När min mormor fick veta att hennes dotter, min mamma, väntade barn utan att vara gift blev hon mycket arg. Hon gjorde min mammas liv outhärdligt, men mamma mötte allt med tystnad och tålamod, trots mormors hårda ord och handlingar.
På min födelsedag låste mormor in mamma och gick sin väg, med nyckeln i fickan. Tur var att mammas syster, som varit ambulanssjuksköterska, råkade vara där just då, tog nyckeln och skyndade sig att hjälpa. Så kom jag till världen, och trots att allt var svårt från början, älskade mamma mig innerligt, och hennes kärlek har aldrig svikit.
Mormor, som då redan var till åren, lärde mig mycket om att odla och sköta jordbruk. Jag var skicklig på vissa saker, men när jag misslyckades höll hon inte igen sin vrede, och hennes ord var ofta så starka att jag inte riktigt förstod dem som barn men jag kände att de var menade att såra. Jag kunde aldrig förstå varför hennes hjärta var så hårt mot mig, varför hennes kärlek aldrig nådde mig, eller vad jag gjort fel. Hon själv hade kämpat med ensamhet efter sin makes bortgång och borde ha vetat hur tungt det var att uppfostra barn ensam. Jag växte upp utan någon manlig kärlek ingen morfar, ingen pappa, ingen bror.
Senare gifte sig mamma och fick två barn till, men hennes nya man gick bort alldeles för tidigt. Ovissheten fanns kvar, och till min förvåning visade mormor mycket mer kärlek till mina syskon än hon gjort mot mig. Avundsjukan smög sig in i mitt hjärta.
Nu är mormor sedan länge borta och jag har vuxit upp, men ibland minns jag barndomens isolering känslan att vara annorlunda, känslan av hennes hårda ord. Än idag ekar de i mitt minne.
En särskild dag när jag handlade med mamma på torget i Malmö mötte vi en kvinna som köpte en påse fylld med äpplen och godis. Hon berättade glatt att hennes dotter snart skulle gifta sig och att de väntade barn. Alla i byn visste att hennes dotter inte hade någon make, men Victorias ärlighet och glädje inför sitt barn gick rakt in i mammas hjärta och fick henne att tänka tillbaka på sina egna svåra år och allt hon fått utstå.
Jag älskar min mamma och är evigt tacksam för att hon valde att föda mig, och för all styrka och kärlek hon visat mig genom livet. Hon har aldrig varit hård eller orättvis. Hennes omsorg är något rent och äkta.
När jag funderar på vad jag själv skulle ha gjort i mormors ställe är det svårt att veta livet har många sidor och prövningar. Men jag tror att förståelse, empati och stöd mot sitt barn är det viktigaste, även när livet går emot. Kärleken och medkänslan borde alltid vinna, och skapa ett band som inte bryts av några omständigheter.
