LÅDAN MED FÖRSVUNNA LÖFTEN
På sistone hade Maja börjat ana att det bodde någon mer i deras lägenhet i Vasastan, någon utöver henne och maken Erik. Och nej det var ingen ande. Spöken, tänkte hon, tar saker på allvar: dyker de upp gör de det av viktiga skäl, inte för att roa sig med småsaker.
Men här ren vardagsmagi. Som om ett litet tomteväsen retades med dem.
Först försvann träningsstrumporna. Självklart en i taget. Och hade de försvunnit i tvättmaskinen, hade hon ryckt på axlarna alla som bott ensam vet hur det kan bli. Men dessa, vita med röd rand, de som alltid låg överst i byrålådan när hon bytte om för att gå till SATS, brukade stirra uppfordrande mot henne, som för att påminna om senaste passet.
Och plötsligt var de borta. Först den ena, nästa dag den andra.
En vecka senare låg de där igen. På exakt samma plats som innan. Ihoprullade till små sniglar. Ovanpå låg en skrynklig lapp i gråton, med något ostadiga bokstäver:
“Du glömde oss i 127 dagar. Vi räknade.”
Är det ditt verk? röt Maja åt Erik som satt i köket och läste Dagens Nyheter på mobilen. Är det här ditt sätt att säga att jag borde röra på mig mer?
Erik såg oförstående ut och skakade bestämt på huvudet.
Nej, du… inte jag, alltså…
Maja drog på axlarna, fastän hon inte trodde honom helt. Erik var känd för sina practical jokes.
Snart var hennes favoritspänne borta det som alltid låg på hallbyrån. Och läppstiftet, det där lite för dyra som hon bara använde när det var dags för finmiddag ute i Gamla stan. När hon till slut hittade båda satt de instoppade mellan rispåsarna och pastan i köksskåpet. Med nya lappar.
På spännet stod det:
“Kan du bestämma dig snart? Långa eller korta lockar? Jag blir ledsen när du glömmer, och sen saknar.”
Läppstiftet:
“När var egentligen senaste ‘särskilda tillfället’? Jag torkar snart ut…”
Okej, nu räcker det! fräste Maja och ruskade liv i Erik inför middagen.
Har du blivit galen? muttrade han. Varför skulle jag göra så? Jag är inte min egen fiende!
Logiken i hans protester var övertygande, och oro började smyga sig in i Majas bröst.
Hon försökte minnas exakt var hon lagt allt, enkel koll och dubbelkoll. Gick till och med till vårdcentralen, bara för att en äldre läkare där försäkrade henne att hennes minne var bättre än hans eget.
Men ting fortsatte försvinna.
Favoritpennan. Den randiga blusen. Handkrämen från Apoteket.
Och som toppen av allt stugnyckelknippan till landet i Dalarna. Det vansinniga letandet därefter fick Erik att sucka teatraliskt i en vecka.
Maja blev nervös. Sov oroligt, flög upp vid varje ljud, och flyttade ständigt runt på mobilen, nycklarna och plånboken.
En lördagsmorgon tog allting en ny vändning.
Hon beslutade sig för klassisk svenskt vårstädning i klädkammaren, något hon sköt upp varje år. I en tom skokartong hittade hon alla de saker som varit borta. Prydligt organiserade, som på Myrorna.
Blusen, hoprullad runt en kort plisserad kjol. Med lapp:
“Kan du dansa än?”
Pennorna, sorterade efter färg:
“Du tuggar på oss när du är stressad. Vi orkar inte mer press.”
Nycklarna, snurrade i en ring som om de höll varandras händer:
“Vi tröttnade helt enkelt, ingen åker ju ut till landet. Men vi, till skillnad från vissa, kom tillbaka.”
Maja satte sig ner på golvet i klädkammaren. Små lappar, bittra, lite kloka och en aning sorgsna. På något vis kändes det som att hon själv hade skrivit dem, i en version av sitt liv där hon hade tid att prata med sakerna omkring sig.
Just när hon skulle stänga lådan, upptäckte hon ytterligare en grå, liten lapp utan att någon sak låg bredvid. Bara ett meddelande.
Bokstäverna darrade, utflutna som om någon gråtit över dem:
“Du lovade flickan i spegeln att du skulle bli konstnär.
Jag är den flickan.
Och här, i lådan försvunna löften och ouppfyllda drömmar, är jag ensammast i världen.”
Maja satt länge kvar, lutad mot de sprängfyllda hyllorna och mindes.
Hon och dagisritandet, tungan rätt i munnen när hon målade sitt radhus i Nacka, solen och mamma, pappa och lillasyster. Bildlektionen när hon var åtta och det magiska när akvarell färgade ett helt ark. Doften av oljefärger i kvällsateljén på Medborgarskolan. Stillheten i Moderna Museet. Guidens vackra ord.
Hon hade trott det skulle bli hennes liv.
Sedan bara en hobby. Ett andningshål.
Och till sist… ingenting alls.
Inte för att hon inte hunnit. Utan för att det alltid funnits något viktigare, tills det där varma, glada förväntansfulla försvann centimetrar för centimetrar, precis som strumpor, pennor, nycklar.
Hon strök fingret över sista lappen. Den kändes konstigt levande, nästan pulserande under huden. Eller darrade bara hennes händer?
Var verkligen en timme på Mall of Scandinavia, eller ännu ett avsnitt på SVT Play, viktigare än en dröm?
Den natten snurrade Maja rastlöst runt i sängen. Vid två-tiden gav hon upp.
Vart ska du? mumlade Erik sömnigt.
Sov du, bara… viskade hon.
Bland lådorna i klädkammaren visste hon att hennes gamla färger låg kvar någonstans. Maja gled förbi hallspegeln, och där såg hon den lilla flickan igen. Rädd, men hoppfull.
