Jag är femtiofem år och för två månader sedan bad min fru om skilsmässa. Hon sa att skälet var att hon måste känna sig levande igen. Det berättade hon för mig en vanlig eftermiddag, när vi satt vid köksbordet och kaffet kallnade, medan tuppen gol ute på gården, precis som han brukar.
Hon är min andra fru. Vi har varit gifta i femton år. Jag har inga egna barn det har aldrig blivit så, av medicinska skäl men hon kom in i mitt liv med sina barn från sitt första äktenskap. Jag har tagit hand om dem som om de vore mina egna. Gav dem utbildning, hem, mat på bordet och de råd jag själv fick av min pappa. Idag är de vuxna och bor i Stockholm. Vi blev kvar på landet ett litet rött hus med vita knutar, trädgård, några höns, hundarna och en stillsam, trygg vardag. Jag har alltid tyckt att det räcker att ha lugn och ro.
Vårt liv var enkelt. Gemensam frukost, sedan jobb, middag framför TV:n och tidigt i säng. På helgerna åkte vi in till stan för att göra ärenden eller hälsa på några släktingar. Jag har aldrig bedragit henne. Aldrig sagt ett ont ord till henne. Jag tillhörde den gamla sorten, de där man vaknar i ottan, gör sitt, tar hand om huset och markerna. Jag trodde att det betydde kärlek.
För några månader sedan började hon förändras. Hon sa ofta att livet gick på tomgång, att hon kände sig instängd i byn, ville flytta in till stan känna mer liv, rörelse och sorl. Jag svarade varje gång att vi hade allt vi behövde här huset är avbetalt, luften är frisk, vardagen trygg. Vi grälade ibland. Hon insisterade. Jag stängde in mig. Jag ville stanna. Hon ville bort.
En dag slutade hon argumentera. Hon tittade på mig och sa:
Jag vill inte bråka längre. Jag behöver lämna. Innan jag blir gammal måste jag prova någonting nytt.
Jag frågade om det fanns någon annan man. Hon svor på att det inte gjorde det. Sa att hon söker inte någon annan, utan sig själv sitt behov av att känna sig levande, att få börja om i staden.
Den natten sov vi i samma säng, men vi var redan olika människor. Nästa morgon packade hon sina kläder och några minnessaker, sedan gick hon. Ingen skrik, inga tårar. Jag minns bara hur jag stod kvar på grusvägen och såg SL-bussen rulla iväg, med knuten mage och darrande händer.
Nu känns huset alldeles för stort. Jag bor kvar på landet, precis som jag alltid önskat men utan henne. Jag går upp tidigt, kokar kaffe åt bara mig själv, pratar med hundarna. Ibland undrar jag om jag gjorde fel som inte lyssnade på henne mer, inte kompromissade, bara nöjde mig med att vardag är lika med kärlek.
Varför hände det här? För att jag trodde att det räckte att vara en snäll man? Kanske måste kärlek vara mer än bara trofasthet och trygghet. Jag har lärt mig att man måste lyssna, även när man tror att allt är bra annars kanske livet tystnar, utan att man förstår varför.
