Min man Olof och jag har bott tillsammans i över 20 år. Vi hade ett stillsamt och harmoniskt liv. Vi hade en sommarstuga utanför Västerås dit vi åkte varje helg. Olof skötte städningen i lägenheten och jag lagade maten. Jag trodde att vi skulle leva såhär tills vi blev gamla och grå. Men så plötsligt en dag kom Olof hem och släppte en bomb:
Elin, förlåt. Jag lämnar dig. Jag har träffat en annan och blivit väldigt förälskad!
Jag är trots allt 38 år och ingen idiot. Klart jag anat att något var på gång Olof verkade annorlunda, och vissa goda bekanta skickade till och med bilder på honom och hans nya. Men jag försökte hålla huvudet högt och hoppades innerst inne att Olof aldrig skulle lämna mig. Därför kom det ändå som en chock när han faktiskt sa orden rakt ut.
Tur i oturen var att vår dotter Stina just då var på Gotland med sina vänner och slapp se all dramatik. Jag ringde mina egna vänner och berättade att Olof lämnat mig.
Vi samlades hemma hos mig och höll en liten kvinnlig kriskommitté. En av tjejerna tyckte att jag skulle gå ner i vikt och genast börja leta efter en ny man. Någon annan tyckte jag skulle åka till mormor i Sundsvall och låta henne försöka få hem Olof igen. En tredje tyckte att det bästa var att bara träffa någon ny, så snabbt som möjligt.
Men Anna sa: Fortsätt bara leva som vanligt! Det blir enklare så! Men jag kan inte leva som tidigare! Det gör för ont! Du måste, Elin! Sorgen släpper så småningom. Det vet jag jag har ändå varit med om tre skilsmässor. Städa lägenheten, laga mat, gå till jobbet, se på serier, läs böcker. Men vem ska jag laga mat till? Till oss förstås! Vi kommer över och äter upp allt!
Jag tackade mina vänner för deras stötta och råd. Egentligen visste jag inte alls vilket råd jag borde följa.
Till slut bestämde jag mig för att börja med att åka och tala med mormor. Jag tog med ett foto på Olof och hans nya. Mormor la ut kort, tände ljus och sa att Olof skulle vara tillbaka inom två veckor.
Men veckorna gick, och ingen Olof. Jag blev bara fattigare mormor fick halva min månadslön, ungefär 11,000 kronor och mer ensam och ledsen. Utan Olof började jag istället köpa kakor och bakelser på ICA i mängder. Efter två veckor på vågen insåg jag att jag hade gått upp sju kilo.
Något måste göras. Så jag tog ett rejält tag och storstädade hela lägenheten. Jag tvättade gardiner, dammsög, planterade om blommorna och möblerade om. Plötsligt kändes allt så fräscht och inbjudande! Som nästa steg anmälde jag mig till en salsakurs på Folkets Hus vikten behövde jag ju få bort efter allt fikabröd. Varje dag lagade jag köttsoppa som Olof alltid älskat men nu kom mina vänner förbi och åt upp den istället för honom. När de gått hem satte jag mig och såg på Bron på SVT Play.
Olof och jag hade ofta sagt att vi skulle se den serien tillsammans, men det hade aldrig blivit av. Nu njöt jag faktiskt själv av varje avsnitt.
En kväll när creditsen rullade, knackade det på dörren. Olof klev in och såg sig om i min skinande lägenhet. Doften av köttsoppa låg kvar i luften. Jag satt lugnt i soffan och såg på TV.
Elin, god kväll. Jag kom bara för att hämta de saker jag inte fick med mig sist. Ja, jag har redan packat ihop dem! Har du med en väska? Nej, tyvärr. Det är lugnt, jag fixar!
Jag överlämnade en färdigpackad kasse.
Har du gjort köttsoppa? Ja, vill du ha? Olof tvekade ett ögonblick och nickade.
Jag serverade honom två tallrikar. Han åt i tystnad.
Tack, Elin Nu måste jag gå igen. Javisst! Jag måste se klart avsnittet! Vad ser du på? Bron. Vi pratade alltid om att se den tillsammans, minns du? sa Olof lite sorgset. Jag minns svarade jag.
När Olof gått grät jag en skvätt, såg klart och gick sedan och lade mig. Två veckor senare stod Olof i hallen med alla sina saker.
Elin, förlåt! Jag älskar dig. Jag älskar din soppa, ditt hem, din värme. Kan du hitta någon plats för mig igen? Snälla, förlåt att jag tappade bort oss för en yngre kropp. Saknade du min soppa så mycket? Jag saknade allt. Men mest av allt saknade jag dig! Kom in. Men det här får du förklara för Stina själv. Det gör jag Kan du värma lite soppa? Absolut.
Den kvällen, när jag la mig, förstod jag: ibland måste man stanna upp och ta hand om sig själv först. När man gör sitt hem och sitt liv trivsamt, så vill andra ofta vara där. Men viktigast av allt det är först när man lär sig trivas i sitt eget sällskap som man verkligen kan vara lycklig med någon annan.
