Börja då, men berätta färdigt! Anders höjde rösten mot Matilda. Om du inte vet säkert, så sprid inte rykten i onödan
Jag vet, svarade Matilda med ett snett leende och såg honom rakt i ögonen. Det fanns inga hemligheter mellan oss
Anders och Juni träffades på ett alldeles vanligt vis. Det var vinter, isigt. Juni halkade på den frostiga trottoaren tidigt en morgon, när hon var på väg till jobbet, och föll illa, slog i knät. Anders hjälpte henne upp och följde till och med med till vårdcentralen.
Röntgen visade att inget var brutet, och Juni släpptes iväg med råd om vila och en elastisk binda. Under hela den här tiden lämnade Anders inte hennes sida. Han till och med ringde chefen och bad om ledigt en halvdag. Först när Juni satt sig i taxin och Anders fått ett löfte om att hon skulle ringa när hon kom hem och säga att allt gått bra, kunde han återgå till jobbet.
Juni blev förtjust i den snälle, omtänksamma killen. En sådan hade hon aldrig mött förut, och hon var fullständigt förlorad. Deras mest rosaskimrande period började. De ringde och skrev till varandra hela dagarna, pratade om allt och inget. Anders oroade sig för allt som rörde Juni han önskade henne god morgon, god natt, och under dagen undrade han om hon hade ätit, om hon var varm, om hon sovit och hur dagen gått.
För Anders var detta inget ovanligt; omtanke var en självklarhet hemma hos honom. Han bodde ensam i en lägenhet han ärvt av sin mormor, föräldrarna pappa Lars och mamma Ingrid bodde i Uppsala, inte långt bort. De hade en gång bott tillsammans allihopa, medan mormors lägenhet hyrdes ut. De hade alltid levt i harmoni, utan bråk, och Anders hade vuxit upp i en varm, trygg atmosfär av tillit. Efter mormors bortgång blev Anders vuxen nog att flytta, så han bosatte sig i hennes gamla lägenhet.
Anders hade inte direkt tur med tjejer. Han var blyg, nästan tafatt, sällan ute på krogen, hade inga nära vänner att umgås med. Allt med Juni hade skett spontant det var hjälp i nöden, och det låg i hans natur att inte bara gå förbi. Efteråt tänkte Anders ofta att det var ödet som förde dem samman.
Efter två månader gifte de sig. Det blev bara så. Anders skämtade om att de borde gifta sig, och Juni skrattade och sa:
Ja men visst, varför inte? Vi går och anmäler oss nu direkt!
Det var bara en timme kvar innan rådhuset stängde när de anlände, och bröllopet bokades på närmsta möjliga dag. Anders föräldrar blev lite förvånade över hastigheten, men de tyckte genast om Juni.
Junis mamma bodde i Västerås. Juni sa det på telefon. Hennes mor kunde inte komma, för Junis mormor var sjuk och kunde inte lämnas ensam.
De fick ett fint familjeliv, levde lyckligt och grälade aldrig. Den där spirande förälskelsen försvann aldrig ur äktenskapet, kärleken växte bara sig starkare. Till sist kom en liten pojke, Mikael, och lyckan växte likaså ansvaret.
En gång vid en festlig tillställning drack Junis gamla väninna Matilda lite för mycket vin, så det blev till att ringa taxi för hennes hemfärd.
De firade bröllopsdag på en krog, hela sällskapet. Anders föräldrar, Ingrid och Lars, var där, Mikael som nu var fem satt stolt vid bordet bland de vuxna och höll upp sitt juiceglas för att skåla för lyckan. Juni hade bjudit sin bästa vän Matilda, med vilken hon varit nära sedan barndomen systerligt nära. Matilda hade dock inte haft lika stor tur i kärlek trettio år gammal, som Juni, men fortfarande ensam. Vid sidan om sköna Juni stod Matilda i skuggan korpulent, låg, något klumpig och med ett ansikte där penseln gått vilse.
Sedan skolåren hade all uppmärksamhet från killar tillfallit Juni, inte Matilda. Men vänskapen hade sina fördelar. Junis mamma lät henne bara gå på dejter om Matilda följde med, så på så vis kunde de vara med kompisarna ute. Men inga frierier till Matilda, till skillnad från Juni som började få frierier redan i fjortonårsåldern. Men Juni valde noga, skulle inte ha vem som helst och väntade till tjugofem med att gifta sig. Sedan kom Anders. Och det snurrade på
Matilda tog sig stapplande ner för krogens trappa, höll nästan på att ramla tre gånger om inte Anders stött henne. På övervåningen väntade Juni, Mikael och Anders föräldrar, och utanför väntade taxin. Matilda kunde knappt stå, men Anders följde henne.
Lycka till, ni unga! Haha! Någon har tur, andra har bara jaha Inte har jag det, men Juni har alltid haft det! Matilda höjde rösten så folk vände sig om Allt rinner av henne! Ni karlar tror alltid på henne, istället för att tänka själva. Hon är snygg, därför tappar ni vettet
När de passerade dörren och det bara var några meter kvar till taxin, ryckte Matilda sig loss och sa högt, med plötsligt klar stämma:
Vet du egentligen vems pojke du uppfostrar? Han är inte din!
