Det är här jag bor, sade Lennart med ett nervöst men varmt leende när han öppnade dörren och släppte in henne.
Kom in, Freja.
Jag ska bara ta av mig jackan.
Freja steg tveksamt över tröskeln.
Hon såg sig osäkert omkring i hallen, drog av sig skorna långsamt.
Något gnagde inom henne
När Lennart kom tillbaka ut i hallen stannade hon upp, ögonen vidgades av oförställd skräck.
Hennes händer började darra, och innan han hann fråga något, rusade hon ut ur lägenheten utan ett ord.
Freja, vänta!
vad gör du?
Han stod kvar och stirrade förvirrat efter henne, dörren stod på vidden.
Vid hans sida satt Bessie hans älskade schäfertik.
Om han ändå bara visste vad som skrämt bort henne så brutalt den fina kvällen.
Kvällen efter, på ett litet ölkafé på Götgatan, satt Lennart med sin vän Viktor och vred händerna över en kall folköl.
Hon sa inget?
Bara försvann?
Inte ett ord.
Hon såg ut som om hon sett ett spöke.
Sen har hon inte svarat på mina samtal hela dagen.
Har du gått hem till henne?
Nej, vet inte ens var i huset hon bor.
Jag brukade alltid lämna henne vid porten.
Märkligt, alltså.
Du tror inte hon bara ångrade sig?
Allt var ju så perfekt tills igår, suckade Lennart och såg ut genom fönstret.
Han minns deras första möte en överfull blå spårvagn en måndagsmorgon i Göteborg.
Ingen ville släppa fram Freja till sittplatsen utom han.
Han log blygt, och hela resan värmde hennes närvaro hans hjärta.
Att ta första steget var aldrig hans starka sida.
När han sedan såg henne kliva in på kontoret, presenterad av chefen Ingvar, trodde han knappt sina ögon ödet, tänkte han, nu måste jag försöka.
Deras arbetsdagar gick.
Timmarna svävade förbi.
Han såg på henne hennes leende var som solsken under grå moln.
På kvällarna möttes de ofta ute i Slottsskogen, gick långa promenader, pratade om allt och inget.
En kväll vågade han bjuda ut henne på en fika och bio.
Först såg hon blyg ut, men log och tackade ja.
Den natten gick de hem genom ett regnvått Göteborg, pratade tills gatlyktor slocknade.
Han följde henne till porten, länge stod de kvar och ville inte skiljas åt.
Väl hemma tog han Bessie på en extra lång promenad längs älven och kunde sedan inte somna.
I takmörkret såg han deras möjliga framtid: giftermål, barn, utflykter till sommarstugan vid Vänern, söndagsfrukostar på altanen.
Han vågade knappt tro det.
Tre månader passerade tre av hans livs bästa.
Middagar vid Linnégatan, romantiska filmer på Hagabion, kyssar under ljumma sommarregn.
Freja var allt.
Omtänksam, varm, rolig.
Men när Lennart föreslog att hon skulle flytta in, började krångel.
Förlovningen gick Freja med på.
Men varje gång han nämnde att hon kunde flytta in, drog hon sig undan.
Freja, vi gifter ju oss först nästa år, men vi kan bo ihop redan nu.
Jag mår verkligen bättre när du är nära.
Jag har lovat min hyresvärdinna att stanna året ut, svarade hon alltid med låg röst.
Jag kan lösa hyran de där två månaderna, så slipper du oroa dig.
Kom hem till mig, få träffa Bessie.
Jag vet att ni skulle tycka om varann.
Hon tackade ja.
Kanske var det av kärlek, kanske för att hon själv ville försöka vara modigare.
Men redan när hon klev in i lägenheten såg han att något oroade henne djupt.
När han efter ett par minuter kom ut i hallen igen, såg han rädslan i hennes ögon hon flydde chockad nedför trapphuset.
Samtalen efteråt besvarades aldrig.
På jobbet dök hon inte heller upp.
När han delade sin sorg med Viktor, rådde denne honom att vänta till måndag någonstans måste hon dyka upp.
Och på måndag, när spårvagnen stannade och Freja till hans lättnad skymtades gående längs Avenyn, sprang han ikapp henne.
