ONÖDIG MAMMA
Erik, sätt dig ner! Vi måste prata omgående! hustrun slog sig ner vid köksbordet, beslutsamhet i blicken som is som glänser i vinterljuset.
Mannen satte sig bredvid. Elin torkade försiktigt de blöta ögonen med en näsduk broderad med gamla mönster från Dalatrakten.
Jag vet inte vad jag ska göra med mamma. Hon har svårt att gå nu för tiden. Hon klarar inte vintern ensam ute i den gamla stugan, den spricker snart isär ändå.
Vad föreslår du?
Jag vet inte.
Elin, du hoppas som vanligt på mig, men det är din mamma. Beslutet är ditt.
Erik, vi kan inte ta hem henne. Tvårummaren är redan trång, två grabbar och vi var skulle vi lägga mamma? Dotterns blick smälte för ett ögonblick som om beslutet redan var accepterat och hon nu försökte hitta enklare ord. I stan finns ett äldreboende, ett privat, och där säger de att det är bra.
Elin, vill du sätta din mor på hem?
Vi har inget val. De säger att det är ganska trevligt där.
Men som du sa, det är privat Erik log snett. Och vad kostar det?
Tvåtusen kronor om dagen. Om man betalar för en månad direkt är det fyrtiotusen. Där har hon vård och tillsyn, sjuksköterska och allt. Fyrtiotusen är mycket för oss, men på något sätt får vi ihop det.
Elin, det känns elakt. Din mamma gav sylt och lingon och presenter till pojkarna, sådan värme. Nu ska vi sätta henne på hem.
Erik, tror du inte mitt hjärta blöder också? Vi har inget val.
Ack! suckade mannen tungt. Finns det inga andra alternativ?
Jag tänkte sälja stugan. Hon skrev den på mig för längesen. Men vem köper ett fallfärdigt hus nu när snön står för dörren? Vad skulle vi få för den egentligen?
Har du ens pratat med mamma?
Inte än. Vi åker dit på lördag, städar upp växthuset före kylan, och sen tar vi upp det där.
Jag tar grabbarna så fixar vi trädgården, Erik skakade på huvudet. Men snälla, prata själv om äldreboendet.
Erik, bara till våren i så fall. Om det inte passar, så hittar vi på något nytt då.
Nej, Elin, jag känner att om vi väl sätter henne där, så blir det för alltid. Det känns taskigt.
***
En vecka har Cecilia haft på äldreboendet. Hon förstår dottern. Det går knappt att ta sig fram, än mindre leva ensam i ett kallt hus åttiotalet är nära nu.
Men det var inte så här hon tänkte åldras. De sista åren ville hon ha barn och barnbarn nära, men vem behöver henne nu när kroppen sviker?
Sjuksköterskan dök upp:
Cecilia Nilsson, dina barnbarn har kommit.
Ett leende av silver bredde ut sig över farmors ansikte när pojkarna steg in. Yngste, Emil, hade redan vuxit förbi henne, och Anton var ett huvud längre.
Hej, farmor! Hur är det här?
Jo, de lagar god mat här. Sköterskorna tar hand om oss och man får kaffe och bullar ofta, genast började hon pyssla runt. Sätt er, sätt er här vid bordet!
Vi kan inte stanna länge. Vi har tagit med lite mat till dig och varma kläder.
Tack ska ni ha! frågade direkt. Hur går det i skolan?
Bra, svarade de nästan samtidigt.
Plugga på nu! Anton, sista året va? Vet du vad du vill bli?
Ska gå på universitetet i Lund, tror jag.
Var är föräldrarna? Har de skickat er?
Pappa är i stugan.
Ojdå, säg till honom att ta upp alla morötter innan det fryser, och kålhuvudena är säkert också klara! utropade farmor. Ring honom!
Emil tog fram mobilen och slog numret:
Pappa, farmor säger att du ska ta upp morötterna och skära av kålen.
Jaja, hörs farsans röst.
Ge hit! farmor tog telefonen och började direkt instruera svärsonen. Erik, låt morötterna torka tre dagar innan du tar dem till källaren. Skär av kål med stammen kvar och ställ dem i sand, stammen ner. Morötterna bara de stora till källaren. Ta de små själv!
Jag hör dig. Oroa dig inte, mamma!
Erik, glöm inte ge kattmat till Smulan! Hon är ensam stackarn.
Jag fixar det.
Här. lämnar tillbaka luren.
Farmor, vi måste dra nu.
Vänta! plockar upp plånboken. Här har ni en tusenlapp var köp nåt roligt.
Behåll själv…
Nej, här använder jag inga pengar ändå.
Tack farmor!
De gick, och Cecilia stod länge vid fönstret och såg dem svaja bort som skuggor i den gråa trädgården.
***
Erik parkerade sin gamla Volvo framför fönstren. Bredvid honom ställde sig Jon från porten intill i sin Saab. När Jon fick syn på påsarna med morötter och kål frågade han:
Trädgårdsdags eller?
Något åt det hållet. Svärmors place.
