Valet
Och det visar sig att Fredrik är gift på riktigt suckade Siv, medan hon satt på en bänk i Vasaparken och fingrade på ett vikt papper med remiss till operationen i fickan.
Mina korridorskamrater i studenthemmet brukade avundas mig när de såg mig med den där stilig, mörkhåriga Fredrik, alltid så välrakad och blåögd de tyckte att jag hade haft tur med en sådan proper kavaljer. Men egentligen fanns det inget att avundas.
Jag huttrade till vid minnet av första och sista mötet med Fredriks fru, som väntade på mig vid fabriksporten bara för att förklara läget.
Jaha, det är alltså du som är Siv, va? sa hon och mötte min blick.
Vem är du? frågade jag, stel både i kropp och själ av hennes intensiva blick. Hon var lång, smal, och med ljusfärgade hårtestar, nästan silverfärgade.
Jag är Anna, Fredriks hustru.
Va?
Du hörde mycket riktigt.
Ytterligare en aningslös, fortsatte hon utan att höja rösten, Hur många ska ni bli, ni som försöker stjäla någon annans lycka?
Vad tar du dig friheter för?
Snälla du, hon grep försiktigt om min armbåge, och du då? Vad har du för rätt?
Jag är hans lagvigda hustru. Jag har sett dig tillsammans med min man, och ändå står du här utan att känna minsta lilla skam. Riktiga människor hade åtminstone gjort det, men det gäller visst inte dig.
Sådana som du, hon granskade mig kallt Fredrik har haft så många att det inte går att räkna på fingrarna och tårna.
Du kopplerar dig med gifta män, utan skam!
Han är man, han jagar. Förstår du? Du är bara ett ögonblick för honom, något tillfälligt. Glöm honom och håll dig undan.
Vi har förresten två döttrar, vill du se en familjebild? Anna tog fram ett gammalt foto och räckte det åt mig. Titta, här är beviset på vår stora kärlek! Det var för två månader sedan i Malmö…
Säger du inget?
Vad vill du att jag ska göra? Sköt det här med din man.
Det tänker jag men Fredrik började på fabriken nyligen, bra lön, och så kommer du lagom när allt ordnat till sig för oss.
Släpp honom. Gå inte på hans snack. Fredrik tänker inte skilja sig. Slösa inte bort din tid. Hur gammal är du? Trettio?
Tjugofem! svarade jag sårat.
Just det. Du har tid. Du hinner gifta dig, skaffa familj. Lämna Fredrik ifred, bara.
Jag orkade inte lyssna längre. På ostadiga ben gick jag bort från parken, bort från kvinnan som störtat in i min värld och dragit ett blyertssträck genom allt hopp och alla rosa drömmar.
Förrädare mumlade jag. En klump steg i halsen, men att visa känslor offentligt var det sista jag skulle tillåta mig själv. Sånt ville jag undvika rykten om på jobbet.
På kvällen dök förstås Fredrik upp, som ingenting, med röda rosor i handen. Jag slängde ut honom, med svullna ögon och trots hans eviga löften om skilsmässa hans äktenskap var, enligt honom, bara ett tomt skal.
Två veckor tog det för mig att samla ihop mig själv. Fredrik hörde inte av sig mer. Han låtsades inte känna mig på fabriken, vände bort huvudet varje gång vi möttes.
Och olycka kommer ju aldrig ensam Illamåendet på morgnarna, yrseln skyllde jag först på oro, tills det gick upp för mig att min naiva, hetsiga romans med Fredrik gett sina tydliga följder.
Sex veckor lät domslutet innanför min panna.
Jag ville inte bli ensamstående mamma. Jag var rädd, på riktigt rädd. Kändes som att alla visste redan, att hela samhället dömde mig: Jag, som varit så lättlurad av en man jag knappt kände.
Fredrik dolde ju sitt äktenskap noga. Vad skulle jag gjort krävt att få se legitimation? Han hade ingen ring ens; alla gifta bär ju inte ring.
Och varför lyssnade jag inte på magkänslan när han insisterade på att vår relation måste hållas hemlig på jobbet?
För honom var jag ett nöje, ett tidsfördriv. Men det hjälpte inte att jag inte visste. Det skvallrades ändå, om Annas utbrott i fabriken.
Jag är gravid, tog jag mod till mig på lunchen, och sa det åt Fredrik.
Jag fixar pengar. Ta hand om det, muttrade han.
Nästa dag sa han upp sig och försvann. För alltid.
Jag visste, jag kunde inte vänta. Trots alla läkares råd tog jag remissen till kliniken.
Nu satt jag på parkenbänken och kramade pappret så hårt att det nästan försvann i handen.
