Inget hörs
Ett plan visar försiktigt sin nos ut ur molnen, spanar ut över landskapet, gör en lång sväng och landar varsamt på marken, som om den kysser sin älskade på kinden vid altaret.
Applåder ekar genom kabinen, men piloterna hör dem inte.
Inte heller gör Erik Karlsson det, för hans öron har tjocknat under flygturen.
Erik håller för näsan och blåser gång på gång.
Luften pyser ut från överallt utom där han vill, och hans huvud fylls av ett ständigt brus.
Tidigt på morgonen kommer Erik hem från sin mor, precis i tid för att hinna göra sig redo till jobbet.
Hans fru Elin är vaken och irrar runt i lägenheten, febrilt flyttandes saker från plats till plats.
Erik går till köket och börjar packa sin lunch.
Hörseln har fortfarande inte återvänt.
Jag går nu!
Jag är trött på allt!
Trött på livet, på din lön som knappt räcker till kaffet, och vår lägenhet i utkanten av Stockholm.
Jag trodde att jag hade kronisk kärlek, men det visade sig vara någon smitta jag fått!
Elin slänger sina bekännelser i ryggen på Erik, medan han stillsamt lägger potatis från kastrullen till sin mattermos.
Jag går till Felix, du känner honom inte, han känner dig inte, men han är fantastisk.
Jag har känslor för honom, de känslor som man ska ha.
Du behöver inte oroa dig, jag har aldrig gjort något fysiskt.
Så jag går som en ärbar kvinna, så du slipper snacka om mig efteråt, särskilt med din mamma.
Erik är klar med lunchen, packar ner allt i väskan och börjar göra kaffe.
Har du inget att säga?
Jag har visat dig hela mitt hjärta.
Elin!
ropar Erik över axeln.
Kan du stryka mina jeans åt mig?
Vad?
Jeans?!
Jag pratar om känslor och du om jeans…
Allt är bara nonsens!
Jag trodde kanske att du skulle stoppa mig.
Elin river tag i en väska, blandar ihop hennes egen med den Erik packade till jobbet, och stormar ut.
Först när lägenheten skakar till av dörrsmällen inser Erik att Elin verkligen har lämnat honom.
Vart går hon så tidigt?
Och jeansen?
Var är min lunch? tänker Erik medan han genomgår denna morgons skilsmässa.
Besviken att hans två termosar är spårlöst försvunna, går Erik till jobbet i skrynkliga jeans.
I hissen nickar han mot bostadsrättsföreningens ordförande en kvinna som, enligt månatliga avgifter, verkar lämna pengar till Visby ringmur.
Det sägs att hennes parfym väcker hästar från de döda och jagar fiender ur sina gömställen.
Erik håller andan, kliver in och vänder sig mot utgången.
Dörrarna sluter sig, gasen från hennes Chanel No 5 kryper neråt.
Du har inte betalat för saneringen.
Idag kommer de och bekämpar kackerlackor i hela huset, säger ordföranden.
Erik ser tyst på när gummilisten på hissdörren börjar smälta av doften.
Du måste betala innan kvällen, kan du swisha mig?
Erik säger inget.
Då lutar sig ordföranden fram mot Eriks öra och deklarerar högt:
Jag väntar på överföringen till slutet av dagen.
Grattis.
Vart blir du överförd då?
svarar Erik och får liv.
Tillbaka till Visby?
Han tror faktiskt att kvinnan är en ättling till Birger Jarl.
Ordföranden säger mycket, men Erik hör bara fragment: -ka, -mur, -en, -nar vilket låter som runskrift.
Erik grottar inte ner sig, nickar bara som på en utställning av modern konst.
Dörrarna öppnas, Erik kliver ut i friska luften, och ordföranden går mot nästa lägenhet för att samla in avgifter.
Erik arbetar som elektriker.
Sedan förra veckan jobbar han på ett projekt i Solna, där en krävande kund utan någon större kreativitet eller ekonomi vill få sitt hem till ett slott.
Kundens material och ritningar är lika skakiga som hans temperamentsfulla natur.
Erik är inte ensam i sitt bekymmer.
Samtidigt sliter en rörmokare och ett gäng målare i samma skaparkrångel.
Medan Erik mejslar väggar för elledningar och de andra svettas i sina rum, kliver kunden in.
Han har festat hela natten på sin väns födelsedag och kommer in med massa grandiosa idéer.
