Elin, ta henne! Jag står inte ut längre! Blotta tanken på att röra vid henne gör mig illamående!
Linn skakade i hela kroppen. Barnet på hennes arm gallskrek så att grannarna säkert hörde.
Elin lyfte upp sin lilla systerdotter och nickade.
Okej. Men det är ditt beslut, ingen ångerrätt sen då?
Nej, vad skulle jag ångra?! Ta henne, jag vill inte ha henne!
Den lilla hade kommit till världen bara för en månad sedan. Redan under graviditeten märkte Elin att något var fel med Linn. Hon skyllde först på hormonerna, sent i graviditeten och allt. Linn hade varit änka i över sju år. De äldre barnen var sedan länge utflyttade. En semester i Ystad, en hastig förälskelse, och plötsligt var hon gravid. Det förvånade alla, allra mest henne själv. Linn hade aldrig varit impulsiv. Från början verkade hon glad över den kommande bebisen men snart började Elin ana oråd. I ena stunden köpte Linn babykläder och kollade vagnar, i nästa satt hon tyst i flera veckor som om hon gömde sig från hela världen.
Precis innan förlossningen bröt Linn all kontakt med familjen. Ingen pratade längre med henne inte mamma, syster eller barn. Elin blev orolig och letade upp Linn på BB, där Linn tänkte skriva på papper om att avsäga sig barnet.
Linn, vad håller du på med? Vad är det som händer?
Jag vet inte själv. Jag känner ingenting. Hon känns främmande.
Främmande?! Du skojar! Det är ju din dotter!
Men hon kommer aldrig bli min! Linn vände sig mot väggen.
Elin kallade in “stora kavalleriet” och tog med mamma till sjukhuset. Linn gick motvilligt med på att ta hem sin dotter. Mamma övertalade henne att flytta hem till henne i några veckor, så de kunde hjälpa till. I verkligheten höll de alla ett vakande öga på Linn. Hon tog hand om barnet, men gjorde det som på autopilot och stannade inte många sekunder extra vid dottern. Mormor gav henne namn, moster bar omkring på henne.
Linn, jag kan adoptera henne. Men efter ett tag, vem tror du att hon kommer kalla för mamma?
Strunt samma. Bara inte mig.
En vecka senare var papperen klara och Elin blev lilla Sveas officiella förmyndare. Linn drog till Göteborg.
Svea blev en livlig liten tjej med ett skratt som smittade. Hon lärde sig gå tidigt, prata tidigt. Mamma kallade hon Elin.
Tolv år gick.
Mamma, idag fick jag tre A och imorgon går hela klassen på bio! Sveas klara röst fyllde lägenheten.
Är det hon?
Ja, Linn, det är hon. Och jag ber dig…
Hej! Jag heter Svea, och vem är du?
I köksdörren stod en lång, storögd flicka och såg frågande mellan kvinnan vid bordet och mamman som stod stel som gammal falukorv vid fönstret.
Jag… heter Linn. Jag är din mamma, Svea.
Men snälla… Elin gav systern en blick och gick mot Svea. Svea! Jag ska förklara!
Ingen fara, mamma. Vi lyssnar. Så? Du säger att du är min mamma. Och?
Jag har kommit för att ta hem dig. Jag vill att du flyttar till mig.
Varför det?
För att du är min dotter.
Nej, det är jag inte. Jag har bara en mamma. Hon står här, och det räcker. Jag hoppas det var första och sista gången vi ses. Svea svängde runt och gick.
Elin sjönk tungt ner på stolen.
Nöjd nu?
Inte än. Men jag ger mig inte, du kan lita på det. Om jag måste då tar jag det till Tingsrätten.
Varför gör du så här? Det var du som lämnade henne ifrån dig vi har aldrig förstått varför. Och nu? Efter så många år tror du att hon ska slänga sig om halsen på dig? Förlåt, Linn stick till mamma nu, vi hörs sen. Jag måste till min dotter.
Till din systerdotter!
Elin suckade och stängde dörren. Hon gick in till Sveas rum.
Svea-lilla…
Mamma, vänta. Innan du säger nåt måste jag få prata. Jag vet redan allt. Kommer du ihåg när vi städade hos mormor förra året? Jag hittade papperen om förmyndarskapet. Först blev jag jättearg för att ni aldrig sagt nåt, sen ville jag träffa henne och fråga varför? Men sedan insåg jag att det spelar ingen roll. Du är min mamma! Jag vill inte ha någon annan.
Svea, du är min älskling! Jag lämnar dig aldrig.
Mig får de allt försöka ta skrattade Svea. Kommer du ihåg min klasskompis Valters mamma? Ring henne, hon är jurist och kan familjerätt!
Nu lugnar du dig du är fortfarande för liten för att lösa allt viktigt själv. Jag är trots allt mamma här, eller hur? Elin skrattade, gav Svea en kram, och lovade såklart att ringa Valters mamma.
Det följde ett halvår av krångel, kalla möten och domstolsbeslut, men Sveas vilja räknades. Hon fick bo kvar hos Elin. Ingen tvingade henne till någonting.
Systrarna stod utanför tingsrätten.
Så, då var den farsen över, äntligen, sa Elin och andades ut. Vad ska du göra nu?
Resa bort, Elin. Jag tänker inte vara i vägen. Men jag ska hjälpa er, säg inte nej. Det finns ett sparat konto till Svea, papperen ligger hos mamma.
Men varför allt det här, Linn? Varför lämnade du henne?
Det fanns inget förhållande, Elin. Ingenting. Det var en mörk park, en sen kväll.
Elin tappade nästan andan.
Och du har burit på det hela tiden?!
Vad skulle jag säga? Det gick ju inte att ändra. Jag trodde först att det var klimakteriet, sen var det för sent. Berätta inget för Svea. Låt henne slippa veta. Det här är min historia, inte hennes. Och kanske förlåter hon mig någon gång.
Elin höll om sin syster och båda såg mot Svea, som stod en bit bort och skrattade med mormor.
Tänk att det hemskaste kan bli så vackert ändå. Hon är så fin, sa Linn och torkade tårarna. Och för första gången på många år såg Elin ett leende på sin systers läppar.
Nastja, ta henne härifrån! Jag står inte ut längre! Det känns till och med motbjudande att röra vid henne!
