Tidigt på morgonen samlades både nära och avlägsna släktingar på en advokatbyrå i Stockholm. Alla hoppades att den bortgångne hade lämnat dem ett rejält arv. Advokaten var försenad, och alla blev allt mer otåliga. “Hur länge måste vi vänta? Jag vill bara veta om min pappa lämnat mig någonting, så att jag kan gå vidare,” sa Adams äldsta dotter, nervöst. “Mostra Elin, du borde vara lite mer samlad. Du borde sörja,” sa Micke. “Sluta kalla mig för moster! Jag är ju faktiskt inte så gammal, använd mitt förnamn,” svarade Elin irriterat. “Oavsett hur mycket smink och skönhetsbehandlingar du gör kommer du ändå inte att bli yngre,” svarade Micke syrligt.
Till slut kom advokaten in i rummet. Han granskade noggrant alla närvarande innan han sträckte sig efter en pärm från bordet.
“Är ni beredda att jag läser upp testamentet?” frågade han. Alla nickade ivrigt. Advokaten öppnade pärmen, log hemlighetsfullt och började läsa Adams sista vilja. “Jag har lämnat er alla ett arv. Men för att få det måste ni leta efter det. Som barn bodde jag med mina föräldrar på landet. Vi hade inte mycket, men vi levde tillsammans och lyckliga. I vårt gamla hus finns ett kassaskåp, alla pengar ligger där inne, men ni måste hitta nyckeln för att öppna det. Advokaten kommer ge er en karta och se till att ni följer reglerna. Lycka till, kära släktingar!”
Alla satt tysta i flera minuter, ingen kunde riktigt förstå att den gamle mannen fortfarande lekte med dem, även efter sin död. Hans äldsta dotter, Elin, var först att bryta tystnaden. “Min man och jag åker till byn direkt nu. Vem följer med?” Micke och jag avstår. Pappa gillade alltid att retas med oss, det finns garanterat en hake här vi behöver inte några pengar,” sa Adams yngre dotter. Elin, hennes man och andra släktingar packade ihop och åkte till den lilla byn utanför Västerås.
Väl där löste de en uppgift efter annan. De tog sig in i ladugården för att hälsa på djuren, letade efter ledtrådar i höet, och kröp i leran. Byborna lade ned arbetet för att beskåda deras mödor. På bara några minuter förvandlades Elins lyxiga klänning till en smutsig, trasig trasa.
När de till slut hittade nyckeln och öppnade kassaskåpet tappade alla hakan. Inuti låg bara ett brev och massor av kolor. “Pengarna har skänkts till välgörenhet, och ni fick precis det ni förtjänade. Tack för att ni gladde mina bybor!”
