Ingrid, ta henne! Jag orkar inte mer! Jag klarar inte ens av att röra vid henne längre!
Tårarna skakade Elisabet. Den lilla flickan i hennes armar grät otröstligt.
Ingrid lyfte försiktigt upp sin systerdotter och nickade kort.
Okej. Men det här är ditt beslut, har du inga invändningar senare?
Nej, vilka invändningar skulle jag ha? Ta henne. Jag vill inte ha henne!
Det var bara en månad sedan barnet kom till världen. Redan från början hade det varit något som inte stod rätt till med Elisabet. Ingrid skyllde hennes humörsvängningar på den sena graviditeten. Elisabet hade varit änka i över sju år. De äldre barnen hade redan flyttat hemifrån. En oväntad resa till Gotland, en kort romans, och så graviditeten, allt kom som en överraskning för familjen. Elisabet var aldrig impulsiv, men i början tycktes barnet ge henne glädje. Snart märkte dock Ingrid hur hennes syster ibland köpte bebiskläder i massor och letade barnvagn, bara för att sedan sluta prata med någon i veckor, som om hon gömde sig bakom en mur.
Strax före förlossningen bröt Elisabet kontakten med familjen. Hon ringde varken modern, systern eller sina barn. Ingrid blev orolig och hittade henne på Södersjukhuset, där Elisabet funderade på att skriva under papper för att avsäga sig barnet.
Elisabet, vad har hänt? Varför?
Jag vet inte själv. Jag känner ingenting. Hon är främmande.
Främmande? Vad säger du! Det är ju ditt barn!
Hon kommer aldrig bli min! Elisabet vände sig mot väggen.
Ingrid tog till tyngre artilleri och hämtade deras mamma. Elisabet gick med på att ta hem barnet. Mamman insisterade på att Elisabet och flickan bodde hos henne i början. I själva verket höll familjen koll på Elisabet. Hon tog hand om flickan, gjorde allt maskinellt, utan minsta extra närhet. Det var mormor som gav flickan namnet Maja, och det var moster Ingrid som bar omkring på henne.
Elisabet, jag tar hand om henne. Men efter ett tag kommer hon att kalla mig mamma. Är du beredd på det?
Det gör mig inget. Bara det inte är mig hon kallar mamma.
En vecka senare var papperna klara och Ingrid blev officielt Majas förmyndare. Elisabet flyttade till Malmö.
Den lilla Maja växte upp till en livsglad och sprallig tjej. Hon gick tidigt, pratade tidigt och kallade Ingrid för mamma.
Tolv år passerade.
Mamma, jag fick tre MVG idag och imorgon ska vi gå på bio med klassen! Majas klara röst fyllde lägenheten.
Är det hon?
Ja, Elisabet, det är hon. Jag ber dig
Hej! Jag heter Maja, och vem är du?
I dörröppningen till köket stod en lång, storögd flicka. Hon såg förvånat från kvinnan vid köksbordet till mamman som stått kritvit vid fönstret.
Jag Elisabet. Jag är din mamma, Maja.
Jag bad dig! Ingrid såg argt på sin syster och gick fram till dottern. Maja! Jag förklarar allt!
Du behöver inte, mamma. Låt oss höra. Så, du säger att du är min mamma. Och?
Jag har kommit för att hämta dig. Jag vill att du bor hos mig.
Varför?
Du är min dotter.
Nej, det är jag inte. Jag har bara en mamma, och hon står här. Någon annan behöver jag inte. Dig ser jag för första och, hoppas jag, sista gången. Maja vände sig om och gick ut ur köket.
Ingrid sjönk kraftlöst ner på stolen.
Vad ville du uppnå?
Inget än, men jag ska kämpa. Om det behövs, till och med ta det till domstol.
Varför allt det här? Du gav henne ifrån dig, ville inte ens se henne. Ingen förstod varför du gjorde så. Nu, så många år senare, tror du hon ska kasta sig i din famn? Förlåt, Elisabet, men åk till mamma nu, vi pratar sen. Jag måste till min dotter.
Systerdotter! Elisabet reste sig.
Ingrid suckade bara och gick till Majas rum.
Majsan
Vänta, mamma. Innan du säger nåt, vill jag säga en sak. Jag vet redan. Minns du förra året när vi städade hos mormor? Jag hittade papprena om förmyndarskapet. Först var jag jättearg över att ni inte sagt något. Sen ville jag möta henne och fråga varför. Men till slut insåg jag att jag inte behövde det. Du är min mamma! Jag vill inte ha någon annan!
Maja, min lilla flicka! Jag kommer aldrig lämna dig.
Jag lämnar inte heller någonsin dig skrattade Maja. Minns du min klasskamrat Erik? Ring hans mamma, hon är jurist och kan familjerätt.
Men du, vännen min, ta det lugnt med att bli vuxen för fort nu. Allt ska ordna sig. Jag är trots allt fortfarande mamman här, eller hur? Ingrid skrattade och kramade om Maja. Vi ringer. Vi ordnar allt.
Det följde många tårar och nervösa tion men domstolen lät allt bli som det var. Majas åsikt vägde tungt: hon vägrade konsekvent att bo hos sin biologiska mamma eller känna sig vid henne.
Systrarna stod utanför domstolsbyggnaden.
Nu är det över, äntligen är denna mardröm slut Ingrid suckade av lättnad. Vad gör du nu?
Jag reser härifrån, Ingrid. Jag vill inte störa. Men hjälpa, det vill jag. Det finns redan ett sparkonto till Maja, pappren är hos mamma, allt är ordnat.
Varför, Elisabet? Och varför övergav du henne från början?
Det var aldrig någon romans, Ingrid. Ingenting sådant hände. Det var en mörk park, sent en kväll
Ingrid tappade andan.
Och du sa inget? Alla dessa år har du burit på det ensam?
Det fanns inget att göra. Därför teg jag. Jag förstod inte ens att jag var gravid först, trodde det var klimakteriet, och sedan var det för sent. Berätta inte för Maja. Låt henne vara ovetande. Det är mitt liv, inte hennes. Men kanske förlåter hon mig en dag.
Ingrid kramade om sin syster och båda såg mot Maja, som pratade med mormor på avstånd.
Ibland kan det allra värsta bli till det allra vackraste. Hon är så fin! Elisabet torkade tårarna, och för första gången på många år såg Ingrid ett leende på systerns läppar.
