Mina föräldrar har alltid bott långt borta, så när jag var liten blev jag placerad hos mina morföräldrar på grund av att mamma och pappa arbetade konstant. De hade inte precis någon pengabrist, men karriären kom alltid först och lilla jag hamnade långt bak i kön. Det resulterade i att banden till mormor och morfar blev mycket starkare än till mina egna föräldrar. De supportade och stöttade mig genom hela livet, medan mamma och pappa mest dök upp på julkort och ibland i sms.
När jag blev myndig, ärvde jag två lägenheter. Det var nästan som ett bevis på att jag, trots föräldrarnas bristande närvaro, ändå klarat mig rätt bra. Jag sålde lägenheterna och köpte en liten villa i Uppsala där jag pluggade på universitetet. Alla dessa terminer och tentaperioder förblev mamma och pappa lika frånvarande som vanligt, och deras brist på engagemang blev liksom vardagsmat för mig.
Tyvärr gick mormor och morfar bort medan jag fortfarande läste, och då kändes föräldrarna ännu mer avlägsna. Jag kunde knappast påstå att de hade bidragit särskilt mycket till min uppväxt eller vem jag blivit. Relationen var mest pliktskyldig på sin höjd, och det gjorde också att jag tyvärr inte direkt hade något överskott på lust eller tid att investera i dem heller på samma sätt som de inte heller haft tid när jag var barn.
När de sedan klagade över att de inte fick någon del av pengarna från lägenhetsförsäljningen kände jag noll dåligt samvete. De hade varit ganska frånvarande under hela mitt liv, så nu kändes det rätt rimligt att sätta mig själv i första rummet för en gångs skull. När de beklagade sig över att jag aldrig hade tid för dem, slog jag tillbaka med samma mynt: Jag jobbar, vet ni. Lite ironiskt får man väl säga om någon skulle förstå att jobb kan ta upp mycket tid så borde det ju ändå vara de som uppfann konceptet.
Det blev liksom min egen strategi: jobba på, satsa på mitt och bygga det liv som gör mig glad och nöjd. Om det innebär att jag prioriterar mitt eget välmående framför att hålla liv i relationer som aldrig riktigt funnits, så är det så verkligheten ser ut.