Vad pratar du om! Anders krampade av ilska, världen snurrade framför hans ögon, han ville bara få tyst på Matilda, men hon fortsatte obarmhärtigt:
Se bara hur blek du blir! Visst undrade du aldrig varför Mikael kom så tidigt? Och allt gick så fort med bröllopet! Tror du att Juni ville gifta sig så där bara för att hon älskade dig? Och du ser väl själv, pojken är inte lik dig! Hon hade en annan före dig, han friade också, sen bedrog han henne med en annan. Bra åt henne!
Anders baxade in Matilda i taxin och slog igen dörren, men när bilen svängde ut ur synfältet ringde hon honom och, utan att förstå varför, svarade Anders på samtalet:
Fråga nu din lilla fru! Haha! Kan jag inte vara ensam i min olycka, ska ni inte vara lyckliga heller! Låt henne sprattla nu, som en abborre på torra land! Matilda skrattade rått i luren
Hennes skratt ringde i Anders huvud hela kvällen. Hur han än försökte, kunde han inte släppa Matildas ord. Det var ju sant att Mikael fötts tidigt men förtidigt födda barn förekommer ju Att han inte vägde så mycket tänkte Anders aldrig på, för han var så lycklig att han inte ville tänka på sådant. Från första stund älskade han pojken. Tanken att Mikael inte var hans hade aldrig funnits.
Anders föräldrar älskade Mikael djupt, bjöd ofta över honom, tog honom med till Skansen, museum, på helgutflykter. Förbannade Matilda! Som om hon förgiftat lyckan Bekymren gnagde i Anders huvud, och bevisen radade upp sig. Mikael var tunn, ljushårig, nästan vit i hyn Anders var mörk, nästan svarthårig. Ingrid sa alltid att barns hår kunde ändras hundra gånger, men kroppen? Anders var kraftig, Juni lång Och ögonen. Efter en vecka av tystnad, gav Anders ändå upp och frågade Juni.
Juni såg märkligt på honom och sa:
Jag visste att du skulle fråga någon gång. Om du nu förstått, varför väntade du i fem år? Juni log sarkastiskt: Du kunde ha sagt det direkt så hade vi skilt oss. Det är väl det du vill, jag har ju lurat dig, visst? Ropa nu då! Släpp ut allt!
Anders ryggade tillbaka. Varför sa hon så där? Han älskade henne ju djupt, och hade säkert förlåtit henne och ändå gift sig om han bara fått veta då Och Mikael Han älskade pojken så mycket, att han inte kunde sluta göra det för någon annans ord. Men Juni verkade inte lita på honom. De grälade hårt. Anders packade sina saker och gick. Mormors lägenhet stod tom just då, praktiskt nog. Han bodde där i fjorton dagar. Hans hjärta värkte, han saknade sin son och Juni någonting förfärligt. Oändligt ensam, men efter mycket grubblerier insåg han: Ingenting ska förändras! Matilda skulle inte få stjäla deras lycka.
Så kom han tillbaka till Juni och Mikael.
Förlåt mig. Jag sade så hemska saker som du inte förtjänade, grät Juni. Jag trodde att du skulle sluta älska mig efter allt, att jag själv måste säga sanningen först, innan det hände på ett ännu värre sätt. Jag har alltid varit rädd för det
Åh, Juni, sa Anders och omfamnade henne ömt, Vi har varit gifta i fem år, och ändå har du inte förstått mig. Hur skulle jag kunna lämna er? Jag älskar dig och Mikael, inget kan ändra det. Jag förstår dig du vågade inte berätta, för du var rädd att jag skulle gå Men vi har en äkta kärlek, Matilda kan inte förstöra det!
Ja Juni jämrade sig, tryckte sig mot honom. Men Matilda vill jag inte se mer!
Men hur ska vi förklara för mina föräldrar? undrade Anders, De älskar ju Mikael så mycket Hur ska vi säga det?
Det berättade de föräldrarna. Men inte om det där. Bara att Juni väntade barn, och att snart skulle de få ett barnbarn tillDe berättade ingenting alls. Tiden fick lägga sig som ett mjukt täcke över allt som skavde; så småningom blev minnet av Matildas ord dimmigt, upplöst i vardagslivets trygga beständighet. För Juni och Anders handlade det inte längre om sanningar eller lögner, utan om viljan att fortsätta tillsammans och möblera framtiden med sin egen sort lycka mindre perfekt kanske, men varmt levande.
Mikael växte, blev lång och rödrosig om kinderna. Anders lärde honom cykla på en torr grusväg, Ingrid sydde mössor åt honom inför vintern, och Lars tappade tålamodet när han inte kunde förstå schackregler. Juni skrattade, starkare nu, mindre rädd. Sorgen efter Matilda, som försvann ur deras liv med en sista, ilsken text, lärde dem båda att skydda det de älskade. De började säga allt högt: sina rädslor, tveksamheter, och de där små kärleksförklaringarna mitt i frukoststöket.
Och en kväll när Mikael somnat mellan dem på soffan, sneglade Juni på Anders och sa försiktigt:
Kommer vi klara det här, tror du?
Anders la handen på hennes och viskade:
Det gör vi redan.
Utanför föll snön tyst och mjuk mot de gamla fönstren. I ljuset från kökslampan vilade tre skuggor en familj, ändå hel.
