Rädd för att förlora dig
Här bor jag, sa Lennart med ett varmt leende och bjöd in flickvännen i lägenheten.
Kom in, du!
Jag är strax tillbaka.
Agnes kliver in över tröskeln, lätt nervös, ögonen flackar runt i hallen och hon drar sig för att ta av skorna.
Någonting oroar henne
När Lennart kommer tillbaka ser han hur skräcken blir synlig i Agnes blick, händerna darrar.
Utan att säga ett ord springer hon ut ur lägenheten.
Agnes!
Vart ska du?
Lennart står häpet kvar, tittar först på den halvöppna dörren, sedan på sin schäfer, Märta, som troget står bredvid.
Aldrig kunde han ana att den här kvällen skulle sluta så här.
Hon bara stack?
Utan ett ord?
utbrister Viktor, när Lennart berättar för sin bästa vän på deras pub, över en varsin stor stark.
Inget sagt, bara sprang som om hon sett ett spöke, säger Lennart och snurrar tankfullt på ölglaset, ställer det tillbaks på bordet.
Jag fattar verkligen ingenting…
Vad fick henne att reagera så?
Kanske tusen saker.
Men har du försökt fråga henne rakt ut?
Hade jag väl, om hon bara svarade.
Sedan igår kväll vägrar hon ta mobilen.
Har du åkt hem till henne?
Nä, jag har bara följt Agnes till porten, har inte ens fått veta vilka siffror som står bredvid hennes namn.
Riktigt märkligt, alltså.
Ja du, så knäppt.
Allt började ju så bra och nu det här.
Men hallå, du ska väl inte ge upp än?
Vänta till måndag, så snackar ni på jobbet.
Känns som om hon gett upp.
Vet inte vad annat jag ska tro.
Ge det till måndag, Lennart.
Då får du svar.
Det var för första gången i en överfull spårvagn som Lennart såg Agnes.
Alla stirrade i mobilerna och ingen ville ge plats, utom Lennart som erbjöd henne sin plats.
Efteråt stod han bredvid och log hela vägen.
Hon var speciell, något med hennes leende gjorde honom upprymd.
Han ville prata med henne men kände sig fånig.
Skulle han bara klämma ur sig ett banalt “Hej, jag heter Lennart.
Här är mitt nummer, ring ikväll”?
Nej.
Så blev det inte.
Så när han klev av spårvagnen gick han direkt mot jobbet, övertygad om att han aldrig skulle träffa henne igen.
Men tankarna snurrade.
Hela förmiddagen, sittandes framför datorn, såg han hennes ögon i skärmen, hennes leende i mejlen.
När så chefen, Janne, sent omsider gjorde entré tillsammans med Agnes.
“Vi har en ny kollega”, förkunnade Janne, och Lennart fick nypa sig i armen.
Var han verkligen vaken?
Agnes, sa hon och log, när hon kom fram.
Han var sist ut att presenteras.
Lennart J-trevligt, lyckades han få fram.
Resten av dagen stormade känslorna inom honom.
Han var på väg att explodera av lycka och förväntan.
På kvällen träffade han Viktor i Slottsskogen, som de brukade.
Deras hundar sprang runt och Lennart berättade allt om sin nya kollega.
Hans ord avslöjade hans känslor.
Du är störtkär, broder, sa Viktor.
Tror du?
frågade Lennart.
Hundra procent!
Så där var det när jag träffade Linnéa.
Såg henne visste direkt att det var henne jag ville dela livet med.
Precis!
Det kan bara vara hon Men vad gör jag nu?
Bjud ut henne.
På fika eller bio, något enkelt.
Tänk om hon har någon annan..?
Då har ni åtminstone försökt.
Vad är det värsta som kan hända?
Lennart tog mod till sig.
Efter jobbet vågade han fråga Agnes:
Kanske vill du ta en kaffe med mig?
Eller gå på bio?
Agnes log och tackade ja.
De drack kaffe på ett litet kafé, sedan promenerade de genom stadens lugna kvällsgator.
Lennart följde henne hem.
Ingen kväll hade varit bättre.
När han kom hem tog han en extra lång runda med Märta kompisen som han alltid kunde lita på.
Hela natten låg han i sängen och fantiserade: Om frieriet, om hur de skulle bo ihop, om barnen, om skogsturer på helgen.
