkiga farmorn”.
På andra sidan finns Annika Johans mamma.
Annika har varit pensionär länge.
Hon har gott om pengar. Riktigt gott.
Kvinna med snygga naglar, perfekt hår, “utgångskläder”, och weekendresor till Paris eller Rhodos.
Annika har aldrig stått och kokat the klockan 03 vid hosta.
Hon har aldrig letat försvunna sockar.
Aldrig torkat spyor från heltäckningsmattan.
Aldrig jagat runt med sked och köttbulle.
Annika är “gäststjärnan”.
Kommer två gånger om året på julafton och födelsedagar
med presenter, praliner och… senaste teknikprylen.
Barnen dyrkar henne.
Som de flesta barn dyrkar den som aldrig sätter gränser.
Igår fyllde Viktor år.
Jag gick upp redan 05 för att baka hans favorittårta.
Med ägg, vaniljkräm och nötter precis som han älskar.
Köpte en fin bok och en varm fleecejacka så mycket min pension räcker till.
Vid 16-tiden kom Annika.
Med perfekta lockar, dyr parfym och glittrande handväska.
Hon gled in som en programledare på tv.
Mina hjärtan! ropade hon.
Viktor och Tindra sprang fram som om en rockstjärna dykt upp.
De gick förbi mig, som om jag vore en dekorationsblomma i hörnet.
Annika tog fram två stora vita paket.
Två splitternya surfplattor.
Nu ska ni få ha roligt! sa hon. Och idag får INGEN säga åt er att sluta spela!
Barnen skrek av lycka.
Elin och Johan lyste upp:
Wow, mamma! Du är otrolig! Tack så mycket!
Jag stod i köket och skar tårtan.
Den tårtan som jag gått upp för i gryningen.
Som ingen brydde sig om.
Jag gick fram till Viktor.
Viktor, älskling, här är min present. Och tårta
Han tittade snabbt bort.
Inte nu, farmor. Jag installerar min figur.
Men, hjärtat
Farmor! Det är alltid bara tårta! Den andra farmor har riktiga presenter! Du har bara böcker och kläder. SÅ tråkigt.
Den smärtan…
Önskar ingen den känslan.
Jag såg på Elin.
Jag hoppades hon skulle säga: “Säg inte så till farmor!”
Men hon?
Hon skrattade bara.
Mamma, släpp det. Barn gillar nytt och kul. Annika är den roliga farmorn. Du är… farmorn av rutinen.
Farmorn av rutinen.
Är det det omsorgen kallas nu?
Tindra fyllde på:
Tänk om farmor Annika bodde här. Hon skäller aldrig. Du är alltid trött.
Jag tittade på mina händer torra av diskmedel, tvätt och städning.
Jag sneglade på Annika fräsch, två surfplattor i väskan, gudinna för en dag.
Jag såg på min dotter avslappnad med vinglas, för jag är där och gör allt.
Jag tog av mig förklädet.
Vekte det noga.
La det på diskbänken.
Gick ut i vardagsrummet.
Elin, jag går hem nu.
Vad säger du!? Och tårtan? Och all städning? Vem ska göra färdigt allt!?
Kan inte den roliga farmorn hjälpa till?
Annika log ansträngt:
Birgitta lilla, det är inget för mina nerver. Får inte böja ryggen för mycket
Oroa dig inte, jag tänker inte be dig smutsa ner kostymen.
Jag såg på Elin:
Barnen har rätt. Jag är tråkig. Jag är sträng. Jag är den som ger dem gränser och ser till att de får näringsrik mat.
Och jag tror de behöver lite mer “frihet”.
Så… från och med imorgon har jag sagt upp mig.
Mamma, hur kan du!? Vem ska köra dem till skolan imorgon!?
Jag vet inte. Kanske Annika. Eller så säljer ni en surfplatta och anlitar barnvakt.
Vi behöver ju dig!
Nej. Ni behöver en betjänt. Och det är inte jag.
Jag såg på Viktor.
Kommer du inte imorgon, farmor?
Nej, älskling. Imorgon blir det verkligen roligt.
Ingen som tjatar om grönsaker, att plugga eller gå och lägga sig i tid.
Frihet.
Och jag gick därifrån.
Telefonen ringer konstant.
Elin gråter.
Johan tycker jag överdriver.
Men jag tänker inte komma tillbaka.
Imorgon ska jag sova till nio.
Dricka kaffe helt i fred.
Ta en bit av tårtan.
Titta på en serie.
Och för första gången på flera år vara huvudpersonen i mitt eget liv.
Vad tycker ni måste mor- och farföräldrar passa barnbarnen,
eller utnyttjar barnen dem bara för att slippa kostnader?
Min lärdom? Att omtanke och slit ibland är osynligt men det betyder inte att man måste acceptera att bli tagen för given.
