Folk brukar säga att barn är livets lycka, lika så barnbarn. Och jag håller med, men bara om det inte är för många och man har råd att ta hand om dem. Min man och jag har en dotter, som det brukar vara. När hon var nitton ringde hon som en vårvind och sa: Jag är gravid, jag ska få barn. Tänk dig hon fick tvillingar på en gång, och gifte sig.
Allt ramlade ner som snö på oss från klara himlen. En ung mamma med två små. Hennes man var också ung, tjänade knappt några kronor. Vi blev deras trygga hamn, tog på oss extra jobb, min man och jag. För att försörja barnen och barnbarnen tog vi dubbel skift.
De bodde hos oss, ett tag. Varje morgon vaknade vi till två jobb, och på natten sprang jag omkring mellan tvillingarna så att dottern fick vila. Helt förståeligt började min kropp släpa efter och hosta av trötthet.
Så gick tre år, de började stå på egna ben, barnen hade vuxit, och dottern ringer: Jag är gravid igen. Jag sa direkt att det vore bättre att avsluta graviditeten det är svårt nog att lyfta två barn. Men hon sa bestämt: Jag vill ha barnet! Hon födde, och allt blev som förut. Ännu en ny mun att mata, nya utgifter. Min man och jag kastade oss ut i arbete igen. Även om mågen tjänade mer, hur skulle han försörja fem personer?
Min man fick en stroke, och mitt hjärta började viska av smärta. Jag insåg att våra kroppar inte längre orkade. Jag sa till dottern att nu är det deras tur att ordna sina liv. Då slog hon mig mentalt hon är gravid med sitt fjärde barn.
Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Vad hade de i åtanke? Trodde de att pappa och jag skulle vara livets bank för evigt? Men vi kan inte längre. Jag vet inte hur vi ska göra. Jag vill inte att folk ska viska om oss, säga att vi inte hjälper vår enda dotter. Men vi har gjort allt vi kunnat.
