Så, är äktenskapsbeviset ändå starkare än att bara vara sambor? – Skrockade killarna åt Nadja

Fredag, 16 februari
Alltså, är ett äktenskapsbevis verkligen starkare än att bara bo ihop?
Det brukar gubbarna på jobbet skämta om när de hör om sådant.
Idag när min gamla väninna Margareta ringde för att bjuda mig på trettioårsjubileet sen vår ingenjörsexamen, skrek jag nästan i luren:
Jag tänker inte komma.
Jag orkar inte de där träffarna, jag blir bara deprimerad efteråt.
De som går varje år märker knappt att de förändrats, men jag…
Hur ser du ut nu då, Anna?
Vad är du så rädd för?
frågade Margareta förvånat.
Vi sågs ju senast för fem år sedan och du var ju normal då.
Har du gått upp massor i vikt eller?
Det handlar inte om det, Reta!
Jag vill bara inte.
Försök inte övertala mig.
Jag hoppades hon skulle fatta vinken och ringa vidare till de andra.
Men denna gång höll hon sig envist fast:
Anna, vi är ju knappt några kvar längre.
Menar du att någon dött?
utbrast jag skräckslaget.
Jag tänker ju på oss som medelålders, men kanske ändå inte så gamla att folk börjar gå bort.
Nej, ingen har gått bort förutom Erik Berglund, och det var ju för tjugofem år sen, jag har sagt det förut.
Men många har flyttat utomlands.
Sluta nu, det är hela vår årskull, fyra klasser!
Men totalt blir vi bara trettio.
Har du fått Johan gift nu?
Då har du väl tid att tänka på dig själv lite också.
Margareta pladdrade på men tankarna drog iväg till Erik Berglund.
Han hade alltid mörka ringar under ögonen, folk tyckte han var klen.
Men det visade sig att Erik hade svagt hjärta.
Han drömde om att bygga en stor bro över älven i sin lilla stad.
Men han hann aldrig.
Och vad har jag, Anna, egentligen hunnit?
Förälskade mig i Olof, förmannen på bygget där jag fick jobb efter examen.
Han var ofta i Göteborg arbetade i skift sedan åkte han hem till sitt.
Vi träffades länge, Olof kallade mig till och med sin fru inför alla.
Han sa alltid att samboskap var brinnande äkta kärlek inte för att det finns någon ring på fingret, utan för att man vill leva ihop.
Men så upptäckte jag att jag väntade barn, och just då dök Olof inte upp på jobbet.
Det visade sig att han hade tre barn och en sjuk fru hemma.
Han slutade, utan att ens meddela mig.
Då förstod jag, att kräva något av en man med tre barn och en sjuk hustru var meningslöst.
Jag slutade själv samma vecka.
Tolvöringarna bland gubbarna när jag gick, minns jag tydligt:
Jaha du, äktenskapsbeviset är allt bättre än sambo, eller hur?
Jag brydde mig inte längre.
En granne hjälpte mig att få jobb i mjölkbutiken några kvarter bort, där jag kunde jobba två dagar i veckan även efter att bebisen kommit.
Mamma gick med på att ta hand om Johan ibland.
Hon muttrade ständigt om att hennes dotter var hopplös, förstört sin fina framtid.
Du har ju själv uppfostrat mig såhär, skrek jag en dag när det blev för mycket.
Du skulle åtminstone kunna vara hederlig, Anna!
Gastade mamma.
Sådan rot, sådant skott, eller hur, du?
kontrade jag, men ångrade mig genast.
Stackars mamma…
Vi grät tillsammans, men vad hjälpte det?
Sen flyttade hon ändå till moster Lisa i Småland hon behövde frisk luft, sa hon.
De där träffarna, de är inget för mig.
Alla ska de prata om sina lyckliga äktenskap, sina heltidsjobb, visa bilder…
Själv städar jag tre trapphus och moppar golv i skolan och på dagis.
Vad har jag att säga dem?
Vad har de att säga mig?
Johan, min enda tröst, mitt allt, för honom skulle jag göra vad som helst.
När han började förskolan stack mamma direkt till landet och lämnade oss.
Plötsligt fick jag ny tur blev erbjuden halvtidsjobb som tekniker, min utbildning!
När Johan började klass ett kunde jag ta ut honom efter lunch, och alla ungar var avis.
Sen började en man på jobbet flörta med mig, men jag satte stopp.
Jag ville inte ha en främmande karlslok i vårt hem, ingen kan ersätta Johans pappa, och jag hade nog problem.
Jag kämpade på, och till slut fick jag fast tjänst full lön, äntligen ingenjösyrke på riktigt.
Men känslan av att vara mindre värd satt kvar.