Freja, vänta!
Vad har hänt?
Jag förlåt, Lennart.
Det går inte.
Jag kan inte flytta ihop.
Men varför?
Har jag gjort något fel?
Hon torkade tårarna och såg på honom:
Jag är rädd.
Rädd?
För vad, älskling?
För hundar
Först skrattade han till.
Men Bessie är ju snäll.
Jag berättade ju!
Hon älskar alla…
Du förstår inte.
Jag är paniskt rädd för hundar.
När jag var sex år, attackerades jag av en staffordshirebullterrier i lekparken.
Jag har panik.
Men du har aldrig sagt något?
Jag har knappt vågat tänka på det.
Men på promenader i stan?
Då kan jag välja väg, hålla avstånd, gå nära människor.
Men att bo ihop med en hund det är som att ständigt sova bredvid sin mardröm.
Jag förstår men det behöver ju inte vara så.
Vi kan försöka!
Jag har gått till psykolog.
Det hjälpte inte.
Jag försökte åka med dig hem just för att försöka.
Men jag klarade inte av det.
Jag önskar att det var annorlunda, för jag älskar dig.
Men jag kan inte bo med Bessie.
Kvällen därpå var Lennart och Viktor ute igen med hundarna.
Tårarna rann när Lennart försökte förstå situationen han älskar både hunden och Freja, men nu finns ingen väg vidare.
Du tänker väl inte göra dig av med Bessie?
frågade Viktor.
Aldrig!
Men vad ska jag då göra?
Hur kan jag hjälpa henne?
Ge inte upp.
Ta små steg.
Promenera tillsammans, kanske ute vid Delsjön.
Låt henne vänja sig, i sin takt.
Dagen därpå lånade Lennart en kombibil av en vän.
När Freja kom ut såg hon förvånat på honom:
Har du bil?
Lånat av en kompis.
Vi åker ut till skogen du, jag och Bessie.
Hon får sitta i buren där bak.
Bara vi åker hem om jag får panik, sa Freja stilla, men tacksamt.
De körde ut längs E6:an, följde småvägar ut, och till sist stannade Lennart vid en glänta, hjälpte Freja ut.
Han lät Bessie springa några meter framför dem i kopplet och visade lugnt hur lydig hon var.
De vandrade i tysta skogar, knarrande genom våta löv i sina gummistövlar.
Efter ett tag kastade Lennart en boll och Bessie rusade iväg och försvann bland träden.
Hur går det?
frågade han lågmält.
Jag försöker, svarade Freja, spänd men tacksam.
Alla hundar är olika.
Du vet, Bessie är ingen fara.
De vandrade vidare.
Plötsligt stannade Bessie och började skälla mot kanten av en vattenpöl.
Vad är det?
Varför skäller hon sådär?
Hon är nog bara så glad, skrattade Lennart, och kramade Freja.
Hon hittade sin boll!
Vill du kasta den?
Jag vågar inte, viskade Freja.
Blunda då.
Bara en gång.
Freja slöt ögonen, kastade bollen, pustade sedan lättat ut när Bessie rusade efter.
Plötsligt blev det konstigt tyst.
Långt ute i vattnet hördes ett morrande.
Jag måste hämta henne, sa Lennart och gick fram.
Vattnet gick honom snart till knäna plötsligt sjönk han djupt ner i en lerig grop.
Lennart?!
Hallå!
Jag sitter fast!
Ta en gren, fort!
Freja såg sig om vid sidan låg en lång gren.
Hon sträckte ut den.
Med gemensamma krafter och Bessies hjälp drog de honom upp ur gyttjan.
Alla tre föll tunga och andfådda ner på marken.
Tack, båda två.
Ni räddade livet på mig, flämtade han.
Jag var livrädd, sa Freja och grät.
Inte utöka dina fobier nu bara!
Jag är bara rädd för att förlora dig, sa Freja, och drog både Lennart och Bessie till sig i en varm famn.
Den kvällen låg de alla tre utslagna på Lennarts soffa, nyduschade och trötta, och såg på gamla svenska hundfilmer.
Och där någonstans, i kvällsmörkret, infann sig en ny sorts trygghet den att deras största rädsla bara var att vara utan varandra.