Har du bråttom? en kille i kostym och med ett gigantiskt fång mörkröda krysantemum slog sig ned bredvid mig.
Ursäkta? jag såg på honom med tom blick.
Din klocka den går nog lite för fort, log han och nickade mot mitt armbandsur i guld.
Ja, de går alltid tio minuter före Jag ställer om, men de springer ändå på, sa jag likgiltigt och vände mig mot fontänen.
Underbart väder idag, eller hur? Riktig brittsommar. Min mamma älskar såna höstdagar. Säger alltid att det var under just en sån dag hon tog rätt beslut i livet. Hon har aldrig ångrat sig.
Vet du? fortsatte han, utan att ta hänsyn till min tystnad. Min mamma är fantastisk. Han visade tummen upp, skrattade varmt. Är så tacksam för allt hon gjort!
Och din pappa? slank ur mig, utan att jag tänkte på det.
Hon talar aldrig om honom. Jag har aldrig frågat heller, ser att det är svårt för henne…
Jag är på väg från intervju faktiskt. Tänk, de valde mig, av tio andra, fast jag knappt har någon erfarenhet alls! Det är svårt att tro
Fick just min första riktiga chans. Tack vare mamma, hon såg till att jag trodde på mig själv.
Min första lön den går till en resa till havet för henne. Hon har aldrig sett havet.
Har du varit där?
Nej, jag såg på honom, och kunde inte låta bli att fastna vid hans mörkröda slips.
Han log, lika stolt som om han bar en medalj.
En present från mamma, sa han, och smekte slipsen.
Jag kanske tjatar, men jag ville bara dela min glädje du ser så ledsen ut. Tänkte att du behövde någon att prata med. Är jag för på?
Jag skakade lugnt på huvudet. Han irriterade inte. Faktum var att han just nu lyckades tysta bruset i min egen hjärna och hans stolthet över sin mamma gick rakt in i hjärtat.
Sådan kärlek och lojalitet! tänkte jag, och lyssnade ändå. Vilken tur hans mamma har Tänk om jag också haft en sådan son
Nu ska jag gå, mamma väntar och oroar sig Och du, stressa inte!
Ursäkta?
Det säger jag till din klocka. Han log med hela ansiktet.
Aha och för första gången på länge log jag tillbaka.
En minut senare var han borta. Jag tog remissen ur fickan, de där papperen jag hållit i svettiga händer, och rev den i små, små bitar.
Sedan satt jag kvar, länge, andades in höstluften medan solen strök över Vasaparken.
En oväntad värme och lättnad omslöt mig. Jag var inte ensam. Någon kvinna där ute hade ensam fostrat en underbar son; synd bara att jag inte frågade efter hans namn. Men det spelar ingen roll längre.
Valet är gjort.
***
Tjugotre år senare…
Mamma, jag kommer för sent annars! sa min son Stellan, medan han rättade till den vinröda slipsen jag köpte igår, inför intervjun.
Det blir bra, jag gjorde en sista fix, klev bak och såg honom i spegeln. Tro mig, det här fixar du. Svara lugnt, le och håll ögonkontakt. Du är fantastisk.
Tack, mamma! han pussade mig på kinden och skyndade iväg.
Jag stod kvar i fönstret och såg honom gå mot busshållplatsen, min Stellan, min värld.
Då slog det till i minnet, som en blixt Någonstans hade jag redan sett allt det här.
Den där killen i parken. Över tjugo år sedan och nu, Stellan i kostym, som en spegelbild av då.
Hur kunde jag glömma? Just så litet, ögonblick för ögonblick, visade kanske själva ödet mig något visade mig honom, min älskade son, som jag en gång var beredd att ge upp, men som blev mitt livs största gåva.
Och varför pratade jag aldrig med den där killen längre? Varför undrade jag inte vad hans mamma hette?
Egentligen spelar det ingen roll längre.
Allt har blivit så bra
Efter lunch kom Stellan hem med ett jättestort fång mörkröda krysantemum, exakt i färg med slipsen. Mamma, jag fick jobbet! sa han med glädje.
Han lovade också att vi ska resa till havet tillsammans jag har fortfarande aldrig varit där.
Nu är det hans tur att ta hand om mig. Han skulle flytta berg för min skull. Just en sådan son har jag fått.
Vad vi än gått igenom under de här åren det har alltid hjälpt att lägga hakan mot Stellan, känna hans doft, och samla kraft.
Vi har klarat oss genom allt, fallit och rest oss om och om igen.
Jag har aldrig ångrat, inte ett ögonblick, att jag blev mamma. Jag valde helt rätt för mig.
Och så ska det förbli.
