Min fru lämnade mig för en annan man efter fem års äktenskap, och även om jag i början gärna spelade offret, så insåg jag så småningom att jag inte heller var någon kanonmake direkt. Vi hade inga barn. Vi gifte oss snabbt, efter knappt två års förhållande. Allt var så klart rosaskimrande i början planer, dejter, storslagna löften. Men vardagen åt upp oss, och jag märkte ingenting.
Jag var en sådan där svensk kille som trodde att allt som krävdes för att vara en bra make var att gå till jobbet och komma hem med lönen. Upp tidigt, jämt på språng, kom hem trött och tjurig. Ofta föredrog jag att parkera mig i soffan med mobilen eller framför TV:n, istället för att prata med henne. Om hon föreslog att vi skulle hitta på nåt fick hon alltid ett “en annan gång”, “jag är för trött”, eller “det kostar ju pengar” (man är väl smålänning innerst inne). Sakta men säkert slutade jag vara omtänksam. Slutade säga snälla saker. Slutade se henne som kvinna och började se henne mest som en del av inredningen, typ en extra kudde i soffan.
Hon försökte säga det till mig. Hon sa: “Jag känner mig mer som din inneboende än som din fru.” Jag kontrade så klart, tyckte hon överdrev och att “alla har det så efter några år.” Vi hade rejäla gräl dörrar som slog, långa perioder av iskall tystnad där kylan nästan gjorde rimfrost på glasen. Jag teg hellre än försökte laga, det måste vara nåt typiskt svenskt. Hon grät, jag slöt mig ännu mer.
Sen började hon på nytt jobb. Började sminka sig mer, hade snyggare kläder. Istället för att bli glad blev jag avundsjuk och kylig. Hon kom hem sent, log åt mobilen. En kväll frågade jag rakt ut: “Gillar du någon annan?” Hon svarade: “Jag gillar att känna mig levande igen.” Den meningen ringar fortfarande i öronen som en dålig fiskmås vid Slussen.
Vi “försökte igen”. Gick ut några gånger, gav varandra halvhjärtade löften om förändring, men ingen större skillnad där inte. Jag var som vanligt frånvarande, kall, fullständigt övertygad om att hon skulle finnas kvar för evigt. Tills en dag när hon sa, sådär stilla: “Jag orkar inte längre.” Hon ville ha tid. Jag gick med på det, men innerst inne visste jag att slaget var förlorat.
En dag fick jag ett SMS av en bekant som sett henne på ett kafé på Södermalm med en annan karl. Utan ett ord ringde jag inte, jag bara masade mig dit. Stod där och såg dem skratta, såg hur hon la handen på hans arm. Jag stod utanför och glodde genom fönstret som en blöt katt. När hon kom ut konfronterade jag henne. Hon sa bara; “Ja, jag träffar en annan.”
Den natten hade vi vårt livs suraste samtal. Jag gnällde, grät, sa att hon krossade mig. Hon sa något som sved värre än själva otroheten: “Jag gick för månader sen, du märkte bara inte det.” Hon sa att hon var färdig med att vänta på att jag skulle förändras, att hon känt sig ensam i vårt äktenskap länge.
En vecka senare packade hon sina kläder. Jag såg på när hon la ner allting i väskorna och visste inte vad jag skulle säga. Jag frågade om det fanns något jag kunde göra. Hon sa: “Det är för sent.” Och när hon stängde dörren fattade jag jag hade inte bara förlorat henne till en annan man, utan mest av allt på grund av mina egna misstag.
De följande månaderna var ett fullskaligt helvete skuld, ilska, svartsjuka, skam. Varje gång jag såg en bild på dem mådde jag illa som efter för mycket surströmming. Men till slut såg jag mina egna fel: stolthet, kyla, lathet. Idag försvarar jag inte vad hon gjorde, men jag ljuger inte heller för mig själv.
Nu bor jag själv. Håller på att lära mig laga mat, bädda ordentligt, prata om känslor (jo, det går, det är svårt, men det går). Går till terapi, till och med. Jag vill aldrig mer bli den där killen som tror att kärlek bara handlar om att betala räkningar med Swish.
