Inget hörs
Flygplanet stack försiktigt ut sin nos ur molnen, såg sig omkring, gjorde en elegant loop och landade varsamt på marken, som en brudgum som rör vid sin älskades kind vid altaret.
Applåder bröt ut, men piloterna hörde dem inte.
Inte heller hörde Niklas Karlsson, vars öron blivit igentäppta under resan.
Niklas knep ihop näsan och blåste hela tiden.
Luften kom ut överallt, utom där den borde, och i huvudet hördes bara en vit, dov surr.
När Niklas kom hem från sin mor tidigt på morgonen, precis i tid för att hinna till jobbet, var hans hustru vaken, rusande runt i lägenheten och flyttade saker fram och tillbaka i panik.
Niklas gick in till köket och började packa ihop sin lunch.
Hörseln var fortfarande borta.
Jag går!
Jag orkar inte mer!
Allt har jag tröttnat på!
Livet, din lön som knappt är några kronor, lägenheten i världens bakhus!
Jag trodde min kärlek var kronisk, men det visade sig att jag bara fått någon smitta!
hustrun slängde ut sina utlägg åt Niklas rygg medan han ostört hällde potatis från kastrullen till sin termos.
Jag går till Ola, du känner inte honom men han är fantastisk.
Jag har känslor för honom.
De där som man ska ha.
Och oroa dig inte, jag är ren inför dig, inget har hänt mellan oss än.
Så jag går som en ordentlig kvinna, så du slipper tala illa om mig, särskilt inför din mor.
Niklas avslutade lunchen och lade allt i väskan och började koka kaffe.
Ska du inte säga något?
Här lägger jag ut hela min själ för dig.
Älsklingen!
ropade Niklas över axeln.
Kan du stryka mina jeans?
Vad?
Jeans?!
Du…
Jag pratar om känslor och du tänker på strykning?
Allt kan gå åt helvete!
Jag trodde du skulle hålla mig kvar.
Hon tog fel väska i ilskan, den som Niklas packat till jobbet, och rusade iväg.
Först när dörren slog vibrerat igenom lägenheten insåg Niklas att hans fru försvunnit.
Vart ska hon så dags?
Och jeansen?
Var är min lunch? tänkte Niklas och sörjde sin okända separation.
Besviken över de saknade termosarna fick Niklas gå till jobbet i skrynkliga byxor.
I hissen hälsade han med en nick till föreningens ordförande en kvinna som, med tanke på stadens avgifter, tycktes bära pengarna till Visby varje månad.
Ryktet sa att hennes parfym återväckte hästar och drev fienden ur sina gömställen.
Niklas höll andan och vände sig mot utgången när hissdörrarna slöts.
Gaskammaren sänkte sig nedåt.
Du har inte betalat för saneringen.
Idag kommer de och ska utrota kackerlackor i hela trappuppgången, hördes ordförandens röst.
Niklas såg på när hissen luktade så mycket parfym att den silikonkant på dörren började smälta.
Du måste swisha mig före kvällen, ordnade kvinnan.
Niklas sa inget.
Hon lutade sig närmare hans öra och sade högt:
Jag väntar på överföringen till dagens slut.
Grattis!
Vart ska du flytta då?
vaknade Niklas.
Tillbaks till Visby?
Han trodde verkligen på ryktet att hon var ättling till Birger Jarl.
Ordföranden sa mycket till Niklas, men han hörde bara fragment: -sat, -dor, -t, -a, vilket lät som gammelsvenska.
Mannen tog inte in meningen, bara nickade som på en samtida konstutställning.
Hissens dörrar öppnades och Niklas skyndade ut i friska luften, och ordföranden gick för att samla in avgifter.
Niklas arbetade som elektriker.
Sedan förra veckan hade han varit på ett bygge där en knepig kund med bristande kompetens och ekonomi ville ha något fint.
Kundens material och ritningar var lika suspekta som hans personlighet.
Niklas var inte ensam om sitt lidande.
Parallellt fastnade både rörmokare och målare i samma konstnärliga återvändsgränd.
Medan Niklas jobbade med att dra el och hans kollegor svettades i andra rum, kom kunden in.
Han hade festat hela natten på en väns födelsedag och, i skapande tillstånd, ville han se hur hantverkarna skötte renoveringen.