Det kändes som om det ändå kunde bli på riktigt ganska snart.
Tre månader passerade.
Det var de lyckligaste i hans liv.
De åt ute, såg på romantiska filmer, kysstes under sommarregn, utan att bry sig om förbipasserande.
Agnes var fantastisk.
Snäll, rolig, varm, och förbluffande jordnära.
Lennart tackade ödet för att han fått möta henne.
Men en sak störde ändå harmonin: efter kvällsrundorna med Agnes behövde Lennart fortfarande rasta Märta.
Som singel var det Lennarts ansvar inte alltid så smidigt.
Han föreslog flera gånger att de kunde gå ut med Märta ihop, men Agnes undvek förslaget, såg bort och tackade till slut alltid nej.
Kan vi inte vara bara vi två?
Vi kanske vill gå på bio eller sätta oss på en servering går inte med hund.
Jo, du har rätt, höll Lennart med, men undrade alltid varför.
Till slut friade han.
Agnes svarade ja, men när han bad henne flytta in tvekade hon märkbart.
Vi kan väl bo ihop nu, även om vi väntar med bröllopet?
Jag är lugnast när du är nära.
Jag har lovat min hyresvärd att stanna året ut Känns fel att dra såhär.
Jag betalar ut de sista månaderna, om det är det som krävs!
Följ med hem, så får du se min lägenhet.
Och Märta vill så gärna säga hej.
Agnes blev då dyster, men åkte ändå med.
Hon älskade ju Lennart därför ville hon försöka besegra sin rädsla.
Här har du mitt hem, sa Lennart, öppnar dörren på vid gavel.
Slå dig ner, jag kommer strax.
Agnes kliver in, skakar lätt och tittar oroligt runt men blir kvar i hallen.
Något skaver…
Och när Lennart dyker upp ser han paniken i hennes ögon.
Huvudet skakar, benen bär inte Agnes rusar ut i trapphuset.
Agnes, snälla, stanna!
Lennart står kvar i dörren, förvånad, med Märta bredvid.
Tisdagskvällen som skulle bli så fin blev istället katastrof.
Han försöker ringa men får inget svar.
Han söker till sist Viktor och berättar allt.
Efter samtalet förstår Lennart att det bara är att vänta till måndag, på jobbet, då måste de ses och fråga henne rakt ut.
Och på måndagsmorgonen står han där vid hållplatsen, spanar igenom morgondimman efter hennes siluett i varje spårvagnsruta.
Ingen Agnes.
Precis när han är på väg att ge upp, dyker hon upp i rask takt, håret löst, kinderna våta av tårar, djupt sorgsen.
Agnes!
Vänta!
Hon stannar, ser honom, sänker blicken.
Vad hände?
Varför sprang du?
Varför svarar du inte?
Jag blir galen av oro!
Förlåt, Lennart.
Men vi kan inte bo ihop.
Varför?
Har jag gjort något fel?
Nej.
Men vad är fel?
Hon torkar tårarna, tittar honom rakt i ögonen:
Jag är rädd…
För vad?
Snälla du berätta!
Jag är rädd för hundar.
Märta?
Men jag har ju sagt att hon är snäll!
Hon rör ju inte en fluga…
Han inser att han haft fel, att det faktiskt handlar om Märta.
Det är inte Märta, utan alla hundar.
När jag var liten blev jag biten av en bullterrier.
Jag var sex år, satt på lekplatsen.
Hundens ägare var full och hetsade hunden på mig.
Jag blev räddad av grannar, men sedan dess
Varför har du aldrig berättat?
Det är fortfarande så svårt att tala om.
Jag får panik.
Hemma går det an, men att bo med en stor hund nej.
Men du möter väl hundar ute?
Jag undviker dem, tar omvägar, håller mig till folk Men att ha en så stor hund i bostaden det klarar jag inte.
Det är inte du eller Märta, det är jag.
Agnes, snälla
Vi börjar snart, Lennart.
Vi måste in
Jag måste veta.
Vad händer nu?
Älskar du mig inte längre?
Jo, men jag kan inte bo med er.
Jag har försökt, verkligen försökt Men jag får panik.
Förlåt.
Vad ska jag göra, Viktor?
suckar Lennart senare över en öl.
Jag älskar henne!
Och Märta.
