DEN DÄR MARS
Mars är inte bara en månad, det är en årlig prövning av ens psykiska hälsa.
Särskilt när din kärlek är lika konstig som vädret utanför: inte riktigt vår, inte riktigt världens undergång, mer likt någon som hällt grå färg över hela Stockholm.
Kärleken mellan Olof och Ylva tog fart just i mars, och det förklarade allt.
Andra par träffades till tonerna av körsbärsblommans vals, men dessa två möttes när Olof råkade skvätta en kall vattenpöl på Ylva.
Hon grät inte, nej, hon kastade genast en välriktad snöboll med känslan att den innehöll en sten mot hans vindruta.
Det var kärlek från första studs.
Mars i deras stad är den tid på året då romantiken går ut på gatorna iförd gröna gummistövlar.
Ska vi gå ut?
viskade Olof mjukt i telefonen.
Har du en båt?
svarade Ylva rationellt.
Jag bär dig på ryggen.
Deras dejter såg mest ut som övningar i överlevnad på fjärden.
Olof bar tappert Ylva över sjöar av smält snösörja, medan hon höll ett paraply över hans huvud som envisades med att flyga mot Malmö tillsammans med deras hopp om torra skor.
Vet du filosoferade Olof, medan hans högra stövel slaskade, det är djupet i känslorna.
Vi är som de där två änderna i parken.
Änderna flög till varmare breddgrader redan i oktober, Olof.
Vi är mer som två klumpiga pingviner som missade Antarktis.
Deras märkliga kärlek syntes i småsakerna.
Djup känsla i mars handlar inte om en ring i ett champagneglas (det skulle ändå ha en isbit i sig), utan om den sista brustabletten Treo, delad på hälften.
Det här är till dig, sa Olof högtidligt, och räckte henne halva gula pulvret.
Jag gör det från hjärtat.
Varför är det katthår på?
Det är kryddning.
För immunförsvaret.
Ylva tittade på honom i den fåniga mössan med tofs, med röd näsa och galet glittrande ögon och insåg: det är så här universum är, det har gett ett felmeddelande och fört samman två som kan skratta trots feber (vilket för en man är nära döden).
Den mest romantiska stunden kom i slutet av månaden.
Solen letade sig fram, visade upp allt som vintern så skickligt gömt under snön.
Staden såg ut som kulissen till en film om kommunalarbetarnas uppror.
De stod på bron.
Vinden blåste i fyrtio kilometer i timmen, försökte slita av Olof hans jacka.
Ylva, började han, försökte överrösta vårens brus, jag ville säga Du är för mig som som årets första snödropp!
Så blek och kämpar dig upp genom skräpet?
undrade Ylva, och rättade till halsduken som fladdrat tre varv runt hennes huvud.
Olof blev tyst.
Nej.
Så stark.
Trots den förbannade mars står du kvar.
Till och med efter att jag tappade din mobil i en snödriva som visade sig vara en pöl.
Ylva tittade på honom, nös (i takt med ett passerande spårvagn) och skrattade.
Okej, hjälte-snödroppen.
Vi går hem.
Jag har köpt ett kilo citroner och letat fram recept på glögg.
Om vi överlever söndagen, erkänner jag vår kärlek som historiskt monument.
De gick längs gatan, tog omvägar runt isberg på trottoaren.
Det var en djup kärlek.
Djup som gick precis upp till knäna lika mycket vatten som fanns i deras portuppgång.
Men det spelade ingen roll.
För i den där marsen är det inte skons renhet som räknas, utan vems hand du håller när ni båda halkar mot det oundvikliga april
Ett år till gick.
En ny den där marsen kom.
Staden blev åter igen kulissen till filmen Waterworld, gjord på budgeten av tre svenska kronor.
Olof och Ylva stod framför en enorm pöl som tagit över hela innergården under natten.
Grannarna tryckte sig mot staketet, försökte gå på kanten av isen, och en pensionär spanade hoppfullt mot himlen, förväntade sig inte en helikopter men kanske en duva med olivkvist.
Olof, Ylva såg på sina nya vita sneakers, inköpta i ett ögonblick av obefogad optimism.
Vi är vuxna nu.
Vi har bolån, jobb och en årsrapport.
Vi kan inte bara
Visst kan vi, avbröt Olof.
Bakom ryggen plockade han fram två klart gula gummistövlar med skrattande ankätryck.
Köpte dem igår.
Din storlek.
Ylva suckade.
Det var den där djupa kärleken där ens partner inte bara vet din skostorlek utan också graden av din beredskap att förfalla.
Fem minuter senare stod de mitt i pölen.
Vattnet slabbade glatt, solen speglades i smutsiga isbitar och förbipasserande tittade på dem som om de rymt från ett mycket snällt men väldigt låst hem.
Du vet, Ylva hoppade och stänkte ner sin granne med minkmössa, det här är bästa start på våren.
Det är kod Gul Ankunge, svarade Olof allvarligt.
Universum försökte dränka oss i depression, men vi har vattentäta hälar.
De stod mitt i vårens kaos tafatta, blöta och helt synkrona.
Det var en annorlunda slags kärlek, begriplig bara för dem som kan hitta botten där andra bara ser smuts.
Olof kramade henne, och då pressade solen så att deras jackor började ryka.
Vi brinner, noterade Ylva.
Nej, log Olof.
Vi har äntligen värmts upp till rätt temperatur.
Den där marsen insåg de det viktigaste: när livet bjuder på pölar köp de mest färgglada stövlarna och lär dig dansa i dem.
Den där speciella mars månaden
