Min mamma gick bort när jag bara var åtta år gammal. Pappa hamnade i en riktigt dålig period, började dricka, och hemma hade vi ofta inget att äta. Jag bad om mat i skolan, låg efter i plugget, gick omkring i slitna kläder, så det märktes snart för omgivningen.
Socialtjänsten kom hem till oss flera gånger, och till slut fick pappa skarpa villkor om han inte skärpte sig skulle han förlora vårdnaden om mig. Som tur var vaknade han upp, slutade dricka, och inspektionerna efter det gick bra.
Efter ett tag sa pappa att han ville att jag skulle träffa en kvinna han hade börjat tycka om. Vi gick hem till Tant Margareta. Jag var rätt skeptisk till att träffa henne, minnena av mamma var fortfarande så närvarande, och jag ville egentligen inte att pappa skulle bli ihop med någon annan.
Men när vi började prata så kände jag direkt hur varm hon var, verkligen en fin människa. Jag blev kompis med hennes son, han var ett år äldre än mig, och vi började tillsammans på friidrott. Pappa blev glad att jag tog hans nya bekant så bra, och efter en månad flyttade vi in hos Tant Margareta. Vår gamla lägenhet hyrde vi ut för att få lite extra pengar.
Pappa hann aldrig gifta sig med Margareta. Han blev överkörd av en rattfull förare och dog. Formellt sett var jag ingen för Tant Margareta, så socialtjänsten tog mig till ett barnhem. När jag skulle åka bort, lovade hon att hämta hem mig så fort hon kunde.
Hon höll sitt löfte, och två månader senare fick jag flytta tillbaka till hennes hem. De där två månaderna på barnhemmet gav mig en ordentlig glimt av hur hårt livet kan vara. Jag är så tacksam att Margareta aldrig övergav mig, utan blev verkligen min andra mamma. När jag kallade henne mamma, kunde jag ibland se tårar i hennes ögon. Margareta är en underbar kvinna, och hennes son är som en riktig bror för mig.
Nu är vi vuxna och har egna familjer, men Mamma Margareta är fortfarande den närmaste för mig och min bror. Hon är svärmor till oss båda, men aldrig har det varit gräl med våra fruar, och ingen av dem har någonsin kallat henne svärmor bara Mamma Margareta, för all hennes värme och förståelse. Varje gång jag hör någon kalla henne mamma, lyser det verklig glädje i hennes ögon.