Skulle en sån som jag, som haft ihop det med en gift man, ha rätt att vara glad?
Jag klädde mig enkelt, färgade aldrig håret, och nu när gråa strån kommit satsade jag inte ens på det.
Ville inte sticka ut, inte bli sedd tänk om någon fastnade för mig igen.
Tro på lyckliga relationer hade jag lagt bakom mig.
Runt omkring mig var det ändå fullt av skilda kvinnor, jag var inte bättre än någon, snarare tvärtom…
Johan växte upp till min förvåning omtänksam och tacksam.
Morföräldrarna gillade att ha honom på landet på somrarna.
Han hjälpte dem med landet, plockade bär och grödor, staplade ved och bar in.
Min mor sa nu: “Vilken tur vi haft, en sådan fin pojke!” Och Lisa höll med.
Så vad skulle jag på café och jubilarträff bland de gamla kursarna?
Allt detta snurrade igenom mitt huvud på en sekund.
Jag hörde Margareta insistera:
Glöm nu inte stammisfiket mittemot gamla studenthemmet, nästa fredag kl 15.
Kom, Anna.
Jag vill ju prata med någon, det är så få kvar…
Hon lät plötsligt ensam, och jag hörde mig själv svara:
Jaja, jag kommer väl då…
Ångrade mig direkt, stod där och tittade mig i spegeln och tänkte ringa och dra mig ur.
Men klassrepresentantens nummer upptaget hela tiden.
Plötsligt kändes allt pinsamt.
Sent på kvällen öppnade jag garderoben och tog fram den blå klänningen Johan köpt åt mig till sitt bröllop för ett år sen.
Johans fru Ebba hade släpat med mig till H&M och trugat.
Till slut blev alla nöjda, med klänningen och skorna också.
Ebba drog även med mig till frisören så jag kunde få håret fixat.
Det var länge sen.
Nu växer gråa håret ut igen, och för vem ska jag egentligen klä upp mig?
Kändes konstigt, men jag satte ändå upp håret, klev i klänningen.
Duttade på lite läppstift, men torkade bort det kändes för vågat.
När jag kom till fiket var det fullt med folk.
Margareta såg mig direkt och sken upp: Anna, gud så fin du är!
Vad glad jag blir att se dig!
Margareta själv hade blivit lite rundare, men det klädde henne bara.
Vi satt och pratade tills någon drog iväg henne.
Själv satt jag och sippade juice, lyssnade på svensk 80-talsmusik i högtalarna, låtarna vi drömde oss bort till vid universitetet.
Får man lov?
hörde jag plötsligt mitt bland alla.
Jag tittade upp och direkt kände jag igen honom.
Det var Mats Svedberg från parallellklassen han som gifte sig på tredje året och som jag alltid hade ett gott öga till.
Anna, du blommar ju jag kände knappt igen någon här, men dig såg man direkt!
Han räckte fram handen och jag följde med honom ut på dansgolvet.
Jag såg Margareta blinka förvånat från vårt bord.
Efter flera danser sa Mats oväntat:
Anna, får jag följa dig hem?
Jag är skild sen länge, om du har någon hemma så…
det är bara sent, tänkte inte på något annat.
Han följde mig hem den kvällen och nästa dag sågs vi igen.
Och sedan har vi inte släppt taget om varandra.
Ebba hjälpte mig välja klänning till bröllopet.
Hon är rund nu, snart blir jag mormor.
Och jag rodnade nästan, så ovan var jag vid tanken att vara brud.
Men jag lät mig vara lycklig.
Och Ebba viskade: Anna, du är så vacker.
Vi är så glada för din skull man får faktiskt vara lycklig i vilken ålder som helst, det är ingen åldersgräns på det!
Det är sant, tänkte jag, medan jag log mot Mats vid vårt lilla svenska bröllopsbord.
Nu är det min tur.
Jag har till slut förlåtit mig själv, och låtit mig vara lyckligJag tittar ut genom fönstret på regnet som nu övergår i sol­strimmor över vår lilla bakgård.
Mats står i dörren, håller upp en kopp morgonte till mig, och ler med sina snälla ögon.
Min son ringer och berättar att Ebba ska föda när som helst, och jag fylls av en överrumplande tacksamhet.
Allt det jag trodde gått förlorat har kommit tillbaka, fast annorlunda och bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Det gamla livet, den unga Anna, alla misslyckanden de finns kvar, men har mjuknat till något som liknar förståelse för både andra och mig själv.
Och när jag äntligen gråter, är det glädjetårar.
För jag vet att livet kanske inte blev som från början tänkt, men det blev mitt ändå.
Jag är här, jag lever, jag älskar och är älskad.
Och just nu, i denna stund, vågar jag tro att det är mer än nog.