De lämnade BB tillsammans. Ingen mötte dem, ingen fotograferade, inga blommor delades ut. Det skulle ändå vara märkligt – blommor till en man…

Vi klev ut ur BB tillsammans, bara vi två. Ingen mötte oss, ingen filmade med mobilkameror, ingen kom med blommor. Ärligt talat det hade sett konstigt ut om någon gett blommor till en karl
Nej, min mamma levde och mådde bra. Det var bara det att barnet visade sig vara nåt hon inte ville ha. Inte alls. Och faktiskt, hon sa det rakt ut till mig, dolde inget. Jag försökte ändå övertala henne, bad, hotade till och med med småsaker.
Jag hade ju redan passerat fyrtio, utan barn. Kanske var detta min enda chans till att föra mitt släktled vidare. Vi kom överens Hon födde barnet, vi skilde oss direkt efteråt och utan problem gick hon med på att betala underhåll.
Först ville jag tacka nej, stoltheten tog över. Men min före detta hustru svarade:
Livet är långt. Allt kan hända. Du är ingen pojkspoling längre, jag är ju faktiskt mycket yngre än du. Jag vill inte ha barnet, men det är ändå mitt ni ska ha en liten säkerhetsbuffert. För framtiden…
Barnet kom Elvira och jag såg aldrig på oss som ett misslyckande. Ensamma mammor finns det ju överallt. Varför skulle jag vara sämre? Och adopterade barn finns det gott om. Vad sjutton, det är ju trams att tro att barn vissnar i en mans famn. Nej, Elvira växte, gick upp i vikt, och var ett riktigt lyckligt barn.
Men när lilla Elvira blev större började frågor om mamma komma. Hur förklarar man för ett barn att hennes mamma inte vill ha henne? Jag trasslade mig ur det så gott jag kunde:
Jag hittade dig i ett förrådskällare.
I vilken?
Det där förrådet i huset bredvid.
Efter det började förrådskällaren kalla på Elvira som en magnet. På promenader smet hon från mig och kikade in genom källarfönstren, kallade efter mamma med låg röst. Men det kom aldrig något svar bara tystnad
En dag hörde Elvira faktiskt något! Hjärtat hennes stannade och började slå så hårt att hon knappt hörde annat än hjärtats dova trummande.
Dörren till porten stod lite på glänt. Elvira smet snabbt in och ner i källaren. Det var först väldigt mörkt men ögonen vande sig snabbt. Hon smög längre in, försökte ropa men rösten ville inte, bara ett bubblande gråtliknande viskande kom:
Mamma, är du här? Det är jag Elvira Jag har kommit efter dig!!!
Inget svar. Elvira snörvlade till, torkade tårarna med smutsiga handen och lyssnade. Ett prassel hördes i hörnet. Hon gick dit, hjärtat bultande.
Kanske var mamma sjuk, kanske orkade hon bara inte upp. Men nu, nu skulle hon hitta henne själv och mamma skulle bli så glad, så glad!
Med tårar och ett litet leende på läpparna gick Elvira mot ljudet. Hon var övertygad nu skulle hennes tur vända, nu skulle hon också ha en mamma, som alla andra barn på gården! Men i hörnet, bland trasiga textilier, väntade bara en katt. En katt som vaktade en liten unge under magen och såg misstänksamt men stilla tillbaka.
Mamma?
Besvikelsen var så stor att kroppen knappt bar Elvira. Hon sjönk ned på smutsiga golvet. Men ändå hon tittade på katten igen.
När man bara är fem år gammal tänker man inte som vuxna. Logik ser annorlunda ut, ibland mer rättvis och begripligt än för vuxna.
Elvira betraktade katten och funderade Hon mindes Linnea på förskolan, som alltid skröt om sitt vilda röda hår och hävdade att hennes pappa var en viking. Och Gustav hade bevisat (genom häftig fantasi) att hans pappa var en astronaut. Så varför kunde inte Elviras egen mamma vara en katt?
Katten förstod, på sitt egna vis, att flickan inte var farlig. Hon gömde inte sin unge utan vågade till och med nosa på Elviras hand.
Är det du som är min mamma?
Elvira ställde frågan med sådan förhoppning att hon själv till slut trodde på den. Ingen kunde ha övertygat henne om något annat just då. Hon tog upp och kramade katten, och katten spann och slöt tassarna runt henne
Jag, som pappa, märkte först efter en stund att dottern inte var där. Ropade högt runt lekplatsen. Sedan letade jag under buskar, bakom gungorna, började få smått panik.
Elvira! Kom fram, nu! Elvira!
Många långa minuter gick, och fler gråa hårstrån gled in i min kalufs. Så kom Elvira långsamt upp från källaren, hållandes katten och den lilla kattungen hårt mot bröstet. Hon log mot mig och sa:
Jag har hittat min mamma. Och det här tror jag är min lilla syster De låg där nere i källaren där du hittade mig.
Jag blev ställd och visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag slänga ur mig sanningen? Nej, hur skulle jag ens förklara det där? Så jag gav upp och höll med.
Hur visste du att det var hon?
Jag bara visste det. Det syntes på hennes blick! Kom pappa, nu går vi hem. Vi måste låta mamma vila.
Elvira var lycklig. Hennes mamma hade kommit tillbaka! Och det gjorde inget att lillasyster visade sig vara en lillebror kanske ännu bättre, då kan man leka vilda lekar tillsammans, och mamma kunde spinna sagor för dem båda när de skulle sova.
På förskolan accepterades hela grejen på en gång. Men lilla Klas hade ju en pappa som var ett flygplan och hade visat bildbevis på det, så varför inte!
Själv oroade jag mig länge för hur jag skulle förklara verkligheten. Hur berättar man att allt bara är en saga? Men när jag såg Elviras lyckliga ansikte så lät jag det vara. Livet löser sig ändå på nåt sätt
Vi fick det ganska stökigt där hemma. Elvira, katten och kattungen levde rövare, välte ut allt som gick att välta. Katten var själv ung och hade inget emot att vara med på upptågen.
Ni driver mig till vansinne! muttrade jag när jag ställer tillbaka saker.
Men Elvira, med ett snöre i handen, kattungen och mamman stirrade på mig, tittade på varandra Klev iväg i samlad trupp för att driva mig till ännu större vansinne. Och varför? För mamma hade minsann gett dem tillstånd!