Räv eller hund… Kolla in bilderna på denna naturligt vackra varelse för att se själv…

Uncategorized

Author I want to knowReading 1 minViews 7Published by March 4, 2026

Pomskys ägare är ofta otroligt stolta över sina hundar, eftersom deras utseende är så unikt.

1. “Det här är min vackra flicka,” skrev en användare på Flashback under en bild av sin röda pomsky och tillade att hon är “en fantastisk jägare och en otrolig familjemedlem.”

2. Den här Flashback-användaren fick en riktig närkontakt med sin röda pomsky på Djurgården. Så otroligt gulligt!

3. Flashback-användaren maxpowers Linnéa adopterade den här lilla killen från ett hundhem i Göteborg, där han hittades som herrelös. Vilket charmigt nytillskott till familjen!

Add a comment

Räv eller hund… Kolla in bilderna på denna naturligt vackra varelse för att se själv…

Jag gick ut från min sons villa ikväll och lämnade en puttrande söndagsstek på matbordet och mitt förkläde slarvigt kvar på golvet. Jag slutade inte vara farmor – jag slutade vara osynlig i min egen familj. Mitt namn är Märta. Jag är sextioåtta år gammal och har de senaste tre åren i tysthet skött min son Johans hushåll utan lön, tack eller paus. Jag är den där “byn” folk talar så varmt om – men i dagens Sverige förväntas de äldre bära allt i tysthet och aldrig protestera. Jag är uppväxt i en tid då skrapsår hörde till barndomen och gatlyktorna signalerade att det var dags att gå hem. När jag uppfostrade Johan serverades middagen prick klockan sex – och man åt det som bjöds eller väntade till frukost. Vi hade inga känslocoacher, bara ansvarstagande. Det var inte perfekt, men det fostrade barn som tålde motgångar, respekterade ansträngning och stod på egna ben. Min svärdotter Anna är ingen dålig människa. Hon är en hängiven mamma som älskar sin son Emil helhjärtat. Men hon är rädd – rädd för innehållsförteckningar, för att göra “fel”, för att kväva Emils personlighet, för att bli dömd av andra på sociala medier. Av den rädslan styr min åttaåriga sonson hela huset. Emil är smart och snäll när det passar honom, men han har aldrig hört ordet “nej” utan att det blivit en lång förhandling. Ikväll var det tisdag – min längsta dag. Jag kom före gryningen för att få iväg Emil till skolan eftersom både hans föräldrar har krävande kontorsjobb för att kunna bo i en villa de knappt är hemma i. Jag tvättade kläder, rastade hunden. Sorterade skafferiet, där ekologiska snacks står bredvid de basvaror jag köpt med min pension. Jag ville att kvällen skulle kännas varm. Jag lagade en gammaldags söndagsstek – nöt, potatis, morötter, rosmarin – en sådan måltid som fyller huset med dofter av omtanke och minnen. Johan och Anna kom hem sent, stirrade på sina mobiler, pratade om deadlines. Emil låg på soffan, upplyst av skärmen från sin surfplatta, och såg på någon som skrek om ett tv-spel. “Middag är klar,” sa jag och bar fram fatet. Johan satte sig utan att titta upp. Anna såg bekymrad ut. “Vi försöker dra ner på rött kött,” sa hon tyst. “Och är de där morötterna ekologiska? Du vet att Emil är känslig.” “Det är middag,” svarade jag. “Riktig mat.” Johan ropade på Emil. Svaret kom från soffan. “Inte nu! Jag är upptagen!” Förr hade skärmen slocknat direkt. Men ikväll hände ingenting. Anna gick för att övertala honom. Jag hörde förhandlande, löften, belöningar, känslomässig guidning. Emil kom in, stirrade på maten med paddan i handen och sköt ifrån sig tallriken. “Det där är äckligt,” utbrast han. “Jag vill ha nuggets.” Johan sa inget. Anna började rota i frysen. Då gick något sönder i mig – inte ilska, utan sorg. “Sätt dig ner,” sa jag. Hon stannade. “Han äter det som står på bordet eller ursäktar sig,” sa jag lugnt. Johan såg upp. “Börja inte nu. Vi är så trötta. Det är inte värt att ‘traumatisera’ honom.” “Trauma?” sa jag. “Du tror det är trauma att säga nej till nuggets? Ni lär honom att allas ansträngning ska böjas efter hans bekvämlighet. Att andra inte räknas.” “Vi kör på ‘mjukt föräldraskap’,” svarade Anna kyligt. “Det här är inte föräldraskap – det är kapitulation. Ni är rädda för hans missnöje, så han har blivit universums mittpunkt. Jag är inte familj här – jag är personal.” Emil skrek och slängde sin gaffel. Anna skyndade dit för att trösta. “Farmor har det bara lite jobbigt med känslorna,” sa hon. Det var då jag var klar. Jag knöt upp förklädet, vek det och lade det bredvid den orörda maten. “Du har rätt,” sa jag. “Jag har det jobbigt – svårt att se min son bli en åskådare i sitt eget hem. Svårt att se ett barn växa upp utan gränser. Och svårt att känna mig respekterad.” Jag tog min väska. “Du ska ju passa honom imorgon,” sa Johan. “Nej,” svarade jag. “Du kan inte bara gå.” “Jo.” Jag gick ut på den tysta villagatan. “Vi behöver dig,” ropade Anna. “Familjen hjälper varann.” “En by byggs på respekt,” svarade jag. “Det här är ingen by – det är ett servicecenter. Och nu är det stängt.” Jag körde tills jag hittade en park. Satt i mörkret, vevade ner fönstren och andades in doften av gräs och regn. Där och då fick jag syn på dem – pytte-små gula lysen som blinkade bland högt gräs. Lyktgubbar. När Johan var liten brukade vi fånga dem tillsammans. Vi beundrade dem – och släppte dem fria. Vi lärde honom att vackra ting inte är till för att kontrolleras. Jag satt kvar och såg dem dansa. Min mobil surrar ständigt. Ursäkter. Klagomål. Skuldkänslor. Jag svarar inte. Vi har blandat ihop att ge barn allt… med att verkligen ge dem oss själva. Vi byter närvaro mot skärmar och gränser mot bekvämlighet. Vi är rädda för att bli ogillade – och då misslyckas vi med att fostra starka människor. Jag älskar mitt barnbarn tillräckligt för att låta honom kämpa. Jag älskar min son tillräckligt för att låta honom lära sig. Och för första gången på åratal älskar jag mig själv tillräckligt för att åka hem, äta i lugn och ro och låta lyktgubbarna flyga fritt. Byn har stängt för reparation. När vi öppnar igen är respekt inträdesbiljetten.