Jag läste nyligen om en ensamstående mamma här i Sverige som skrev att hon inte vet vad hon ska göra och att hon inte ser någon väg ut. Då kände jag att jag också ville dela min historia. Inte för att döma någon, utan för att när man har barn och befinner sig i nöd så kan man inte bara sitta och vänta på att pengar ska trilla ner från himlen. Ingen gav mig någonting jag har fått kämpa mig fram själv.
Jag lämnade mitt hem när jag var 16 år. Av envishet, av dumhet jag trodde att jag var vuxen och att jag och min pojkvän skulle få ett bättre liv tillsammans. Vi flyttade in i en liten etta i Malmö ett pentry precis vid allrummet, rummet var uppdelat med en tunn vägg och badrummet låg ute i gårdshuset. Det var inte någon lyx, men det var vårt. Två år senare, precis när jag fyllde 18, blev jag gravid med mitt första barn. I början fungerade allt okej. Han körde taxi, tog hem pengar till maten och vi betalade hyran. Det fanns aldrig något över, men vi gick inte hungriga.
När min son var nästan ett år började jag märka att han kom hem med allt mindre pengar. Alltid fanns det någon ursäkt lågsäsong, för många andra taxichaufförer, trubbel med bilen. Jag trodde verkligen på honom. Sen blev jag gravid för andra gången denna gång med min dotter. Jag var i fjärde månaden när han en dag bara stack. Utan förvarning. Han kom hem, tog några kläder och flyttade in till en annan kvinna.
Det värsta var inte bara att han lämnade mig. Det var att efteråt började alla prata grannarna, släkten, folk i området. Att de sett honom med henne i månader, att hon stod och väntade på honom vid hörnet, att han ofta sov över där. Ingen hade sagt någonting till mig medan vi fortfarande var tillsammans. Allt fick jag höra först när jag stod där ensam gravid och med ett litet barn.
Han försvann helt och hållet. Han brydde sig inte om barnen överhuvudtaget. Inte ett öre, inte ens till blöjor. Jag satt på golvet hela dagen och grät. Tittade på det nästan tomma kylskåpet, barnmaten var slut, ett litet barn och ett till på väg, hyran skulle betalas, inga babykläder, ingen spjälsäng. Jag grät, men nästa morgon reste jag mig upp och sa till mig själv: jag kan inte fortsätta såhär.
Jag började i samma lilla lägenhet. Beställde matvaror på kredit. Bakade gelégodis, små desserter i glas, muffins. Fotograferade allt med mobilen och la ut på Instagram och Facebook. Jag ljög aldrig. Jag skrev rakt ut: Säljer bakverk för att kunna köpa blöjor och mat till mina barn. Folk började handla vissa för att de tyckte synd om mig, andra för att de faktiskt gillade bakverken. Med pengarna betalade jag för maten, sparade till hyran, köpte det allra nödvändigaste.
Efter ett tag började jag laga lunchlådor på beställning ris, linser, kycklinggryta, köttbullar. En kille från området hjälpte mig att leverera på sin moppe, och jag betalade honom för varenda vända. Jag gick upp klockan fem varje morgon för att laga mat höggravid, med min lilla pojke kring benen. Det fanns dagar när jag var så trött att jag bara satt på stolen och grät i tysthet. Men nästa dag ställde jag mig ändå vid spisen igen.
Jag sparade ihop krona efter krona. När det närmade sig att min dotter skulle födas ringde min mamma och bad mig komma hem till dem. Så att jag inte skulle vara ensam. Min dotter föddes där hemma i Lund. Sedan dess har mina föräldrar varit min fasta punkt. De försörjer inte mig, men de lyfter mig hjälper till med barnen när jag har beställningar att leverera.
Idag är min son sex år gammal. Min dotter växer så det knakar. Tillsammans med min mamma har jag startat ett litet bageri hemma. Det är ingen stor verksamhet, men vi har ett litet rum där vi gör tårtor till födelsedagar, dessertbord, och beställningar till olika evenemang. Vi är inte rika, men vi går inte heller hungriga och jag somnar inte längre med oro över att inte kunna ge mina barn mat nästa dag.
Jag vet hur ont det gör när en man lämnar en kvinna ensam med barn. Det är inte rättvist. Men jag vet också det här du kan inte vänta på att någon ska komma och rädda dig. Ingen kom och räddade mig. Har du barn har du inte lyxen att ge upp.
Jag läste historien om en ensamstående mamma här som skrev att hon inte visste vad hon skulle göra och inte såg någon utväg. Och då kände jag att jag ville dela min egen berättelse. Inte för att döma någon, utan för att när också jag…