Allt är fel!
skrek kunden och stampade med foten.
Uttagen ska vara i schackmönster och lampan ska vara tre grader åt höger om jordens axel.
Gör som jag säger, annars får ni inga pengar!
Med lika originella ideér och hot gick han runt i alla rum, tills han låste in sig i barnrummet där han somnade på säckar med bruk.
Efter sju timmar vaknade kunden och öppnade dörren till resultatet av sina instruktioner.
På den tiden hade byggarna gjort ett nytt valv mellan vardagsrum och kök, och ett extra toalettstol i badrummet.
Hans kläder var vita av bruk, och ansiktet av chock.
Han kom inte ihåg några order och försökte anklaga arbetarna för lögn, men de visade filmen.
Endast Niklas hade ignorerat alla order hans öron hade inte hört något.
Om det var känslor eller hopplöshet, belönade kunden Niklas med en liten bonus för mod mot kreativ rus och sparkade de andra för att de var för lydiga.
Men under bevisets tryck betalade han ändå för allt arbete.
På kvällen, hungrig och trött, gav Niklas upp och gick till läkaren, för att återfå hörseln.
På vägen följde en argsint hund efter honom och försökte skrämmas med högt skällande, men Niklas värld var stum som en stumfilm där djur och människor mimade.
Utan dialog var det svårt att förstå vad den emotionella hunden ville, så Niklas bara gick vidare lätt och självsäkert.
Till slut tröttnade hunden och gav upp.
Må ljuden vara med dig!
sade läkaren när han rensade Niklas öron.
Tillbaka i världen, skyndade Niklas hem.
På vägen tog han fram bonusen ur plånboken och köpte en korv med bröd och en enkel bukett till hustrun.
Vid porten mötte honom en sorgsen granne.
Har du hört?
frågade denne.
Nej, jag har inte hört ett dugg idag, svarade Niklas och stoppade lillfingret i örat.
Mårtensson, du vet, Ordföranden, samlade pengar från hela huset och stack i solnedgången.
Flyttade till en annan stad och försvann.
Allt planerat.
Hon hann runt sju portar.
Gav du henne nåt?
Nej, jag gjorde inte det, skakade Niklas på huvudet.
Hon sa något om överföring i morse, men jag hörde inte riktigt.
Tur.
Jag, idiot, gav henne ändå.
Det tröstar att när hon gått igenom alla våningar dog kackerlackorna ändå av hennes parfym, skrattade grannen.
Det känns mindre tråkigt.
Lägenheten mötte Niklas med goda dofter och en förvånansvärt mjuk fru.
Förlåt mig, jag har varit knäpp, vet inte vad som tog åt mig.
Solstormar antagligen.
Vill ta tillbaka allt jag sagt och lovar att jag inte gjort något dumt.
Och det finns ingen Ola, jag besökte min syster, gick av mig ilskan, hjärnan blev klar igen.
Du reagerade rätt i morse, som en man.
Det nyktrade mig.
Kan du förlåta en dum kvinna?
Med varma kyssar ledde hon honom mot bordet.
Jag hörde ingenting, erkände Niklas och kände att han fick en oförtjänt belöning.
Tack!
svarade hustrun och kramade honom hårt.
Vilken dag,” tänkte Niklas, som inte gjort ett dugg ovanligt.
“Man borde tappa hörseln oftare.
Då kanske livet blir lättare.Niklas satt kvar vid bordet, omgiven av doft och värme, och såg på sin hustru som skrattade åt hans oskyldiga min när hon tog fram hans lunch-termos ur sin väska.
Hon serverade potatisen, och de åt tysta, hörandes bara klirret från besticken och kaffets påfyllning.
Ingen stress, inga starka röster, ingen parfym, bara vardagens lugna surr nu fullt hörbar.
Och när Niklas såg ut genom fönstret, där kvällssolen ljusnade de slitna husväggarna, kände han att allt blivit nytt.
Någonstans bortåt flydde ordföranden, och i trappan prasslade grannen med kackerlackspray, men Niklas hörde bara sin frus viskning:
Livet är roligare när man inte hör allt, va?
Han log, och för första gången på länge förstod han att de största ljuden kommer ibland inifrån.
Och så satt de där, i bakhusets sista solstrimma, och lät tystnaden göra resten av jobbet.
