Av någon anledning har jag ständigt haft moder-dotter-relationer i periferin av mitt liv, från det att jag var barn.
Allt började med de eviga krigen mellan min gammelmormor och min mormor. När mina föräldrar letade efter en förskoleplats fick jag bo hos mormor i hennes lägenhet i Vasastan, och där upplevde jag verkligt kaos. Det var som att två helt olika människor bodde under samma tak. Ena stunden log mormor varmt, bjöd på kanelbullar och läste Astrid Lindgren-sagor för mig, och i nästa sekund stod hon lutad över sin sängliggande svärmor, högljutt klagande över sin situation och utbrast: Kan du inte ge dig av snart så vi får lite lugn och ro?
När gammelmormor gick bort flyttade vi från vår lilla hyresetta i Sundbyberg och in hos mormor, och ett nytt ställningskrig startade nu mellan mamma och mormor. Grannarna kom ibland och bad oss sänka rösterna. Men tystnaden varade aldrig länge.
Jag hann börja gymnasiet innan mormor begravdes. Mamma sörjde inte det minsta, utan startade nio dagar efter begravningen en revolt i lägenheten; allt som andades mormor rensades ut i svarta sopsäckar och bars till miljörummet. När pappa kom hem från jobbet blev han helt förkrossad över hur mamma behandlade hans döda mamma. Kvällen urartade i ännu ett gräl, och i efterhand förstår jag att det var början på deras skilsmässa. Sex månader senare packade pappa sina saker.
Jag och Elias gifte oss stillsamt i stadshuset. Vi hade varken råd eller möjlighet att hyra något eget, och redan före bröllopet förstod jag att vi skulle behöva bo hos hans mamma, Birgitta. Jag såg mina barndomsminnen spela upp sig, och svor för mig själv att försöka leva civiliserat med min svärmor. Vi skulle aldrig bli bästa vänner, men åtminstone kunde vi väl slippa onödigt drama.
Jag bet ihop och höll god min under ett år jag svarade aldrig på Birgittas pikar om städning, tvätt och matlagning. Aldrig ett hårt ord, men hennes subtila kommentarer kunde få vem som helst att känna sig dum; hon visste så väl hur man satte någon på plats utan att höja rösten.
Efter ännu en vältalig föreläsning om livets gång bestämde jag mig för att prata öppet med henne. Jag köpte en prinsesstårta, bad Elias ge oss en stund själva, och berättade om kvinnornas relationer i min familj. Sedan föreslog jag att vi skulle försöka bryta mönstret och åtminstone leva som goda grannar under samma tak.
Birgitta avbröt mig bryskt, sköt undan tårtan och deklarerade torrt: Här finns det bara plats för en husfru, och du vet nog vem det är. Jag kommunicerar när och hur jag vill. Det bästa du kan göra är att hålla dig undan.
När Elias kom in i köket kastade han en undrande blick på mig, men jag skakade bara på huvudet. Då ropade Birgitta från sitt rum: Nå, grannen, är middagen klar åt din man?
Jag svarade kallt att med det bemötandet vet man aldrig vem som lagar mat åt henne i framtiden och då exploderade allt. Efter ett år av tystnad rann bägaren över.
För att rädda vårt äktenskap flyttade vi till en liten hyreslägenhet på Södermalm, även om det var knapert ekonomiskt. Efter ett tag fick vi ordning på tillvaron och lyckades få lån till ett litet radhus. Under den perioden blev Birgitta allvarligt sjuk och behövde ständig tillsyn. Med alla mina minnen i bakhuvudet vägrade jag bestämt att bli hennes vårdare.
Jag föreslog för Elias att vi skulle hitta någon familj som kunde ta hand om henne mot att de så småningom fick ta över bostaden; han gick med på det, motvilligt. Vi provade några lösningar. Ingen orkade stanna mer än två veckor; vi betalade bra, 15 000 kronor i månaden, men folk sa att det var omöjligt att komma överens med henne. Efter månader hittade vi ett äldre par som klarade två månaders prövning. Vi skrev kontrakt där de efter godkänd insats skulle få överta den ärvda bostaden och vi följde noga upp att Birgitta fick bra omsorg.
Jag har insett att det nog aldrig var mitt fel att relationen inte fungerade. Ingen stod i kö för att ta hand om henne, helt enkelt.
Min lärdom? Ibland går det inte att bryta gamla mönster men man är inte skyldig att följa dem heller. Vi är fria att skapa vår egen väg, även om det kan kännas ensamt.
