Min mamma och jag hamnade nyligen i en väldigt stor konflikt, som ett vindkast i ett nattligt drömland. Vi bor i samma lägenhet i Stockholm, och hon har i åratal försökt få mig att flytta, utan att lyckas jag är ju folkbokförd där. På något sätt känns det som jag har hört alla möjliga påståenden genom tiden; de blandas ihop som snöflingor i ett snurrande landskap. Jag har alltid önskat en god relation med mina närmaste.
Kanske tänker du också att det är märkligt att bo med sin mamma när man har fyllt trettio. Jag håller med men när min man Viktor och jag gifte oss, fanns inga andra alternativ. Och när våra barn kom (små pojkar som ibland verkar tala i kod, som om de kom från en saga), fanns varken tid eller möjlighet att flytta.
Pengarna räcker aldrig till. Jag får en blygsam lön, och Viktor arbetar hemifrån ibland har han uppdrag, ibland går veckor av tystnad, och hans inkomst rör sig som vatten under en bro. Vi kämpar för att klara av billånet, eftersom vi verkligen behövde bilen (den står oftast stilla med frost på rutorna). Mamma är inte nöjd med detta heller.
Så vi bor kvar, bland gamla möbler och barndomsminnen. Det är enklare att dela på elräkningen, och maten; ibland verkar det som om matvarorna dyker upp ur tomma intet. Dessutom kan jag alltid lämna mina söner hos henne det är som en trygg hamn i en storm. Men de senaste två åren har mamma aldrig slutat, hon antyder ständigt att vi borde köpa något eget och försvinna ut i världen.
Självklart vill jag det, men var skulle vi få så mycket pengar? Inledningsvis kändes allt lugnt jag förklarade att vi inte har den möjligheten, men att vi sparar som ekorrar inför vintern. Efterhand blev det olidligt, och våra gräl ekar ofta mellan väggarna, som om de vore sånger i ett spökhus.
Viktor vill inte blanda sig i han är rädd om relationen till svärmor, det förstår jag, även om jag ibland saknar hans stöd, som en förlorad stjärna. Men vad skulle han göra? Det bästa vore att köpa en lägenhet, men drömmen är långt borta billånet ligger som ett isberg mellan oss och framtiden.
Jag vet att mamma vill ha lugn och ro i sin ålderdom, men är det en ursäkt för att jaga bort oss? Dessutom har hon sagt flera gånger att hon tänker lämna lägenheten till mig när hon går ur tiden varför då vandra omkring på jakt efter något nytt?
Senast blev allt upp och ner. Vi bråkar inte längre, vi talar inte alls tystnaden har lagt sig som ett snötäcke. Anledningen är att min faster dog, och lämnade en liten etta till mamma i Göteborg. Det kändes som goda nyheter mamma kunde flytta till något mindre, få sitt drömda lugn, och vi äntligen en plats att andas.
Men mamma, som en drömvandrerska, sa att hon inte tänkte lämna sin lägenhet på Södermalm dessutom skulle vi inte få den nya. Hon sa att vi fick reda ut våra liv själva, som om vi vore figurer i en märklig saga.
Är det här normalt? Hur ska vi någonsin tala igen?
