Jag minns det än idag, som om det var en annan värld och säkert känns det så, för mycket har förändrats sedan dess. Allt lågt på mina axlar, och jag minns hur jag utbrast:
Jag orkar inte mer! Ska jag verkligen ta ännu mer ansvar?
Min dåvarande make, Viktor, svarade inte. Som vanligt gömde han sig bakom tystnaden, hoppades att problemen skulle lösas av sig själva. Oftast gjorde de ju inte det det var alltid jag, Elsa, som tog tag i allt. Jag arbetade hemifrån som grafisk designer. Fri arbetstid, eget kontor hemma i Stockholmsförorten. Min lön var först blygsam, men med tiden tillägnade jag mig mer och fick bättre betalt. Snart tjänade jag mer än Viktor. På mina pengar betalade vi billånet, resorna, hushållsapparaterna, kläderna allt det där som gjorde livet smidigare.
Sen blev det mammaledighet. Jag försökte hålla uppe tempot ville ju inte förlora min goda inkomst. Efter ett år började lille Erik på förskola. Det lättade, men då skulle ju det betalas också. Det var inte vilken förskola som helst jag hade valt med omsorg, ville ge Erik det bästa. Viktor litade på mig i sådana frågor, precis som i de flesta andra.
Vi bodde i min mormors gamla lägenhet i Årsta. Viktor hade aldrig haft någon egen bostad. Före vårt giftermål bodde han hos sin mamma, Kristina Jonsson, tillsammans med sin systerdotter Malin. Hans syster var borta sedan några år, vilket tog hårt på Kristina. Hennes hälsa försämrades gradvis, blodtrycket flög högt.
När vi gifte oss och Viktor flyttade, var Malin redan vuxen och på universitetet. Hon levde sitt eget liv umgicks, reste, och var knappt hemma. Kristina vände sig alltmer till oss för hjälp, snarare till mig. Från Viktor var det aldrig mycket att hämta, och Malin fick ändå hjälp med det mesta Kristina betalade alltid för hennes önskningar. Hon var ju ett föräldralöst barn, dottern hade ju fått henne utanför äktenskapet. Det låg en dunkel hemlighet där som svärmor aldrig ville prata om. Jag förstod henne vad fanns det att vinna på det?
Så här rullade livet vidare. Men dagen kom då Kristina hamnade på sjukhus. En dramatisk blodtryckshöjning hade satt sina spår nu kunde hon inte längre gå. Tre veckor på Södersjukhuset gjorde henne något bättre, men hon var fortfarande sängliggande. Läkarna vågade inte sia.
Som alltid ställde sig Viktor utanför situationen.
Kvinnor är väl bättre på sånt här, förklarade han och slog ut med händerna.
På vadå?
Tja… ta hand om sjuka… stötta och rehabilitera…
Jag är designer, inte sjuksköterska! suckade jag. Men jag går väl till sjukhuset och hör vad läkaren säger.
Kristina och jag hade aldrig stått varandra nära. Det rådde ett slags diplomatiskt stillestånd mellan oss. I början grälade vi, men bestämde sedan att undvika slitningar vi bodde ju ändå inte ihop. Jag tolererade henne av artighet och respekt. Hon tålde mig för att jag var en bra fru åt Viktor någon som honom var svår att hitta. Dessutom insåg hon att sonen som familjeförsörjare var, ärligt talat, inget vidare. All ekonomi vilade på mig.
Barnbarnet såg hon sällan ibland påstod hon att huvudvärken eller blodtrycket satte stopp, ofta just de gånger då man kunde behöva hjälp att passa Erik. På svärmor kunde jag aldrig räkna.
Men nu förväntade sig alla att jag skulle fixa situationen. Jag hämtade Kristina från sjukhuset det var enklast, för jag jobbade ändå hemma, och från Viktors jobb skulle han inte bli ledig bara sådär. Vi bestämde oss för att tillfälligt flytta in hos Kristina och hjälpa henne.
Tre veckor gick. Jag rasade i vikt, såg ut som en klädhängare. Allt medan jag höll företaget flytande och tog hand om Kristina lagade soppor, mosade grönsaker, matade henne, tvättade, vände på henne i sängen. Malin, det älskade barnbarnet, smet diskret in på sitt rum och syntes inte förrän det var mörkt. Och på morgonen till universitetet. Sen ut i livet. Vad hade hennes farmors sjukdom med henne att göra?
Viktor själv hjälpte minimalt. Jag försökte vädja till hans samvete:
Det här är din mamma! Hjälp till, det är för mycket för mig ensam!
