Jag är trettiotre nu, men det finns en minnesbild som ibland gnistrar fram genom dimman, fylld av det där sällsamma dragspelet av skam och förundran.
Jag var arton och nästan nitton, studerade vid universitetet i Uppsala.
Vardagen gick i ett grått, tryggt mönster.
Vi var inte rika, inte fattiga heller, sladdade aldrig på tomgång.
Mamma, Majvor, var matematiklärare på gymnasiet.
Pappa, Börje, lagade folks tänder på kliniken nere vid Fyrisån.
Hemmet doftade alltid av nylagad kaffe och filbunke; där var det tyst och rutinerat, alltid bröd i lådan, alltid reda pengar i plånboken.
Vi hade en kvinna, Siv, som hjälpte till att städa varannan torsdag.
Min enda uppgift var att hålla ordning på mitt rum och sitta med näsan över grammatiksidorna.
Sedan jag var liten visste jag att mitt jobb var att prestera, inte skapa problem.
På universitetet var jag ihop med en pojke över ett år.
Han hette Simon, hade lugn blick och brukade köpa mig päronsplit på Pressbyrån.
Hans familj var lika vanlig som min de bodde i villa, klappade hunden Per, visste när tv-avgiften skulle betalas.
Vi gick på bio, åt glass vid Fyrisån, promenerade i Stadsträdgården.
Allt var precis så förutsägbart och stabilt som ett svenskt stationsur.
Då visste jag inte att trygghet är en sorts lyx.
En sen kväll, när snön låg som strimlor av glas på backen, var jag på fest hos Amanda.
Där såg jag honom.
Niklas var annorlunda.
Han gled in på svart motorcykel, läderjackan knäppes upp mot vinden, skratten studsade kring honom.
Han pluggade inte; han stod i verkstan och svor, mekade och lyssnade på Thåström.
Den kvällen började han jaga mig som i en seg, underlig dans.
Meddelanden, små lappar på min föreläsningspärm, och en enda mening: Du är för vacker för alla dessa tråkiga killar.
Jag doppade tån i hans värld.
Vi drog på motorcykeln utanför stan, stannade vid sunkiga pizzerior, satt vid vägkanten och drack Falcon-öl, rufsade till håret i vinden, lyssnade på Basmusik mitt i natten.
Allt var fyllt av ett blåsigt pirr, nästan som om världen krängde.
Bara månader gick, så frågade han om jag ville flytta in.
Jag visste inte hur man gör slut, så jag försvann istället packade en väska med second hand-kläder tyst en natt, lämnade en lapp till mamma på köksbordet, gick ut i vintermörkret.
Hemma hos Niklas var det trångt; huset tryckte ihop oss bredvid hans föräldrar, och sladdlampan slängde udda skuggor på väggarna.
Mornarna bytte karaktär.
Istället för att gå till föreläsningarna, stökade jag runt i hans mammas trasmattor, skurade golv, diskade kastruller, försökte laga isterbandsgryta men kunde endast steka falukorv och koka makaroner.
Hans mamma stirrade på min mat som på något från en annan planet.
Pappan klagade jämt.
Jag grät i duschen av märklig förlust som när ett tyg försvunnit och fötterna fryser på det kala golvet.
Pengarna tog slut; lämnade universitetet.
Ork och SL-kort räckte ingenstans.
En dag såg jag Niklas förändras.
Han drack folköl i verkstan, för värmens skull, och försvann till landet med grabbarna på helgerna.
Kom hem slirig, högljudd.
Skällde på dammtussar och fläckar.
Du kan ingenting, du är en bortskämd stockholmstjej, sa han.
Din morsa har curlat dig. Jag kunde inte andas.
Ingen utbildning, ingen egen plånbok, inget hem.
Mina tankar rusade tillbaka till förut: rena lakan, trygg säng, pärmar staplade på rad, mammas vaniljkräm i kylskåpet, pappas bils nyckelknippa, och Simons mjuka röst.
Hur hade jag bytt bort något sånt här?
En dag tog jag ett beslut utan att säga något.
Jag skickades till Lidl för mjöl och mjölk, ungefär en halvtimme till fots.
De visste att jag brukade dröja.
Istället gick jag en annan väg, hoppade på en buss mot barndomshemmet.
Fick svettiga handflator.
Tänk om de slänger igen dörren?
Tänk om de gråter?
Majvor öppnade dörren.
Stod stilla som en figur i en surrealistisk målning.
Sedan började hon gråta ljudlöst, omfamnade mig.
Jag grät med.
Tio månader hade gått, utan ett ljud.
Börje dök upp, lät armarna sluta sig runt mig utan ord.
Jag sov den natten i min egen säng igen krispiga lakan, säkra väggar, ingen som skrek, ingen rädsla.
Jag fick aldrig tillbaka Simon; han dansade redan en ny vals.
Men jag fick tillbaka mina föräldrar.
Kom in på universitetet igen.
Återupptog studierna.
Och insåg, med en snörpt känsla: Jag var aldrig olycklig förr.
Det var inte tråkigt det var tryggt.
Det var först när jag vände ryggen till, som jag begrep värdet av att aldrig frysa på det där kalla golvet.
Idag fyller jag 33 år, men jag minns fortfarande med skam vad jag gjorde när jag var 18 och nästan 19.
