DEN DÄR MARS
Mars är inte bara en månad den är varje års test på ens mentala stabilitet.
Särskilt när din kärlek är lika märklig som vädret utanför; man vet aldrig om det är vår, apokalyps eller om någon bara hällt grå färg över hela Stockholm.
Kärleken mellan Olof och Gunhild började just i mars, och det förklarade allt.
Andra par möttes under blommande körsbärsträd, men dessa två fann varandra när Olof råkade skvätta Gunhild med vatten från en smutsig pöl, och hon, istället för att bli ledsen, skickligt kastade en snöslaskboll mot hans vindruta som enligt Olof måste ha innehållit en sten.
Det var kärlek vid första rekyl.
Mars i deras stad var tiden då romantiken tog på sig gummistövlar och gick ut.
Ska vi ta en promenad?
viskade Olof ömt i telefonen.
Har du båt?
svarade Gunhild sakligt.
Jag bär dig på ryggen.
Deras dejter liknade övningar för kustjägarna i leriga miljöer.
Olof bar Gunhild hjältemodigt genom sjöar av smält snöslask, medan hon höll paraplyet över honom, ett paraply som sommarvinden försökte blåsa mot Göteborg tillsammans med deras förhoppning om torra fötter.
Du vet, filosoferade Olof medan hans högra stövel klafsade, det är djupet i våra känslor.
Vi är som de där två ankorna i parken.
Ankorna flög till sydligare breddgrader redan i oktober, Olof.
Vi är nog snarare två oförsiktiga pingviner som missade Antarktis.
Deras ovanliga kärlek märktes i detaljerna.
Djup känsla i mars är inte en ring i ett champagneglas (som ändå skulle ha en isbit i sig), det är att dela sista påsen Alvedon.
Det här är till dig, sa Olof högtidligt och räckte henne halva tabletten.
Jag ger det direkt från hjärtat.
Varför är den täckt med kattens päls?
Det är krydda.
För immunförsvaret.
Gunhild betraktade honom med fånig mössa med tofs, röd näsa och galen glans i ögonen och insåg: Det här är det.
Universums kod hade gått fel och kopplat ihop två personer som kunde skratta tillsammans när båda har feber (vilket för mannen är nära dödsdom).
Den mest romantiska stunden kom i slutet av månaden.
Solen tittade äntligen fram och visade allt som vintern så omsorgsfullt gömt under snön.
Staden såg ut som kulisserna till en film om kommunalarbetarnas revolt.
De stod på bron.
Vinden blåste i 30 meter per sekund och försökte slita av Olofs jacka.
Gunhild, började han, och försökte överrösta vårens brus, jag ville säga Du är för mig som som den första snödroppen på våren!
Likadan blek och tränger dig igenom skräpet?
undrade Gunhild, och räddade sin halsduk som snurrat tre gånger runt huvudet.
Olof blev tyst.
Nej.
Lika tålig.
Trots denna förbannade mars är du fortfarande med mig.
Även efter att jag tappade din mobil i en snödriva som visade sig vara en pöl.
Gunhild såg på honom, nös (samtidigt som spårvagnen passerade) och skrattade.
Okej, du snödroppshjälte.
Nu går vi hem.
Jag har köpt ett kilo citroner och kollat upp ett glöggrecept.
Om vi överlever denna söndag kommer jag officiellt deklarera vår kärlek som ett historiskt monument.
De gick längs gatan och undvek isberg på trottoaren.
Det var en mycket djup kärlek.
Djup precis till knäna så mycket vatten fanns det i deras port.
Men det spelade ingen roll.
För i den där mars är det inte viktigt hur rena dina stövlar är, utan vems hand du håller när ni båda glider mot den oundvikliga april
Ett år gick.
En ny den där mars kom.
Staden såg återigen ut som kulisserna till filmen Vattenvärld, gjord på en budget av tre kronor.
Olof och Gunhild stod vid den enorma pölen som under natten tagit över hela deras innergård.
Grannar klamrade sig mot staket, försökte ta sig fram på iskant, och en pensionär stirrade hoppfullt upp mot himlen, förväntade sig kanske inte en räddningshelikopter, men åtminstone en duva med olivkvist.
Olof, Gunhild tittade på sina nya vita sneakers, inköpta i ett ögonblick av gott hopp.
Vi är ändå vuxna nu.
Vi har bolån, jobb och årsredovisning.
Vi kan inte bara
Jodå, avbröt Olof.
Bakom ryggen fiskade han fram två knallgula gummistövlar, dekorerade med glada små ankor.
Köpte dessa igår.
Din storlek.
Gunhild suckade.
Det var just den djupa kärleken, när partnern inte bara vet din skostorlek utan också graden av din beredskap för förnedring.
Fem minuter senare stod de mitt i pölen.
Vattnet klafsade glatt, solen glittrade i smutsiga isflak, och förbipasserande såg på dem som två rymda patienter från ett vänligt, men mycket stängt, institution.
Vet du, Gunhild hoppade och sprätte upp en våg som blötte grannen i minkmössa.
Det här är bästa starten på våren.
Det är kod Gul anka, svarade Olof allvarligt.
Universum försökte dränka oss i depression, men våra hälar är vattentäta.
De stod mitt i det där vårkaoset klumpiga, blöta och helt i synk.
Det var en märklig kärlek, förstådd bara av dem som ser botten där andra ser bara smuts.
Olof kramade henne, och just då blev solen så stark att det steg ånga från deras jackor.
Vi brinner, konstaterade Gunhild.
Nej, log Olof.
Vi har bara äntligen kommit upp i rätt temperatur.
Den där mars insåg de: Om livet ger dig pölar köp de mest färgglada stövlarna och lär dig dansa i dem.