Vi funderar också på att skaffa lilla torpet. Ungarna är utflugna.
Hördu, Jon! sa Erik fundersamt. Du har ju fyrarummare på andra våningen.
Japp.
Byt mot min tvåa? Så får du även stugan och trädgården på köpet. Svärmor har inget ork längre.
Oj! Jon kliade sig i nacken. Det var oväntat. Måste snacka med hustrun.
Kom förbi ikväll, så diskuterar vi.
Vi hörs.
***
Erik duschade, åt, föll ihop på sängen. Elin stövlade ut i köket, för middag skulle lagas snart är pojkarna hemma, den yngre från innebandyn, den äldre förälskad.
“Sjutton år, det är dags…” tänkte hon medan det duggade utanför, och bilden av den yngste på gården ekade mot hennes oro.
Plötsligt knackning på dörren. Med blöta händer sprang Elin dit. Utanför stod grannarna.
Elin, får vi kika in?
Javisst! Viktoria, har det hänt nåt?
Sa inte din något till dig?
Nej, förvåning.
Karlarna våra vill byta lägenheter och torp.
Vad säger du? Elin famlade med orden, Men kom in, kom in!
Hon väckte Erik på soffan:
Erik, vakna. Gäster!
Han rusade till badrummet:
Jag kommer!
Viktoria synade hela lägenheten.
Någon får gärna förklara vad som händer här?
Våra män vill byta er tvåa och stugan mot vår fyrarummare, sa Viktoria med blicken svepande. Ni har det mysigt här.
Erik dök upp och Elin gick direkt fram:
Är du galen nu eller?
Om vi kommer överens, tar vi fyrarummaren och mamma kan bo hos oss.
En gåtfull leende skymtade över Elins ansikte:
Ska vi koka te, sen går vi och ser er lägenhet?
Inget te, skrockade Erik, nu vill vi ha nåt starkare!
***
Den natten kunde inte Erik och Elin somna. De låg och ritade upp rummen i sinnet, hur allt skulle ordnas, var mammas säng skulle stå, hur ljuset skulle falla om hösten. Elin pratade mest medan Erik gled mot sömnen.
Sover du redan? puffade hon.
Säg inget till mamma än, hon får bara mer ångest. När vi fått ordning flyttar vi henne.
***
En regntung höstförmiddag satt Cecilia Nilsson vid sitt fönster på boendet. Regnet målade bort världen utanför och tankarna förvirrade som en dimmig älgskog:
“Tre veckor idag. Barnen har glömt bort mig. Onödig mamma. Barnbarnen kom en gång, dottern har ringt två gånger.
Första ringningen huset sålt eller bytt till nåt, lät nästan glad. Ja ja, då kan de betala fyrtio tusen i månaden för mig. Inte kan jag flytta tillbaka.
Andra mycket att göra, kommer när de hinner. Unga har alltid bråttom. Idag är det lördag. Kanske dyker någon upp. Tänk om jag ändå köpte en mobil, fast jag kan ändå inte använda dem.”
Hon satt där, timme efter timme. Plötsligt svängde en välbekant bil in utanför:
“De kom! Men bara Erik? Utan påsar. Har nåt hänt?”
Hon stirrade på dörren tills den öppnades och Erik steg in med ett leende som en varm julgröt.
Hej mamma!
Hej Erik? Vad har hänt?
Packa väskan! Vi åker hem.
Hem? På besök?
Nej, för alltid. Allt ska med!
Varför pratar du i gåtor?
Dina barnbarn ville överraska dig.
Cecilia började genast packa, hjärtat bultade som stormen utanför. Då kom väninnan Karin in efter behandlingen:
Cecilia, vart ska du?
Min svärson hämtar mig, lyckan i rösten spillde över. Säger att jag ska få komma hem för gott.
Åh, du lyckliga! Mina kommer nog aldrig
Det blir säkert din tur, Karin. Det är svårt för unga med oss gamla.
***
Genom bilrutan såg Cecilia hur Erik körde genom drömlandskapet. Tankarna flöt som sly längs en islossning:
“Varför hämtar han mig? Det är ändå trångt hos dem. Jag kommer vara i vägen. Skickar väl till hem igen till slut.”
De stannade utanför ett nytt porttrapphus. Erik tog hennes packning och de gick inte till hans gamla dörr utan till nästa port. Hon såg förvirrat på Erik.
Kom nu!
Uppför trappan till andra våningen och in i ljuset och värmen i en ny lägenhet. Barnbarnen kastade sig ut:
Farmor! Kom, det här är vårt hem nu!
Hon klev in. Dottern Elin omfamnade henne med doften av kanel och barndom:
Mamma, nu ska du bo här hos oss. Vi har ordnat ett eget rum till dig.
Det lilla rummet var varmt och lyste av gardiner med dalahästar, en ny säng, en garderob. För bra för att vara sant. Skulle hon bo här bland dem nu?
Och just då snodde S*mul*an kring hennes ben, spann och såg på henne med gula drömlika ögon:
Smulan! Cecilia utbrast och tårarna föll, denna gång av ren, skimrande lycka.
