2 mars 2023
När jag flyttade hem till honom trodde jag att vi skulle få en ny start tillsammans. Jag lämnade mitt kära Vasastan, min invanda vardag och nästan alla mina saker bakom mig. Med mig tog jag egentligen bara kläderna, mina drömmar och tanken att vi skulle skapa ett gemensamt hem. Han bodde i en liten etta i Sundbyberg och sa att det bara var tillfälligt, att vi snart skulle hitta något större tillsammans. Jag ville tro på det, och det gjorde jag.
Första månaderna var faktiskt bra. Vi sov nära, lagade middag tillsammans, såg på serier om kvällarna. Lägenheten var trång, men det kändes som vårt eget lilla krypin. Tills den dagen då han kom hem och berättade att hans mamma hade hamnat i ekonomiska svårigheter, och att hans syster dessutom blivit bostadslös. Han sa att de bara behövde bo hos oss ett par dagar, tills de löst situationen. För att inte verka självisk gick jag med på det.
Problemet? Några dagar blev flera veckor. Hans mamma och syster fick ta sovrummet, för mamma behöver sängen i sin ålder. Systern tog för sig av garderoben och badrummet, som om hon bodde där permanent. Själv hamnade jag på bäddsoffan i vardagsrummet. Först tänkte jag att det skulle lösa sig snart. Varje kväll bäddade jag ut soffan, varje morgon vek jag ihop den för att det skulle se vanligt ut.
Efter ett tag började det gnaga. Jag hade inget eget utrymme, ingen plats för mina saker och ingen chans att koppla av när jag kom hem trött efter jobbet i city. Hans mamma klagade högljutt på allt hur jag lagade mat, hur jag klädde mig, när jag kom hem. Systern vägrade jobba, vaknade sent, lämnade disk överallt. Ändå började jag känna mig som gästen hemma.
Det som gjorde mest ont var att han aldrig tog mitt parti. Han sa aldrig att min sambo behöver också utrymme. Han satte aldrig gränser. Han bad mig förstå, vara tålmodig, inte vara så dramatisk. En kväll, utmattad efter ännu en dålig natts sömn, sa jag till honom att vi måste hitta en lösning jag kunde inte fortsätta vara en gäst på min egen soffa. Då svarade han bara: Det här är min mamma, mitt familj. Och då förstod jag jag tillhörde inte hans familj.
Jag ringde min mamma i Uppsala och flyttade tillbaka till barndomshemmet. Ibland hör han av sig och säger att vi kan fortsätta träffas, bara vi inte bor ihop. Jag vet fortfarande inte hur jag ska känna inför allt det här. Men nu förstår jag åtminstone det här: ingen dröm är värd att sova på soffan för, om man själv har glömts bort.