Men det går inte ihop.
Du tänker väl inte göra dig av med Märta?
Självklart inte!
Men…
vad ska jag göra?
Kära nån, Lennart det går att jobba med rädslor.
Gå till psykolog, om det behövs.
Hon har provat.
Inte hjälpt?
Nej.
Men Agnes vill själv försöka, det har hon sagt.
Det är det viktigaste.
Du kan hjälpa henne.
Börja med att gå ut tillsammans med Märta ute, i skogen, där det är lugnare.
Tror du det kan funka?
Klart det kan.
Börja smått.
Dagen därpå lånar de Viktors bil, åker ut till Delsjöns skogar.
Agnes är nervös, men går med på det under löftet att få åka hem om det blir för jobbigt.
Vid gläntan hjälper Lennart henne ur bilen, Märta får hoppa ut i bagaget.
De tar på gummistövlar.
Vad fint här är, säger Lennart för att lätta på stämningen.
Mm, viskar Agnes, blicken klistrad på Märta.
De promenerar Lennart kastar boll åt Märta för att distrahera.
Agnes spänner sig, men han fortsätter muntert.
Vet du, Agnes, alla hundar är inte lika.
Någon har gjort dig illa, men de är individer precis som människor.
Jag vet det ju, men rädslan försvinner inte.
Du kommer känna annorlunda så småningom.
Ge det lite tid.
Han kastar bollen Märta skäller glatt.
Agnes hukar, skräcken synlig.
Men varför skäller hon sådär?
Hon är bara glad, älskling!
Tänk vilken lycka över en enkel boll.
Märta lämnar bollen på marken, sen backar undan för att få den kastad igen.
Vill du prova?
Vadå?
Kasta du!
En gång bara.
Jag vågar inte.
Stäng ögonen och prova.
Kom igen, Agnes.
Med darrande händer tar hon bollen, Lennart torkar av den i jackärmen.
Hon blundar, kastar så långt hon kan.
Bra jobbat!
skrattar Lennart.
Märta, hämta!
Märta springer iväg.
Snart hörs hennes glada skall igen.
Ska vi åka hem?
föreslår Agnes när nervositeten ändå lättar något.
Ja, vi åker.
Märta?
Kom nu!
Märta har inte kommit tillbaka, men skall hörs från andra sidan en vattenpöl.
Vad är det nu?
undrar Lennart, och går före in bland buskarna.
Vänta här eller följ med!
Agnes följer tätt bakom.
Där står Märta, vansinnigt skällande men vågar inte gå närmare bollen som flutit ut på vattnet.
Märta vågar inte vattnet, skrattar Lennart.
Jag räddade henne när hon var valp ur en flod sedan dess har hon varit livrädd för vatten.
Hundar kan vara rädda också, viskar Agnes förvånat.
Klart de kan!
Jag hämtar bollen.
Han går ut i pölen men plötsligt sjunker benen djupt i leran.
Märta skäller oroligt, backar undan.
Är du okej?
ropar Agnes.
Ja, men det är djupare här än jag trodde Oj Nu sitter jag fast!
Agnes det är gyttja, nästan som ett träsk, märker jag nu.
Märta tittar oroligt och vågar sig inte ner i vattnet.
Agnes får panik men i samma sekund hon nästan flyr minns hon varför hon är här.
Hon ser en lång, kraftig gren, sliter åt sig den, tvingar sig att strunta i Märta och rusar fram till vattenkanten.
Hon skjuter ut grenen mot Lennart, som griper den med båda händer.
Då får Märta syn på vad som pågår och med förenade krafter kvinna och hund drar de Lennart upp ur leran.
Där ligger de, alla tre, andfådda men lyckliga: det gick!
Jag vet inte vad ni hade gjort utan er två, skrattar Lennart och kramar båda hårt.
Riktiga hjältar.
Jag var så rädd, viskar Agnes men nu är jag rädd för något nytt.
Jag är livrädd för att förlora dig.
Hon ger Märta en varm kram.
Tack, Märta.
Tack för att du fanns just här.
På kvällen, efter varm dusch och middag, ligger de tillsammans Lennart, Agnes och Märta på soffan, och tittar på hundfilmer.
Och just den kvällen känns det för första gången som om deras största rädsla blivit gemensam rädslan att förlora varann.