Allt är fel!
ropar kunden och stampar.
Uttagen ska vara i schackmönster, och lampan ska vara tre grader till höger från mitten på jordaxeln.
Gör som jag säger annars får ni inget betalt!
Samma galna instruktioner och hot delar han ut i varje rum, tills han låser in sig i barnkammaren och somnar på en hög med spackel.
Sju timmar senare vaknar kunden, öppnar dörren och möts av resultatet av sina revolutionära direktiv.
Byggarna har förvandlat vardagsrummet och köket till en öppen planlösning, och ett extra wc har dykt upp i badrummet.
Kundens kläder är vita av spackel, ansiktet lika så och han minns ingenting av sina order, vill beskylla alla för att ljuga, men man visar honom videobevis.
Erik har inte ändrat något, för hans öron var fortfarande igensatta.
Av någon känslomässig eller hopplös anledning ger kunden Erik en liten bonus för mod mot kreativ fylla, men sparkar resten för brist på motstånd.
Men under trycket från bevisen får alla betalt i slutändan.
På kvällen, hungrig och trött, ger sig Erik till doktorn för att få sina öron öppnade igen.
På vägen följs han av en ilsket lapphund som försöker skrämma honom med skall, men Eriks värld är som en stumfilm där människor och djur spelar sina roller.
Utan ljud är det svårt att förstå vad den emotionella hunden vill så Erik går bara vidare, lätt och självsäkert.
Snart tröttnar hunden och ger upp.
Må ljuden vara med dig!
säger läkaren medan han spolar Eriks hörselgång.
Tillbaka i verkligheten skyndar Erik hem.
Han tar fram sin oväntade bonus ur plånboken och köper en varm korv i bröd, samt en enkel bukett blommor till Elin.
Vid porten står hans sorgsne granne.
Har du hört det senaste?
frågar grannen.
Jag har inte hört något alls idag, säger Erik och pillar sig i örat.
Månsson, alltså Visby-murens överhuvud, tog in avgifter från alla lägenheter och flyttade till Göteborg.
Hon planerade allt i förväg och försvann i natten.
Hon gick genom alla trappuppgångar.
Har du betalat?
Nej, jag har inte gjort det, Erik skakar på huvudet.
Hon sa något om att jag skulle swisha imorse men jag fattade knappt.
Du hade tur.
Jag var dum och betalade.
Det enda som glädjer mig är att hennes parfym dödade alla kackerlackor på vägen, småler grannen.
Så det känns inte lika illa.
Erik kommer hem till lägenheten, möts av goda dofter och en ovanligt mild Elin.
Förlåt mig, jag var helt ute och cyklade.
Något slog slint, jag vet inte vad kanske solstormar.
Jag vill ta tillbaka allt jag sa och lovar dig att jag inte gjort något dumt.
Det finns ingen Felix.
Jag åkte till min syster, ventilerade lite frustration, och hjärnan återvände.
Du reagerade rätt imorse, på ett vuxet sätt det blev min väckarklocka.
Kan du förlåta mig, min tokiga själ?
Elin överöser Erik med varma kyssar och bjuder honom till middagsbordet.
Jag har inte hört ett ord, erkänner Erik, när han känner att han får en otrolig present.
Tack!
säger Elin och håller honom hårt.
Det var något, tänker Erik, utan att ha gjort något särskilt idag.
Man borde bli döv oftare.
Då blir livet lättare.Erik ler för sig själv och sätter sig till bords.
De äter i tystnad, men tystnaden är inte obekväm.
Den fylls av små gester, blommor i vasen och ett mjukt leende från Elin.
Ute på gatan hörs ännu ljudlösheten; den stora världen snurrar på ändå, med sina kackerlackor och flyktiga avgifter, festande kunder och stormiga hissfärder.
Erik stoppar en bit potatis i munnen och känner att en ny dag kunde börja när som helst.
När Elin dukat undan kaffekoppen ställer hon sig bredvid honom vid fönstret.
De står där ihop, två lite sneda människor i ett litet hem, och betraktar husen på andra sidan gatan som om de var moln.
Erik tar hennes hand.
Han tänker att hörseln är en gåva men ibland är det skönt att leva just när inget hörs.
Det är då han hör inombords, för första gången på länge: ett dovt, varmt kvitter, som om livet själv påbörjat sitt gamla, avbrutna samtal igen.
Och det räcker.
