Min make växte upp i en varm och kärleksfull familj med sina föräldrar. Men när min svärfar fyllde 57 år, gick tyvärr hans fru bort. Det blev svårt för honom att klara sig på egen hand, och därför bestämde vi oss för att sälja hans lägenhet i Göteborg och dela pengarna mellan vår familj och min svågers. Vi tog in honom hos oss tills han mådde bättre, och så blev det.
Jag tänkte att det skulle ta ungefär ett halvår innan min svärfar skulle skaffa ett eget boende och flytta ut, men tvärtom. Han trivdes verkligen här hos oss. Han bidrog aldrig med pengar för hushållsutgifter eller mat. Jag skötte matlagningen, tvättade hans kläder och städade hans rum. Hans enda syssla var att gå till jobbet hans dagar var som ett spa.
Så bodde han hos oss i elva år. Med tiden började han allt mer påpeka hur vi skulle göra saker och lära oss hur allt borde skötas. Då bestämde vi oss för att köpa ett hus till honom utanför Stockholm och låta honom flytta in där. Han är lång, stark och frisk det finns inget hinder för att leva själv.
Vi köpte huset och ordnade allt som behövdes för att han skulle kunna bo där. Men min svärfar började lägga fram historier om hjärtbesvär och krämpor, allt möjligt för att få stanna kvar hos oss. Men jag behöver inte den typen av omsorg och jag kände mig utmattad.
Till sist insåg jag att det bästa man kan göra är att låta alla ta ansvar för sitt eget liv. Man kan hjälpa andra, men det är viktigt att också tänka på sitt eget välbefinnande. Livet blir bättre när vi vågar sätta gränser och stå upp för oss själva.
