Jag var trettio när pappa gick bort.
Nu är jag trettiotvå, och vårt sista samtal gör fortfarande ont som om det var igår.
Jag var alltid “problembarnet” började på saker, men slutförde aldrig något.
Pluggade tre olika utbildningar på tre universitet.
Första hoppade jag av efter andra terminen, för det blev tråkigt.
Andra hoppade jag av under fjärde termin, för jag började skolka, var ute mycket, tappade fokus.
Den tredje gav jag upp innan första terminen ens var slut.
Medan mina två systrar tog examen, började jobba, gick vidare hoppade jag mellan idéer och planer, och upprepade alltid att “jag kommer hitta min grej”.
Alla hemma såg det, men pappa kände det mest.
Han var min person.
Inte bara pappa han var min bästa vän.
Tog mig på biljard, matcher, ut på Ölhuset på helgerna, grillade med sina vänner.
Medan systrarna hade scheman, betyg och ansvar, var det annorlunda med mig.
Han sa: “Du är man, livet lär dig på gatan.” Jag växte upp fritt, utan tydliga regler eller riktig press.
Med tiden blev det min nackdel.
Jag kunde inte behålla något varken studier, jobb eller rutiner.
Tre månader innan han gick hade vi det svåraste samtalet i mitt liv.
Vi satt ute på altanen.
Han rökte, jag satt med mobilen.
Han bad mig komma och sa: “Min son, jag är inte besviken på dig.
Jag är besviken på mig själv.
Jag fostrade dig fel.
Skämde bort dig.
Lät dig slippa svårigheter.
Gjorde dig svag inför livet.” Jag sa inget.
Det sved i ögonen, men jag grät inte.
Ville säga något starkt, något vuxet, men det gick inte.
Jag sa bara att jag skulle ändra mig.
Han svarade inte.
Stirrade ner i gräset.
Tre månader senare, en vanlig morgon, gick han upp för att borsta tänderna och föll ihop på badrumsgolvet.
Det var så plötsligt.
Ingen sista farväl.
Ingen sjukhus.
Inga sista ord.
Jag förlorade inte bara min pappa, jag förlorade den enda som trodde jag kunde skärpa mig även när han var trött på att vänta.
Efter begravningen gick jag in i en tyst vrede mot mig själv.
Slutade gå ut.
Slutade dricka.
Slutade slösa tid.
Jag skrev in mig på juristprogrammet för att bevisa något.
Jag går upp fem på morgonen, jobbar extra, pluggar på kvällarna.
Vissa dagar är jag så trött att jag knappt orkar äta, men jag fortsätter.
Varje tentamen tänker jag på honom.
Varje godkänt ämne känns som att säga: “Ser du?
Jag kan.”
Två år har gått.
Jag tar mig framåt.
Hoppar inte av.
Skolkar inte från föreläsningar.
Letar inte efter ursäkter.
Systrarna ser på mig annorlunda nu och stöttar mig.
Mamma säger att pappa hade varit stolt.
Jag vet inte om han hade varit det men han hade åtminstone inte gått bort och trott att allt var ett misslyckande.
Det svåraste är inte studierna.
Det är inte jobbet.
Det är inte tröttheten.
Det svåraste är att jag inte kan ringa honom och säga att jag klarat den där tuffa tentan, att jag gör saker annorlunda nu.
Han var min äventyrspartner den som lärde mig att leva utan rädsla, men också den som omedvetet lämnade mig utan struktur.
Nu är det min tur att bygga den själv.
Ibland, när jag kommer hem sent med en ryggsäck full av böcker, sätter jag mig på sängen och tittar på ett foto av oss på promenad, med ett glas öl i handen och stora leenden.
Och jag tänker alltid: “Gamle man, jag hann inte visa dig i tid, men du hade ändå inte fel om mig.”
Jag vill bli min bästa version för hans skull.
Jag hoppas att jag lyckas.
