I tre månader har min bror tjatat om mamma. Hon har inte varit sig själv sedan stroken, går som i dimma och någon måste alltid vaka över henne. Det är som att ha en liten bebis hemma. Men jag jobbar, har barn, ett hem att ta hand om. Hur går jag vidare? Jag föreslog ett äldreboende, men brorsan tog det som ett svek anklagar mig för att vara kall. Själv vill han inte ta hem henne, han bor ju i sin frus lägenhet i Malmö.
Vi var en vanlig familj förr. Fyra stycken två bröder, två föräldrar. Mamma och pappa fick oss sent i livet. Jag är 36, brodern min 35, och mamma har hunnit fylla 72. Allt var bara mysigt när pappa fortfarande levde.
Sen flyttade brorsan till Göteborg för universitetet och blev kvar där, gifte sig. Jag blev själv kvar i Lund. Efter studenten bodde jag kvar hos mamma och pappa tills jag träffade min man. Då flyttade vi ut till en hyresrätt, drömde om bostadsrätt och barn i framtiden de vanliga grejerna.
Två år sedan dog min pappa och mamma bröt liksom ihop. Hon blev stilla, saknade honom, åldrades på bara några veckor. Krämporna växte, sen kom stroken för ett halvår sedan. Vi trodde inte hon skulle komma tillbaka. Läkarna på Skånes Universitetssjukhus drog henne tillbaka från andra sidan. Hon kunde knappt prata eller röra sig i början, men efter några veckor repade hon sig och kroppen funkade, men psyket… Nä. Läkarna sa tydligt: vissa grejer läker aldrig.
Jag fixade med jobbet, gick över till frilans. Vi flyttade hem till mammas lägenhet igen, för att kunna ta hand om henne. Att lämna henne ensam fanns inte på kartan. När motoriken äntligen kommit tillbaka blev det ändå inte lättare.
Hon svamlade, vandrade runt, ville gå ut och leta efter pappa. En gång försökte hon ta tåget till Stockholm för att hitta honom. Jag sov dåligt, låg vaken om nätterna rädd att hon skulle försvinna. Mitt eget arbete, tankarna, allt blev som trögflytande honung ständigt avbrutet.
Till slut sa min man: boende? Ja, det kostar mycket tiotusentals kronor varje månad. Om du jobbar på riktigt nu, delar upp det med brorsan, så kanske det går? Han har ju också ansvar.
Jag tänkte och funderade. Vad är alternativet? På boendet får hon i alla fall tillsyn och trygghet dygnet runt. Jag besökte ett hem i Limhamn, räknade på vad det skulle kosta dyrt, men nödvändigt.
Jag ringde min bror. Han lyssnade men skällde ut mig som om jag var ett monster.
“Är du inte klok? Vår egen mamma, bland främlingar? Har du inget hjärta? Tänk om de behandlar henne illa? Eller vill du bara tömma lägenheten på en gång?” Han skrek nästan i mobilen.
Jag försökte förklara, men han vägrade lyssna. Vecka efter vecka. Till slut nådde jag väggen själv, och vi tog diskussionen ännu en gång.
“Jag tänker inte överge vår mamma!” sa han. “Hon har ju tagit hand om oss hela våra liv. Kan inte du göra din del? Du bor hos henne nu, jag kan ändå inte flytta henne till mig, min fru skulle aldrig gå med på det!”
“Ska min man ta hand om hans svärmor, men din fru kan inte ta hand om sin svärmor?” svarade jag. “Kom själv och bo här, ta hand om mamma, om du tycker jag har fel!”
Han fick bråttom: “Jag jobbar hela tiden, det går inte, det vet du.” Och så höll det på som om det bara var min börda och mitt samvete.
Nu känns allt som ett trollpackat mardrömsmosaik. Ena stunden bestämmer jag mig boendet är rätt, för hennes skull, för vår. Samtidigt bor skammen bredvid: vad är jag för dotter? Min man håller med mig: vi måste få tillbaka vårt eget liv, inte bara hennes.
Jag ger det en vecka till. Kommer inte brorsan med ett riktigt förslag, lämnar jag in ansökan till äldreboendet. Någon måste ta beslutet. Det är så lätt att ge andra råd. Men ingen vet, förutom jag, hur det verkligen är att varje dag vandra i det här drömlika skymningslandet, där ansvar och kärlek trasslat ihop sig och blivit ett enda virrvarr av svenska vinterkvällar.