Men jag… klarar inte sånt här… Det är ju kvinnogöra… Jag har ju ändå varit och handlat, vad mer ska jag göra?
Kvinnogörat var på gränsen till övermänskligt. Kristina låg still, blev bitter, ilsknade till på oss alla. Sa saker hon nog aldrig uttryckt före sjukdomen. Plötsligt var det, enligt henne, otroligt vilken tur jag haft sån fin utbildning, trivsam distansjobb hemma vid datorn och hög lön. Viktor, däremot, hade haft otur dåliga lärare, kom inte in på universitetet direkt, kämpade igenom utbildningen tack vare hennes lån. Och när systern dog fick hon ta allt ansvar, medan Malin tacksamt kommit in på universitetet själv, vilket visade enligt Kristina hur avgörande goda och dåliga lärare var. Malin gick ju på en bättre skola, den hennes mor betalat för.
Jag hörde samma gamla visa för hundrade gången. Alla var tappra, utom jag. Jag hade bara haft tur.
“Otur? Särskilt med Viktor…” tänkte jag ofta sorgset. Vad hade jag egentligen sett i honom? Det hade jag börjat undra mer och mer.
En dag föreslog jag att vi skulle anlita en undersköterska till Kristina, och själva flytta tillbaka hem.
En undersköterska? undrade Viktor. Det är ju dyrt… jag klarar inte av det själv… Om du vill så får du fixa och betala.
Vi hade haft en tyst överenskommelse: han tog el, vatten och det mest nödvändiga i matväg, jag allt annat. Då gällde det förstås även vården av Kristina. “Det är ju självklart, tyckte han nog”, ilsknade jag. “Men hur han sa det tror de att jag är skyldig alla allting? Nej, nu räcker det. Jag vill också leva. Nu är jag bara en blek skugga av mig själv, och ingen ser det…”
Till slut insåg jag nog är nog. En dag sa jag till Kristina att jag skulle handla, hämtade Erik på förskolan, och for hem till min egen lägenhet.
“Så skönt, hemma igen…” tänkte jag där jag låg på min stora dubbelsäng och stirrade upp i taket. “Jag vill ingenting. Bara vila. Är så trött…”
Jag ropade in Erik till middag. Medan vi åt, slog det mig att de nog redan saknade mig där borta. Men jag hade inte övergett Kristina vind för våg. Jag hade matat henne, klätt om henne, och om kanske en dryg timme skulle Viktor vara hemma som vanligt. Jag hade lagt en lapp till honom: “Jag orkar inte och vill inte längre. Därför ger jag upp. Jag önskar Kristina snabb tillfriskning, och be henne inte vara arg på mig…”
Jag stängde av mobilen.
Viktor kom samma kväll. Jag släppte honom inte ens in. Vi talade genom dörren. Det fanns inget att prata om han undrade inte över mig, eller varför jag lämnat. Inte ett ord om kärlek. Han tänkte bara på hur han skulle klara sig utan mig.
Du borde ändå anlita en professionell det blir bäst så, sade jag. Och ja, förresten. Jag vill skiljas. Jag vägrar vara familjens draghäst längre. Hejdå.
Han gick tomhänt därifrån. Efteråt slog jag på mobilen ifall jobbet skulle höra av sig.
Då ringde Kristina. Bad mig att komma tillbaka, inte lämna henne och Viktor, bad om ursäkt för allt. En överlägsen underton i rösten: kom nu, du vet ändå vad du måste göra.
Jag sa ifrån. Jag var inte skyldig henne något. Hon hade en son, och barnbarnet Malin. De stod henne närmast och borde hjälpa, för det hade hon gett dem så mycket. Då la hon på luren.
Skilsmässan blev verklighet.
Så stod jag där som ensamstående igen och förvånande nog förändrades ingenting. Livet på egen hand var bekant; det blev bara lättare. Jag var tacksam för att livet till sist hade fått mig att förstå de andras syn på mig och att ta hand om mig själv.
Kristina tillfrisknade till slut. En utmärkt anlitad undersköterska hjälpte inte bara att vårda henne men även med övningar och träning. Viktor ordnade ett extrajobb visst gick det, kunde det visa sig! Malin hjälpte också till så länge. Tydligen kunde hon allt det där, om det behövdes.
“Så det blev ju faktiskt bättre för alla”, tänkte jag en kväll när jag skickade iväg ännu en färdig design till en kund och log för mig själv. “Att jag släppte taget om dem från min nacke. Och för min egen skull blev det bäst nästa gång kommer jag vara klokare”
