Jag är nu femtio år gammal och har bott hos mina föräldrar ända sedan jag blev gravid. Min son är nu tjugo.
Jag har både en bror och en syster med egna hem. Min bror, som är äldre, är jurist, medan min yngre syster är gift och bor med sin man. I många år har jag haft tillräckligt med inkomster för att kunna skaffa ett eget boende eller till och med köpa pappas hus här i Uppsala. Och ja, jag har försökt, men av en eller annan anledning har det aldrig blivit av med alla nödvändiga papper. Mitt enda villkor har varit att om jag köper huset, så ska det stå kvar i pappas namn så länge han lever, så han kan känna sig trygg i sitt hem. Men det har vi ännu inte bestämt.
Min far, som nu passerat sjuttio år, är väldigt rak och ibland lite sträv i tonen. Det handlar inte om att han inte vill längre, han kan bara inte göra allt han brukade kunna åldern tar ut sin rätt. Sedan fyra år tillbaka är han änkling och lever nu med tomrummet efter min mor.
Både jag och min son arbetar, och vi står för större delen av kostnaderna här hemma räkningar, mat, vardagsutgifter. Pappa bidrar med något när han får sin pension, men han har blivit både sparsam och misstänksam med åren.
Min storebror kommer förbi en halvtimme, två gånger om året. Min syster, som är arbetssökande, hjälper oss här i huset mot en symbolisk summa med matlagning eller att vara med pappa när varken min son eller jag är hemma.
Pappa gör inte mycket själv längre. Även om maten är klar tar han inte för sig om vi inte ger honom en tallrik. I stort sett spenderar han dagarna med att leka ibland med min lilla hund Siri, titta på filmklipp, eller vila. Han oroar sig mest för att ljusen inte ska ta slut både här hemma och på kyrkogården och förstås för Siri, som han behandlar som sin bortskämda “barnbarn”, medan hon ligger bekvämt och sover i sängen intill honom.
Ibland klagar jag, särskilt när jag får stå för nästan allt hyran, maten, elen. Men så tänker jag på hur tacksam jag är som än idag får ta hand om min far, göra honom sällskap, oroa mig för honom, prata och skratta tillsammans, och se hur han älskar min son och min hund. Han har gett mig allt sen jag var liten; nu är det min tur att ge tillbaka på samma sätt, med kärlek, omsorg och engagemang både ekonomiskt och känslomässigt, och framför allt med min tid.
Folk säger ofta att jag borde skaffa ett eget hem, men det vill jag inte. Vem skulle vara vid pappas sida om något händer om natten, eller annars då? Jag vill inte tänka på honom ensam här, omgiven av minnen och saknad, eller på att han ensam ska ta sig till Coop och kanske halka omkull på gatan. Han går ibland ut på egen hand men vi vet alltid vart han tar vägen, följer med honom till vårdcentralen om det behövs. Jag skulle inte kunna leva med skulden eller oron efter allt han gjort för mig.
Hurdan han än är sparsam, butter, ibland arg, ibland glad, andra stunder dyster och orolig är han min pappa. Och det är till stor del tack vare honom (och min mamma) jag är den jag är.
Vad jag ska lämna efter mig till min son när det är min tid att gå? Jag vill ge honom förmågan att arbeta, att stå stark i livet, hans utbildning, mitt eget exempel (förhoppningsvis det bästa möjliga) och kanske, om allt går som jag önskar, pappas hus, men alltid med det löfte jag gett: medan pappa lever, är det hans hem och hans namn som gäller, även om jag betalar.
