Ida, ta henne! Jag orkar inte mer! Det känns till och med motbjudande att röra vid henne!
Lisa skakade. Barnet i hennes famn grät otröstligt.
Ida tog sin systerdotter och nickade tungt.
Okej. Men det är ditt beslut, du kommer inte ångra dig sen?
Nej, varför skulle jag? Ta henne bara, jag vill inte ha henne!
Den lilla flickan föddes bara för en månad sedan. Redan under graviditeten märkte Ida att något inte stod rätt till med Lisa. Hon skyllde först på humörsvängningarna som ofta kommer mot slutet av graviditeten. Lisa hade varit änka i mer än sju år, de äldre barnen hade redan flyttat hemifrån. En resa till västkusten, en flyktig förälskelse och en oväntad graviditetallt kom som en chock för hela familjen. Lisa hade aldrig varit impulsiv. Till en början verkade hon ändå glad över barnet. Men sedan märkte Ida att systern ibland maniskt shoppade barnkläder och letade barnvagn, för att sedan isolera sig och knappt säga ett ord på veckor.
Strax före förlossningen drog sig Lisa undan helt. Hon ringde inte till mamma, syster eller sina äldre barn. Ida blev orolig och spårade upp Lisa på BB, där hon tänkte skriva under pappren för att ge bort barnet.
Lisa, vad är det med dig? Varför?
Jag vet inte. Jag känner inget. Hon är inte min.
Inte din? Hon är ju ditt barn!
Inte längre. Lisa vände ansiktet mot väggen.
Ida tog till sista utvägen och hämtade deras mamma. Med mammans övertalning gick Lisa med på att ta hem flickan. Mamma föreslog att Lisa skulle bo hos henne för att få hjälp i början. I själva verket hjälptes hela familjen åt att hålla koll på Lisa. Hon tog hand om dottern, men bara mekaniskt, inte mer än absolut nödvändigt. Namnet gavs av mormor och det var Ida som bar flickan på sina armar.
Lisa, jag tar henne. Jag kan uppfostra henne. Men efter ett tag, vem kommer hon kalla mamma, tror du?
Det är mig likgiltigt. Bara inte mig!
En vecka senare var pappren klara och Ida blev officiell vårdnadshavare för sin systerdotter. Lisa flyttade till en annan stad.
Lilla Asta växte upp till en livlig och sprallig tjej med ständigt skratt på läpparna. Hon lärde sig gå och prata ovanligt tidigt, och kallade Ida för mamma.
Tolv år gick.
Mamma, jag fick tre MVG idag och imorgon ska vi på bio med klassen, ropade Asta och fyllde hela lägenheten med sitt klara skratt.
Är det hon?
Ja, Lisa, det är hon. Snälla…
Hej! Jag heter Asta, och du är?
I köksdörren stod en lång, storögd flicka och såg turvis på kvinnan vid bordet och på mamman som stod vitblek vid fönstret.
Jag är Lisa. Jag är din mamma, Asta.
Jag bad dig, utbrast Ida upprört mot sin syster och gick fram till dottern. Asta! Jag ska förklara!
Det behövs inte, mamma. Låt oss lyssna. Så du säger att du är min mamma. Och?
Jag har kommit för att ta med dig hem. Jag vill att du bor hos mig.
Varför?
Du är mitt barn.
Nej, det är jag inte. Jag har redan en mamma och det är hon som står där. Någon annan vill jag inte ha. Och dig hoppas jag att jag aldrig ser igen. Asta vände sig om och gick ut ur köket.
Ida sjönk kraftlös ner på en stol.
Och vad har du lyckats med nu?
Inget än. Men jag tänker inte ge mig. Om det behövs, så tar jag det till domstol.
Varför? Du ville ju aldrig ha henne, du såg inte ens på henne när hon var liten. Ingen förstod och ingen ifrågasatte. Och nu, efter alla dessa år, kommer du och tror att hon ska slänga sig i famnen på dig? Förlåt, Lisa. Åk till mamma nu, vi pratar senare. Jag måste till min dotter.
Min systerdotter! Lisa reste sig snabbt.
Ida suckade tungt. Hon stängde dörren och gick in till Asta.
Älskling…
Mamma, vänta. Innan du säger något, måste jag berätta. Jag har vetat länge. Kommer du ihåg när vi städade hos mormor förra året? Jag hittade pappren om vårdnaden. Först var jag arg för att ni inget sagt, sen ville jag träffa Lisa och fråga varför. Men till slut insåg jag att jag inte behövde det svaret. Du är min mamma. Jag vill inte ha någon annan!
Asta, mitt hjärta! Jag kommer aldrig lämna dig.
Det gör jag inte heller! skrattade Asta. Kommer du ihåg min klasskamrat William? Hans mamma är jurist, ring henne, hon kan allt om familjerätt!
Nå men lilla vän, du måste inte bli vuxen så fort. Hon har redan planerat allt! Men kom ihåg, än är det jag som är mamma här! Ida skrattade och kramade Asta tätt intill sig. Vi ringer henne, jag lovar.
Det följde en tid med mycket oro och många samtal, men domstolen lät allt förbli som det var. Astas åsikt fick avgörahon vägrade flytta och ville bara ha sin mamma Ida.
Systrarna möttes utanför tingsrätten.
Äntligen är det över, sa Ida lättad. Vad tänker du göra nu?
Jag reser bort, Ida. Jag vill inte förstöra något. Men jag vill hjälpa, så snälla säg inte nej. Jag öppnade ett konto åt Asta för länge sen, det finns papperen hos mamma, så ni vet.
Men varför allt detta, Lisa Och varför lämnade du henne då?
Det fanns aldrig någon romans, aldrig någon pojkvän. Det var en mörk park, sen kväll.
Ida stannade upp.
Du har burit det ensam? Alla dessa år?
Inget gick att ändra. Därför var jag tyst. Jag förstod inte ens att jag var gravid först trodde det var klimakteriet. Sen var det för sent. Berätta inget för Asta. Det är min historia, inte hennes. Kanske förlåter hon mig en dag.
Ida la armen om sin syster och båda såg ut mot Asta som stod med mormor.
Tänk att det svåraste kan bli till det finaste. Hon är så vacker, Lisa torkade tårarna. För första gången på många år såg Ida ett leende på sin systers läppar.
Det finns stunder i livet då vi inte tror vi ska klara oss, men ibland visar framtiden att kärlek, även när den är komplicerad och fylld av motgångar, ändå kan skapa något varmt, vackert och bestående.
